Motioner i Andra Kammaren, N:o 226

Motion 1896:226 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 226.

1

N:o 226,

Af herr A. Hedin, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan
om utredning angående fångarbetets lämpligaste anordning.

Angående fångarbetets nödvändighet torde numera knappast någon
meningsskiljaktighet råda, om man än icke synes vara lika ense om
den relativa betydelse, som tillkommer hvart och ett af de flere vigtiga
skälen för det tvungna arbetet i straffanstalterna. Säkerligen är det ej
likgiltigt, hur rangskalan för dessa olika skäl bestämmes, emedan anordningen
af fängelsearbetet deraf kan komma att väsentligen påverkas,
och emedan af det system, som i sådant hänseende antages, arbetets
moraliskt uppfostrande verkan på förbrytaren äfvensom möjligheten för
den frigifnes hederliga utkomst kunna blifva i betydlig mån beroende.
Men den hufvudsaken får väl betraktas såsom afgjord, att man hvarken
å ena sidan anser straffets allvar kräfva, att frihetsförlusten förenas med
sysslolöshetens tortyr, eller å andra sidan sätter samhällets pligt mot
dem, som förbrutit sig mot dess lagar, så lågt, att de olägenheter,
livilka det fria arbetet kan röna af täflan med fängelsearbetet, skulle
få hindra anlitandet af den moderna fångvårdens förnämsta hjelpmedel
— det väl anordnade arbetet — eller ens förringa den goda inflytelse,
som deraf kan påräknas.

De klagomål från frie arbetares sida, som föranledt denna min
framställning, afse ej heller, att det ändamål, som genom fängelsearbetet
bör eftersträfvas för fångarnes eget bästa och till hela samhällets
fördel, skulle uppoffras för undanrödjande af en besvärande konkurrens
med det fria arbetet. Hvad man anser sig kunna närmast ifrågasätta
Bill. till Riksd. Frot. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 49 Häft. (N:o 226.) 1

2

Motioner i Andra Kammaren-, N:o 226.

är eu undersökning'', huru vida ej fängelsearbetet och afsättning^ af
dess alster må kunna så inrättas, att olägenheterna af nämnda konkurrens
väsentligen afhjelpas, utan att derigenom fångvårdens uppgift, att
genom arbetet moraliskt förbättra och till yrkesduglighet dana fången,
lider afbräck. Man förbiser ej, att frågan är i hög grad vansklig —
erfarenheten äfven från andra länder vittnar allt för tydligt derom —
men den omständigheten, att de klagande ej kunna erbjuda en färdig,
fullständig lösning af svårigheterna, lärer ej hira föranleda att en önskan
om en omfattande undersökning afvisas, då olägenheterna i flere fall
äro ostridiga och betydande, och då ärendet veterligen icke hittills i
vårt land varit föremål för någon sådan mångsidigare utredning, som
dess vigt synes påkalla. Man betviflar icke heller fångvårdsstyrelsens
intresse för saken, man gör det så mycket mindre, som ojäfviga vittnesbörd
derom föreligga; men ärendet är af den beskaffenhet, att en fullständigare
belysning deraf antages kräfva medverkan såväl af andra
offentliga myndigheter — i egenskap af arbetsgivare åt fångvården —
som af enskilde, särskildt arbetare och arbetsgivare, hvilka haft anledning
att från olika synpunkter förvärfva insigt i hvad dit hörer.
Den officiella statistiken erbjuder icke tillräckliga bidrag till kännedom
om detta ämne.

Man har stundom trott sig kunna ådagalägga, att den fria industriens
klagomål varit fullkomligt obehöriga, i det man velat påvisa,
att fångarbetet utgör en allt för ringa procent af ett lands industriella
produktion, för att kunna utöfva nämnvärd inverkan å priserna (t. ex.
Falkner: die Arbeit in den Gefängnissen, Jena 1888). Detta resonnement
är dock påtagligen felaktigt. Fångarbetet konkurrerar ju icke
med den fria industriella produktionen i dess helhet, i förhållande till
hvilken det kan sägas vara obetydligt, utan med vissa grenar deraf, i
förhållande till hvilka den tillverkning, som var ringa, då den jemfördes
med industriens totalproduktion, kan befinnas ganska betydlig. Ytterligare
torde det väl ofta vara fallet, att fångarbetet icke konkurrerar å
dessa industrigrenars hela af sättning sområde, så att de hvar och en med
hela sin samfälda styrka hafva att bestå denna täflan, utan konkurrerar
å vissa orter och med vissa afsättningstillfällen i sigte, så att det blifver
ej en viss fri industri i dess helhet, utan blott en del af dess utöfvare,
som få uthärda en ojemn kamp.

Den anmärkningen att — såsom man sagt — fångarbetet »icke ökar
massan af de på den stora allmänna arbetsmarknaden konkurrerande
krafterna», träffar således icke de af den fria industriens arbetare yttrade
klagomålen, sådana som dessa i sjelfva verket blifvit uttryckta och

Motioner i Andra Kammaren, N:o 226.

3

motiverade. Det är vidare tydligt, när entreprenadsystemet begagnas,
att upplåtandet åt enskilde af fångarnes arbetsskyldighet ej åt alla
arbetsgivare inom det fack, som är i fråga, erbjuder enahanda möjlighet
att begagna sig af den utbjudna arbetskraften; sakens natur medför, att
entreprenaden får karakteren af ett slags monopol å billig arbetskraft,
som kan leda till yrkesbröders ruin och arbetslöshet för deras arbetare.
Det har också anmärkts att, om i fängelserna företrädesvis sådana arbeten
förekomma, i hvilka inom den fria produktionen den lilla industrien
redan har en vansklig täflan att bestå med storindustrien, det
blifver den förra, som får en ytterligare och svår konkurrent i fängelsearbetet,
enär det i fängelserna är omöjligt eller med mycket stora
olägenheter förenadt att inrätta arbetet såsom storindustri med dyra
mekaniska anläggningar och hjelpmedel.

För att såsom alldeles oberättigade tillbakavisa de fria arbetarnes
uttalade bekymmer öfver konkurrens med fängelsearbetet, hafva stundom
anlitats sofismer så grofva, att det är svårt att förstå, huru de kunnat
vara allvarligt menade. Så har det yttrats, att, om alla straffarbetsfångar
vore flitiga och skickliga fria arbetai-e, samhället skulle glädjas
deråt, och ingen klagan öfver konkurrens deraf orsakas —• att ju likaledes
ingen har något att anmärka mot konkurrensen med de frigifne
— att det är sjelfkärt, att fångarne »icke göra annat än fortsätta den
konkurrens,, som de utöfvade medan de voro fria». De två först nämnda
anmärkningarna äro naturligtvis lika sanna som för frågan betydelselösa,
enär det är uppenbart, att i de två förstnämnda fallen är fråga om
arbete, som eger rum under samma förhållanden som allt annat fritt
arbete och således ej medför de olika konkurrensvilkor, som just äro
klagomålens grund. Den sistnämnda anmärkningen åter är fullständigt
origtig; ett fängelsearbete, hvars alster säljas till ett pris, som understiger
det lägsta möjliga priset för det fria arbetets alster, kan ej rimligen
sägas vara blott en fortsättning af den konkurrens, som fångarne
förut utöfyat såsom frie arbetare.

När det blifvit sagdt, att genom fängelsearbetets »upphörande»
samhället i dess helhet skulle genom ökad fångvårdskostnad förlora
hvad enskild möjligen vunne, så är detta ett svar på sidan om frågan,
då ju det industriella fångarbetets upphörande icke af någon förståndig
menniska ifrågasättes. Om anmärkningen i stället finge den formen —
hvarigenom den blefve mera svar på tal — att, derest i det fria arbetets
intresse fängelsearbetet så inrättades, att vinsten deraf minskades,
detta skulle hafva till följd ökad statsutgift, så är detta utan tvifvel
sant. Men att statsutgiften höjes, det är dock något annat, än att

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 226.

en del af yrkesutöfvarne inom vissa industrier få med sin förlust bespara
samhället i dess helhet en tillökning i fångvårdskostnad — hvilket
ju icke är den rätta solidariteten mellan samhällets alla medlemmar.

Emellertid inträffar att de, som förnekat giltigheten af den fria
industriens klagomål och bemött dessa med svar på sidan om saken,
oförvarandes medgifva rigtigheten af påståenden, som de förut bestridt
eller låtsat icke höra. Man börjar t. ex. med att förneka, att fångarbetet
försvårar konkurrensen, men slutar med att yrka att, om fångvården
drifver arbetet för egen räkning, den bör eftersträfva samma
pris för sina artiklar, som den fria industrien fordrar, samt att, om
entreprenadsystemet anlitas, låta betala sig »tillnärmelsevis samma aflöning,
som vanligen bestås för liknande arbeten åt frie arbetare i samma
nejd», ja man råkar att erkänna, att fängelsearbetet kan åstadkomma
en »mycket känbar konkurrens med traktens frie arbetare och framkalla
dessas berättigade förbittring»! Jag hänvisar för öfrigt till åtskilliga
afhandlingar och redogörelser i Nordisk Tidsskrift for Fcengselsvcesen.

Den svenska fångvårdsstyrelsen deremot har i ett till Kongl.
Maj:t år 1886 afgifvgt utlåtande (tryckt i »Samling af författningar och
föreskrifter rörande svenska fångvården» s. 376), långtifrån att förneka
klagomålens faktiska grund eller kringgå frågan sådan den rätteligen
lyder, utan tvekan erkänt för ostridigt, att, i samma mån fängelsearbetet
inrättas på ett sätt, som motsvarar dess ytterst vigtiga ändamål,
»en mer eller mindre känbar konkurrens med det fria arbetet måste
från fängelsernas sida uppstå». Ett sådant uttalande erbjuder en helt
annan och bättre grundval för en utredning om hvad göras kan för
minskande af olägenheterna än de förut anförda opinioner, som förneka
detta faktum. Derför, och ehuru styrelsen till detta uttalande
tilläde, att konkurrens »icke heller kan undgås», är det ej tvifvelaktigt,
att den gerna skall lyssna till anförda besvär och icke förmå att begagna
sig af de bidrag till lösningen af frågan om begränsande af de
öfverklagade olägenheterna, som genom en mångsidig belysning, med
anlitande bland a,nnat af upplysningar från de intresserade fria yrkena,
kunna vinnas. Äfven en bland de utländske fackmän, som temligen
förnämt affärdat »villfarelserna» angående fångarbetets förhållande till
det fria arbetet, nemligen d:r von Jagemann — i hans och von Holtzendorffs
»Handbuch des Gefängnisswesens», andra delen s. 254 —
medgifver, att »klagomål från den fria industrien i enskilda fall måste
sorgfälligt undersökas och, om de äro grundade, åtminstone för framtiden
afhjelpas».

De offentligt framburna klagomålen torde hittills i ytterst ringa

Motioner i Andra Kammaren, N:o 226. 5

grad hafva kastat ljus öfver möjligheter och sätt att afhjelpa eller
lindra svårigheterna, och näppeligen är detta ljus att förvänta annorledes
än medelst en grundlig diskussion af frågan mellan fångvårdens
fackmän och de af konkurrensen med fångarbetet besvärade industriernas
målsmän. Den skall göra gagn redan genom undanrödjande af
origtiga och öfverdrifna föreställningar, der sådana äro gängse, om
olägenheterna. Den skall ådagalägga, att svårigheterna ej lösas genom
den eller den enkla formeln, såsom att fångarbete må bedrifvas blott
för det offentligas räkning: den erfarenhet, man gjort i ett land, hvars
fångvård varit föremål för stora loford, att t. ex. de som i fängelset
sysselsatts med att tillverka kläder eller skodon åt armén ej efter frigifvandet
finna användning för sin arbetsduglighet, emedan de ej lärt
handtverket efter de allmänt brukliga fordringarna, utan efter de för
härens olika vapenslag gällande typer, är måhända tillgänglig äfven å
andra yrken än skrädderi och skomakeri. Och att äfven mera positiva
resultat, der särskildt behjertansvärda »enskilda fall» förekomme, skulle
uppnås genom samverkan af de mångsidigare insigter, som i en på
förut antydda sätt bildad komité blefve representerad, bör åtminstone
ej på förhand hållas för oantagligt.

Den omständigheten, att Kongl. Maj:t vid åtskilliga tillfällen —
1857, 1858, 1868, 1883, 1886 och 1887 — lemnat utan afseende anförda
klagomål öfver intrång i handtverkerierna, synes så mycket mindre böra
afhålla Riksdagen från att uttala sig för en mera omfattande undersökning
än den, hvartill vissa speciella fall antagligen gifvit anledning, som
just från behandlingen af frågan i hela dess vidd den rätta belysningen
af de särskilda fallen kan komma, medan åter den isolerade betraktelsen
af det enskilda fallet kan förrycka uppfattningen af frågan i dess
helhet. Det synes t. ex. påtagligt, att en uttömmande behandling af
frågan om entreprenadsystemet skulle lända till det största gagn.

Icke uteslutande, men närmast motiveras denna önskan om en
omfattande utredning af de klagomål och bekymmer, som uttalats af
korgmakeriarbetare i hufvudstaden. Denna kasus synes mig utgöra ett
exempel uppå hvad ofvan anmärkts, att fångarbetets konkurrens kan
blifva outhärdlig, när den verkar lokalt, på en del af en fri industris arbetare
och arbetsgivare; och den synes tillika visa, att åtminstone i
vissa fall entreprenadsystemet — som af åtskilliga fångvårdens fackmän
helt och hållet utdömes — måste erkännas vara förkastligt.

Utan tvifvel förhåller det sig så, att man ej får af en jemförelse
mellan den arbetslön, som utgår inom den fria industrien, och den som
erlägges till fångvården, utan vidare draga eu fullt afgörande slutsats,

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 226.

enär hänsyn också ofta får tagas till andra omständigheter, såsom att
entreprenören har att utbilda den till honom öfverlåtna fångpersonalen
till yrkesskicklighet, och att fångarbetets alster ej alltid uppnå den
goda beskaffenhet, och derför ej heller på längd torde medgifva samma
försäljningspris som det fria yrkesarbetets alster. Men detta hindrar
dock ej, att ett monopol i en arbetsgifvares hand å mycket billig arbetskraft
kan förstöra existensvilkoren för den del af ett yrkes arbetsgivare
och arbetare, som hafva att uthärda konkurrensen med ett
monopol, som måhända skulle vara mindre skadligt, om det vore eu
någorlunda betydlig industri i dess helhet, och ej företrädesvis dess
utöfvare å en viss ort, som finge uppbära olägenheterna.

Då de alltför knapphändiga meddelandena i fångvårdsstatistiken
ej lemna tillfälle till ett närmare studium af ett sådant fall som det nu
nämnda, torde bilagda afskrift af ett kontrakt mellan fångvårdsstyrelsen
och en korgfabrikör i hufvudstaden kunna tjena till någon upplysning
i ämnet.

Det synes mig kunna ifrågasättas, om för den utredning, jag går
att föreslå, möjligen en annan form, än den sedvanliga komité-formen,
vore passande. Man kunde tänka sig, att den lämpligen skulle ega
rum medelst konferenser, i hvilka visserligen ett antal arbetare och arbetsgivare
inom yrken, som af konkurrensen med fångarbetet beröras,
från början till slut deltoge, men till hvilka derjemte för särskilda
frågor arbetare och arbetsgivare inom ett visst yrke inkallades att
deltaga i öfverläggningarna, och andra för att upplysningsvis höras —
ungefär så som i den tyska arbetarestatistiska kommissionen. Äfvenså
torde anordningen af undersökningen, derest Kongl. Maj:t på framställning
från Riksdagen skulle vilja om dess anställande besluta, tjenligen
kunna uppdragas åt fångvårdsstyrelsen enligt vissa af Kongl.
Maj:t angifna bestämmelser. Härom torde emellertid ej vara nödigt att
Riksdagen i detalj uttalar sig.

Jag har derför den äran att föreslå,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kong). Maj:t täcktes låta anställa en utredning
af frågan om fångarbetets lämpligaste anordning,
med hänsyn till såväl dess ändamål i och för
fångvården som des,s konkurrens med det fria arbetet,
och att dervid äfven upplysningar från arbetare och
arbetsgivare i de af denna konkurrens berörda yrken

7

, Motioner i Andra Kammaren, N:o 226.

måtte i så stor omfattning som möjligt inhemtas
under samråd med målsmän för fångvården.

Stockholm den 6 mars 1896.

A. Hedin.

Afskrift. Bilaga.

Emellan kongl. fångvårdsstyrelsen å ena samt korgfabrikören
S. F. Wahlström å andra sidan är afslutadt följande

Kontrakt.

§ 1.

S. F. Wahlström förbinder sig att vid centralfängelset å Långholmen
sysselsätta ett antal af minst 40 och högst 75 fångar, dels cellfångar
och dels i gemensamhet förvarade, med tillverkning af korgmakeriarbeten
och barnvagnsdelar.

§ 2.

Entreprenören bekostar arbetslokalens uppvärmning och belysning
samt har att, om och när arbetet för hans räkning upphör, återlemna
lokalen i det skick, hvari densamma vid upplåtandet befans.

§ 3.

För arbetets bedrifvande eger entreprenören antaga och aflöna
två verkmästare, en för cellfångarne och en för gemensamhetsfångarne,
hvilka båda verkmästare skola eg a lika rätt till åtlydnad af fångarne
samt vara underkastade samma skyldigheter som extra underbefäl vid
fängelset; så att om dylik verkmästare beträdes med att olofligen gå
fångarne till banda eller eljest bryter mot gällande ordningsföreskrifter,
han genast, på fängelsedirektörens tillsägelse, skall från befattningen
skiljas.

8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.26.

§ 4.

För de i entreprenörens arbete sysselsatte fångar utgår ersättning
till fängelset med 25 öre för eellfånge och 35 öre för gemensamhetsfånge
per dag, dock att dagsverksafgiften för cellfånge, som varit i
entreprenörens arbete nio månaders tid, ökas till 35 öre; hvarjemte
till fångarne utbetalas arbetspremier i öfverensstämmelse med Kong!
Maj:ts nådiga reglemente den 24 oktober 1890 samt de närmare grunder
direktören vid fängelset eger fastställa.

I § 5.

Ofvan omförmäla dagsverksafgifter och arbetspremier inbetalas
till fängelsets kassa för hvarje månad, senast åtta dagar efter månadens
slut.

§ 6.

I händelse entreprenören vill upphöra med sin tillverkning vid
fängelset, eger han öfverlåta detta kontrakt på annan af kongl. fångvårdsstyrelsen
godkänd person.

§ ->■

Skulle entreprenören brista i kontraktets fullgörande, eger kongl.
fångvårdsstyrelsen att såsom säkerhet för dagsverks- och premiebetalningen
qvarhålla alla i följd af samma kontrakt vid fängelset befintliga
tillverkningar, arbetsmaterialier, maskiner och verktyg; hvarjemte på
kongl. styrelsens afgörande må bero, huruvida kontraktet skall anses
vara genom det uraktlåtna fullgörandet af entreprenören genast förverkad! -

§ 8.

Detta kontrakt skall vara gällande intill dess ett år förflutit från
det uppsägning deraf å någondera sidan skett.

Stockholm den 16 september 1892.

Sigfrid Wieselgren.

J. H. Nilsson. N. Sandell.

. Viktor Almqvist.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 226.

9

Med omstående kontrakt förklarar jag mig nöjd.

Stockholm den 30 september 1892.

S. F. Wahlström.

Herr fabrikör S. F. Wahlströms egenhändiga namnteckning bevittna:

P. Bring. C. F. Eklund.

Vidimeras af:

J. H. Nilsson. Carl Lindahl.

Kamererare i kong), fångvårdsstyrelsen. Amanuens i kongl. fångvårdsstyrelsen.

Afskrift.

Till direktören vid centralfängelset ä Långholmen.

Under förmälan att, då det för erhållande af sysselsättning för
det stora antal cellfångar, som nu funnes vid fängelset och allt mer
ökades, blefve nödvändigt, att antingen nuvarande arbetsgifvare ökade
det af dem kontraherade antal fångar, eller ock att nya arbetsentreprenörer
antoges, hvilket senare alternativ dock icke vore att tillråda,
enär detta skulle föranleda, att ett större antal privata verkmästare
skulle hafva tillträde till fängelset, I med korgfabrikören S. F. Wahlström
träffat öfverenskommelse om sysselsättande af ett större antal
fångar än honom enligt det med kongl. fångvårdsstyrelsen den 16
september 1892 ingångna kontrakt ålåge, hafven I med skrifvelse den
17 dennes öfverlemnat och förordat en af Wahlström gjord ansökning,
att det i § 1 af berörda, eder skrifvelse bifogade kontrakt, bestämda
antal af 40 högst 75 fångar, som Wahlström vore pligtig sysselsätta,
måtte fastslås till minst 75 och högst ''125 fångar; och har kong),
styrelsen funnit skäligt att till denna Wahlströms ansökning lemna bifall,
varande kontraktet, försedt med vederbörlig påskrift om ifrågavarande
ändring, härhos återstäldt.

Stockholm den 20 juli 1894. ,

Sigfrid Wieselgren.

C. Gerle. '' J. H. Nilsson.

A. Bandqvist.

Vidimeras:

J. Fl. Nilsson. Carl Lindahl.

Bill. till. Likså. Prot. 1896. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 49 Höft.

2