Motioner i Andra Kammaren, N;o 226

Motion 1908:226 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N;o 226.

1

N:o 226.

Af herr K. A. Staaff m. fl,, om ändring af 60, 65, 75 §§
riksdagsordningen.

Frågan om öppen omröstning i Riksdagens kamrar har varit före
vid sjutton riksmöten, nämligen åren 1867, 1873, 1875, 1879, 1881,
1882, 1884, 1885, 1886, 1889, 1891, 1895, 1896, 1899, 1901, 1903
och 1907. De i ämnet väckta motioner ha vid alla dessa tillfällen blifvit
afstyrka af konstitutionsutskottet, och utskottets utlåtande har städse
vunnit Första Kammarens bifall. Vid fjorton riksdagar har jämväl Andra
Kammaren bifallit utskottets hemställan. Vid tre riksdagar — 1891,
1896 och 1903 — har Andra Kammaren afslagit utskottets hemställan
och bifallit den då föreliggande motionen. Det är emellertid att märka,
att vid 1907 års riksdag, då Andra Kammaren åter biträdde utskottets
afstyrkande hemställan, detta skedde med 66 röster mot 62. Då vid
voteringen sålunda allenast 128 af kammarens ledamöter voro tillstädes,
lärer densamma svårligen kunna anses utvisa, att kammaren verkligen
förändrat ståndpunkt sedan 1903, då den med 108 röster mot 99 uttalade
sig för reformen.

1907 års konstitutionsutskott har gifvit en sammanfattning af de
skäl mot reformen, som konstitutionsutskotten vid föregående riksdagar,
då frågan varit före, anfört samt jämväl själft anslutit sig till dessa skäl!
Yi skola något granska desamma.

För det första framhålles, att frågan bör bedömas ej ur teoretisk
synpunkt utan förnämligast ur synpunkten af dess praktiska gagn för
det allmänna. Med denna utgångspunkt torde, menar utskottet, företräde
böra tillerkännas det nu stadgade omröstningssättet, som i vida
Bill. till BiJtad. Prot, 1908. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 73 Höft. (N:ie 226, 227.) 1

2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 226.

högre grad än det föreslagna gjort det möjligt för en representant att,
oberoende af hvarje påtryckning, som i mera grannlaga och ömtåliga
frågor kunde tänkas inverka på eu i allmänhet själfständig man, fatta
sitt beslut endast på grund af egen öfvertygelse, om denna ock vore
stridande mot deras, med hvilka han vanligen vore liktänkande, eller
mot den mening, som för tillfället ville gälla såsom den allmänna. Ett
uppdrag, så omfattande som representantens, måste gifvas af förtroende
till och kännedom om representantens karaktär och tänkesätt i allmänhet,
icke allenast på grund af den visshet, man kunde äga om hans
röst i eu eller annan fråga. Något berättigadt intresse hos valmännen
på bevis om tillförlitligheten af cn representants uppgift, huru han röstat,
kunde därför icke förutsättas.

Mot detta resonemang kan mycket invändas. Främst må framhållas,
huru den slutna omröstningen visserligen må i vissa fall kunna
göra det lättare för representanten att fatta sitt beslut endast på grund
af egen öfvertygelse. Men den underlättar ock för honom möjligheten
att i vissa fall mot sin egen bättre öfvertygelse om hvad som är
för det allmänna nyttigt gifva sin röst af mindre goda bevekelsegrunder.

Det är vidare utan tvifvel önskligt, att representantuppdraget gifves
icke allenast på grund af den visshet valmännen äga om en representants
röst i en eller annan fråga utan jämväl af förtroende till och kännedom
om representantens karaktär och tänkesätt i allmänhet. Men erfarenheten
visar redan nu med vara jämförelsevis små valkretsai och kommei
med all säkerhet att, i händelse valkretsarna väsentligen utvidgas, i
ännu större grad visa, huru svår tillämpningen af denna sats i många
fall blir. För visso kommer ofta det stora flertalet valmän i en krets
att rösta på en eller flera kandidater, hvilkas karaktär och tänkesätt i
allmänhet de ingalunda kunna sägas verkligen känna. Och äfven med
ett ganska stort och välgrundadt förtroende för sin representant kan
det väl med rätta intressera — med mera än ett blott nyfikenhetsintresse
— valmännen att erhålla kännedom om huru deras förtroendeman
röstat i den eller den frågan. Detta behöfver alls icke vara något
kontrollerande intresse. Det kan ock vara framsprunget af en åstundan
att veta, huru en man, på hvars omdöme man sätter värde, tänker i ett
betydelsefullt spörsmål.

Med den utgångspunkt vi betonat, nämligen att valmännen visst
icke alltid äga så noggrann kännedom om den valdes karaktär och

Motioner i Andra Kammaren, N:o 226.

3

tänkesätt i allmänhet, står det ä andra sidan väl tillsamman att åstunda
den öppna omröstningen äfven ur den synpunkten, att en valman, som
själf vet hvad lian vill och hvad han önskar af sin representant, må få
tillfälle att erfara, huruvida den valde också uppfyller dessa hans önskningar
eller ej.

Då det heter, att något berättigadt intresse hos valmännen på
bevis om tillförlitligheten af eu representants uppgift, huru han röstat,
icke kunde förutsättas, så är detta missvisande. Det är icke i första
rummet för att vinna bevis på tillförlitligheten af eu representants uppgift,
huru han röstat, som den öppna omröstningen är önskvärd. Utan
det är för att valmännen öfver hufvud skola erhålla uppgift om, huru
deras representanter röstat. För närvarande är ju detta beträffande ett
ärende, där representanten ej talat eller instämt, icke händelsen annat
än i sådana undantagsfall, där han själf framträder och meddelar sina
valmän, huru han röstat eller tillspord därom afgifver ett oförbehållsamt
svar. Men nog synes det oss, som om valmännen kunde äga befogade
anspråk på att i långt större utsträckning vinna kännedom om sin representants
ställning till frågorna i riksdagen. Det är blott i sådana fall,
där representanten rent af undandrar sig att svara eller gifver ett oklart
och tvetydigt svar, som den öppna omröstningens egenskap af bevismedel
framträder.

Vidare anföres i 1907 års utskottsutlåtande, att sannolikt ingen
tidsvinst skulle, såsom man velat hålla för troligt, uppstå genom införande
af den öppna omröstningen. För vår del våga vi icke med
säkerhet påstå vare sig det ena eller det andra. Sannolikast synes väl,
att någon tidsbesparing skulle vinnas. I hvarje fall anse vi denna synpunkt
vara af tämligen underordnad beskaffenhet.

Ytterligare säges, att hvad som till stöd för den öppna omröstningen
åberopats från förhållandet inom utländska nationalrepresentationer
först då kunde tillerkännas någon egentlig vikt, om det ådagalades, att
den främmande plägseden med fördel läte tillämpa sig på våra förhållanden.

Vi hafva svårt att förstå den häri uttalade uppfattningen. Om det
i och för sig och utan hänsyn till utlandets exempel kunde på ett för
alla öfvertygande sätt ådagaläggas, att den »främmande plägseden» med
fördel läte tillämpa sig på våra förhållanden, så behöfde man ju icke
åberopa detta exempel. Man åberopar det väl just för att visa, att när
öppen omröstning gäller i många andra länder utan att medföra olägenheter,
så bör den äfven kunna införas hos oss, Det är väl snarast den,

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 226.

som bestrider denna slutsats, som bör anföra bevis för sin uppfattnings
riktighet. Det är emellertid svårt att se, hvari detta bevis skulle bestå,
såvidt man icke rent af tilltror sig att kunna påstå, att den svenska
folkkaraktären är afgjordt feg i jämförelse med andra folks.

I förbigående må anmärkas, att uttrycket »främmande plägsed» om
öppen omröstning icke synes träffande, då den öppna omröstningen ju
dels här användes i de kommunala representationerna, och dels i hela
det rika förenings- och möteslif, som i vårt land utvecklat sig, torde vara
allmänt vedertagen.

Hvad i öfrigt anförts påkallar näppeligen något vidare ordande.

Efter vår mening är den stora hufvudgrunden för den öppna omröstningen,
att förhållandet mellan valman och representant krafvel’, att
den förre utan all omgång och svårighet kan få reda på, huru den
senare röstat i förekommande frågor. Yalmannen kan då bilda sig en
uppfattning af sin representant och afgöra, huruvida han vill återvälja
honom till riksdagsman. Den öppna omröstningen står i ett visst naturligt
samband med den offentliga kandidaturen. Med den senare afses,
att kandidaten skall offentligen framlägga sina åsikter i betydelsefulla
spörsmål och därvid jämväl på begäran gifva upplysning om sin ståndpunkt
i frågor, som hans valmän vilja bringa på tal. Blir han då vald,
så fortfar samma öppenhet emellan honom och hans valmän under hela
hans riksdagsperiod, när omröstningen är öppen. Den öppna omröstningen
är därför en naturlig länk i hela det moderna represontationssystemet.

På grund af hvad vi sålunda anfört, få vi hemställa,

att Riksdagen måtte såsom hvilande till vidare
grundlagsenlig behandling antaga följande förslag
till ändrad lydelse af §§ 60, 65 och 75 riksdagsordningen
:

§ 60.

Här ärendet--därom tillåtas. Omröstningen

skall ske öppet och medelst namnupprop. Befinnas
i mål, där blott enkel pluralitet erfordras, de afgifna
rösterna lika delade, nedlägge talmannen i en därtill

Motioner i Andra Kammaren, N:o 226.

o

af sedd rösturna en ja-sedel och en nej-sedel, båda
lika samt hvar för sig slutna och hoprullade, och afgöres
då omröstningens utgång genom den sedel, som
en af kammarens ledamöter på anmodan af talmannen
ur rösturnan upptager.

§ 65.

När i fråga — — — — Riksdagens beslut.
Om vid sammanräkningen af de afgifna rösterna dessa
befinnas lika delade, nedlägge Andra Kammarens talman
i en därtill afsedd rösturna en ja-sedel och eu
nej-sedel, båda lika samt hvar för sig slutna och hoprullade,
och afgöres då omröstningens utgång genom
den sedel, som eu af Andra Kammarens ledamöter på
anmodan af talmannen ur rösturnan upptager.

§ 75.

Vid alla val, hvilka alltid skola ske med slutna
sedlar, iakttages — — — — erfordras.

Stockholm den 10 februari 1908.

Karl Staaff.
K. G. Karlsson.
Victor Moll.
Joll. Ström.

J. Bromée.

Th. af Callerholm
Johan Ericsson.
Jakob Pettersson.
Aug. Henricson.
Karl Starbäck.
Jacob T. Larsson.

Ernst Beckman.

G. Jansson.
Fridtjuv Berg.

S. H. Kvarnzélms.
Ad. Wiklund.