Motioner i Andra Kammaren, N:o 223 (Motion 1896:223 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 223.

N:o 223.

Af herr D. K. Bergström, med förslag till ändrad lydelse
af 60, 65 och, 15 §§ riksdagsordningen.

Vid tolf riksdagar har fråga förevarit om införande af öppen omröstning
i Riksdagens kamrar. Riksdagarne bära årtalen 1867, 1873, 1875,
1879, 1881, 1882, 1884, 1885, 1886, 1889, 1891 och 1895.

Vid samtliga dessa riksdagar har konstitutionsutskottet afstryrkt de i
ämnet väckta motionerna, och kamrarne hafva — på ett enda undandtag
när — städse fattat sina beslut i enlighet med konstitutionsutskottets afstyrkande
hemställan. Undantaget inträffade år 1891, då Andra Kammaren
med 116 röster mot 94 biföll herr P. Anderssons i Högkil motion
i ämnet.

Vid fjorårets riksdag visade sig deremot återigen full enighet mellan
kamrarne. Vid behandling af herr A. W. Nilsons från Lidköping motion
om ändrad lydelse af §§ 60, 65 och 75 riksdagsordningen biföllo Första
Kammaren utan diskussion och votering och Andra Kammaren med 84
röster mot 74 konstitutionsutskottets afstyrkande hemställan

De tecken till en ändrad uppfattning i denna fråga, som visade sig vid
1891 års riksdag, hafva sålunda hastigt utplånats, och då grunden härtill
närmast bör vara att söka i konstitutionsutskottets i fjor förebragta motivering
för afslag å den då påyrkade grundlagsändringen, må det tilllåtas
att här in extenso återgifva denna motivering. 1895 års konstitutionsutskott
yttrar i sitt utlåtande n:r 11 å sid 7:

»Äfven om ur rent teoretisk synpunkt åtskilliga skäl kunde anföras
för det öppna omröstningssättet, såsom det naturligaste och mest manliga,
måste likväl frågan bedömas förnämligast ur synpunkten af dess praktiska
gagn för det allmänna. Företräde torde då böra tillerkännas det nu stadna,
till lUkttl. Prat. 1S.W. 1 Sami. 2 Afil. 2 Iland. 47 Raft. (N:o 223.)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 223.

gade omröstningssättet, som i vida högre grad än det föreslagna gjorde
det möjligt för en representant att, oberoende af hvarje påtryckning, som
i mera grannlaga och ömtåliga frågor kunde tänkas inverka på en i allmänhet
sjelfständig man, fatta sitt beslut endast på grund af egen öfvertygelse,
om denna ock vore stridande mot deras, med hvilka han vanligen
vore liktänkande, eller mot den mening, som för tillfället ville gälla såsom
den allmänna. Ett uppdrag, så omfattande som representantens, måste
gifvas af förtroende till och kännedom om representantens karakter och
tänkesätt i allmänhet, icke allenast på grund af den visshet, man kunde
ega om hans röst i en eller annan fråga. För öfrigt antoge i eu mängd
vigtiga frågor debatterna i kamrarne karakteren af öppen omröstning.
Den tidsbesparing, som understundom väntades blifva en följd af det öppna
omröstningssättet, vore tvifvelaktig, enär det snarare kunde antagas, att
representanterna då vida mer än hittills skulle anse sig böra särskildt
motivera, hvarför de deltagit i det ena eller andra beslutet. Detta skulle
otvifvelaktigt blifva händelsen, om en ledamot i följd af skäl och upplysningar,
framstälda under öfverläggningen inom den kammare, han tillhörde,
skulle finna sig pligtig att frångå en mening, för hvilken han röstat
inom utskottet, förutsatt att han icke, just på grund af den öppna omröstningen,
ansåge sig tvungen att, för undvikande af beskyllningen om
bristande fasthet i grundsatser, vidblifva en mening, hvars rigtighet han

fått giltiga skäl att betvifla. Hvad som till stöd för den öppna omröst ningen

aberopats från förhållandet inom utländska nationalrepresentationer,
kunde först då tillerkännas någon egentlig vigt, om det ådagalades, att
den främmande plägseden med fördel läte tillämpa sig på våra förhållanden.
I allt fall hade det icke visat sig, att det hos oss häfdvunna om röstningssättet

medfört några olägenheter. Särskildt berättigade icke det
sätt, hvarpå svenska folkets ombud hittills utöfvat Riksdagens beslutanderätt,
till det påståendet, att en öfvergång till den öppna omröstningen vore
af behofvet påkallad.»

Dessa konstitutionsutskottets ord äro icke egentligen af i fjor. Om
inan undantar ett enda ord, ordet »vore» — hvilket fjorårets utskott ansett
sig böra använda i stället för »är» — återfinnes den nu anförda delen af
utlåtandet ord för ord lika lydande i konstitutionsutskottets utlåtanden
n:r 4 ar 1891 och n:r 2 år 1889, och utskottet sticker icke heller under
stol med att den är af gammal tillverkning.

Da det nu icke lär kunna antagas, att det varit dessa gamla bekanta
från föregående år, som, särskildt hvad beträffar representationens ena hälft,
föran led t en oväntad omvändelse från en fyra år tidigare, efter mogen
öfverläggning intagen ståndpunkt, är man hänvisad till alt söka förklarings -

Motioner i Andra kammaren, N:o 223.

grunden härtill i den öfriga delen af 1895 års konstitutionsutskotts afstyrkande
motivering. Denna lyder i all korthet:

»Med hänsyn till hvad sålunda tillförene blifvit af konstitutionsutskottet
anfördt mot antagande af förslag med enahanda syfte som det nu
förevarande, samt då vid frågans senaste behandling inom Andra Karm
maren intet blifvit andraget, som, enligt utskottets uppfattning, kunnat förringa
giltigheten af de skäl, som mot förändringen åberopats, och icke
heller den förnyade framställning i ämnet, som vid innevarande riksdag
förelegat till utskottets bedömande, kunnat öfvertyga utskottet om lämpligheten
att frånträda den ståndpunkt i frågan, som af konstitutionsutskottet
förut intagits, föranlåtes utskottet hemställa, att ifrågavarande motion icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda. »

Detta är allt. Det får medgifvas, att icke blir man mycket klok på
hvad det är i denna mening, som kunnat omstämma en församling, hvilken
år 1891 med absolut majoritet uttalade sig för införande af öppen omröstning
i Riksdagens kamrar. Icke bör det kunna vara den omständigheten,
att konstitutionsutskottet förklarar, att »vid frågans senaste behandling
(år 1891) inom Andra Kammaren intet blifvit andraget, som enligt utskottets
uppfattning kunnat förringa giltigheten af de skäl, som mot förändringen
åberopats», då det ju tydligen var de under nämnda debatt
anförda skälen och synpunkterna, hvilka enligt Andra Kammarens uppfattning
uppvägde de åberopade motskälen mot förändringen. Och icke
heller böra de ytterst allmänna ordalag, i hvilka utskottet derefter yttrar
sig om herr A. W. Nilsons i Lidköping motion, kunnat hafva en sådan
verkan. Då fjorårets motionär i sitt förslag sökt undanrödja en olägenhet
(utslagsröst för talmännen och vid gemensamma voteringar för Andra
Kammarens talman i händelse af paria vota), som af 1889 och 1891 års
konstitutionsutskott särskild! anmärkts vidlåda herr P. Anderssons i Högkil
grundlagsändringsförslag, och hvilken, enligt hvad 1891 års riksdagsprotokoll
utvisa, gjorde åtskilliga Andra Kammar-ledamöter, som i princip voro för
förslaget, betänksamma emot detsamma, borde detta fastmera varit egnadt
att öka än att minska anslutningen till fjorårsmotionen.

Förklaringsgrunden till att vid fjorårets riksdag båda kamrarne uttalade
sig mot införande af öppen omröstning i Riksdagen torde sålunda
böra sökas på annat håll än i konstitutionsutskottets motivering i ämnet.
Ettdera torde omröstningsresultatet i Andra Kammaren ha berott på en
tillfällighet; det var endast 159 af kammarens 228 ledamöter, som deltogo
i voteringen. Eller också intar denna riksdagsperiods Andra Kammare i
detta liksom i så många andra fall en mera konservativ och reformfiendtlig
ståndpunkt än den närmast föregående treårsperiodens.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 223.

Vare härmed huru som helst, så lär det visserligen icke vara att vänta,
att ett förslag om införande af öppen omröstning i Riksdagens kamrar
under denna riksdagsperiod skall blifva antaget att hvila för vidare grundlagsenlig
behandling. Första Kammaren lär nog fortfarande liksom hittills
komma att säga sitt obevekliga nej. Men under förutsättning att Andra
Kammaren verkligen skulle vara af motsatt mening, så är det af vigt, att
detta blir utsagdt under denna riksdagsperiod, liksom under hvarje annan,
intill dess denna för representationen och för de representerade vigtiga
reformfråga vinner sin lösning.

1886 års konstitutionsutskott yttrade, att det »vill visserligen ej förneka,
att i länder, hvarest den öppna omröstningen har häfd, densamma
på ett tillfredsställande sätt bestått profvet, men deraf följer ingalunda —
tilläde utskottet — att den öppna omröstningen bör stadgas äfven för
den svenska Riksdagen». Det är sant. Men i och med konstitutionsutskottets
här gifna erkännande beträffande det i utlandets representationer
vanliga sättet för omröstning, hvilket erkännande, om också i mera förtäckta
ordalag, går igen i det ofvan anförda utdraget ur 1889, 1891 och
1895 års konstitutionsutskotts utlåtanden, äf det dock utsagdt, att om
också skälen för en reform, äfven hos oss, i dylik rigtning icke kunna
hemtas utifrån, så kan man icke heller, som så ofta annars, lämpligen
vända sig till utlandet för att hemta skälen mot reformen.

Det må derför här endast erinras, att den öppna omröstningen är
såsom regel föreskrifven i de allra flesta främmande länders representationer.
Så är fallet i Norge, Danmark, England, Frankrike, Tyskland,
Belgien, Nederlanden, Österrike, Ungarn, Schweiz, Italien och Förenta
staterna.

Detta om utlandets seder och lagar på detta område.

Hvad vårt eget lands riksdag och omröstningssättet inom dess kamrar
beträffar, må det till en början tillåtas att erinra om ett omdöme, hvilket
hvarje blifvande jurist och hvarje annan, som studerar svensk statsrätt,
redan under studietiden vid statens högskolor måste göra till sitt. Omdömet
står att läsa i ett vid universitetsstudier mycket användt och äfven
för öfrigt mycket bekant arbete om »Svenska riksdagen, dess sammansättning
och verksamhet» (senare delen II: 2: 287) och lyder:

»Besynnerligt är, att den öppna omröstningen är såsom regel föreskrifven
att användas i lands- och stadskommunernas beslutande församlingar,
men får ej vid ifrågakommande voteringar begagnas af riksdag,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 223.

landsting eller kyrkomöte, och såsom ett fel måste anses, att ej under
några förhållanden ledamot af riksdagen skall vara förpligtad att öppet
och efter namnupprop afgifva sin röst.»

Besynnerligt är det, det är visst, att, medan de representanter, som i
stadsfullmägtige besluta å våra stadssamhällens vägnar, måste öppet uttala
och stå för sin mening, samma fordran icke är stäld på de representanter,
hvilka i riksdagen besluta i frågor, som gälla hela landets
väl och ve.

Äfven om det öppna omröstningssättet, såsom konstitutionsutskottet
förmenat, skulle blifva mera tidsödande än det slutna, borde en reform
ske; men all erfarenhet, från såväl in- som utlandet, vittnar tvärtom, att
det förstnämnda omröstningssättet såväl omedelbart som medelbart leder
till tidsbesparing. Under sådana förhållanden blir det bra litet qvar af
de praktiska synpunkter, som bruka anföras mot införande af öppen omröstning
i riksdagens kamrar.

Frågan reducerar sig till hvad den i sjelfva verket uteslutande är
och bör vara: en betydelsefull principfråga. Riksdagens ledamöter erhålla
sitt vigtiga uppdrag på grund af det förtroende, deras väljare sätta till
dem till följd af den verksamhet de utöfvat och de uttalanden de haft.
Det är då icke mer än billigt begärdt, att väljarne också blifva i tillfälle
att utan svårighet erfara, huruvida de valda representanternas verksamhet
i riksdagen varit sådan, att de fortfarande äro förtjenta af deras förtroende,
eller icke. Och — för att begagna en föregående motionärs ord —
för hvarje sjelfständig, redbar och tänkande man bör det vara kärt att
öppet och ärligt uttala sin öfvertygelse; för riksdagsmannen är det en
skyldighet.

Fördenskull bör den öppna omröstningen införas i svenska riksdagens
kamrar.

I förvissning, att en grundlagsändring i detta syfte skall lända såväl
de representerade som representationen till gagn, och sålunda med fog
kan betecknas som högst nödig och nyttig, tillåter jag mig hemställa,

att Riksdagen måtte såsom hyllande till vidare
grundlagsenlig behandling antaga följande förslag till
ändrad lydelse af §§ 60, 65 och 75 riksdagsordningen:

§ 60.

När ärende — — — — — — — derom tillätes.

Omröstning skall ske öppet och medelst namn -

Motioner i Andra Kammaren, N:o> 223.

upprop. Befinnas i mål, der blott enkel pluralitet erfordras,
de afgifna rösterna lika delade, nedlägga talmannen
i en dertill afsedd rösturna en ja-sedel och en
nej-sedel, båda lika samt hvar för sig slutna och hoprullade,
och afgöres då omröstningens utgång genom
den sedel, som en af kammarens ledamöter på anmodan
af talmannen ur rösturnan upptager.

Om vid sammanräkning af de afgifna rösterna dessa
befinnas lika delade, nedlägge Andra Kammarens talman
i en dertill afsedd rösturna en ja-sedel och en nejsedel,
båda lika samt hvar för sig slutna och hoprullade,
och afgöres då omröstningens utgång genom den sedel,
som en af Andra Kammarens ledamöter på anmodan af
talmannen ur rösturnan upptager.

§ 05.

När i fråga —

— Riksdagens beslut.

§ 75.

Vid alla val, Indika alltid skola ske med slutna

sedlar, iakttages--— —• — — — — — —--

— — — —--— — — — —--erfordras.

Stockholm den 28 februari 1896.

David. Bergström.

!■->«

Motioner i Andra Kammaren, No 223.

T motionens syfte instämma:

P. Norberg.

S. J. Kardell.

D. Persson i Tällberg.
J. P. Jansson.

A. P. Gustafsson.

Anton Halm.

Emil Hammarlund.

J. M. Erikson.

J. Lindgren.

Joll. Er. Nordin.

J. A. Lundström.

W. St yr länder.

J. Nordin.

Wilh. Nilson.

A. F. Broström.

P. G. Petersson.

A. G. Ericsson.

Kr. Schönbeck.

Carl Hj. Wittsell.
Robert Eklundh.
And. Olsson i Mårdäng.

O. G. Erikson.
Per Truedsson.
Edv. Svensson.

A. Göransson.
Hans Andersson.
Carl Carlson Bonde.
Joll. Johansson,
Stockholm.

John Olsson.
Oskar Eklund.
Johannes Svensson.
Curt Wallis.

J. A. Fjällbäck.

J. Bromée.

Ollas A. Ericsson.
Magnus Höjer.
Liars Eriksson.
Fridtjuv Berg.

E. Norman.

C. G. Thor.
Halvar Eriksson.

E. Eriksson.

O. Walter.

C. J. Hammarström.

O. Anderson.

J. Andersson, Lysvik.
Adolf Aulin.

E. A. Zotterman.
Carl Falk.

Nils Svensson.

Ola Persson.
Henrik E. Alirenberg.
G. Sälling.

J. M. Johansson.

A. F. Liljeholm.
Lars Petter Larsson.
J. Mankell.
Gustaf Ericsson.
Gustaf Odqvist.
Edvard Wavrinsky.
Sven Palme.

J. Persson.