Motioner i Andra Kammaren, N:o 220 (Motion 1896:220 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 220.

N:o 220.

Af herr O. Walter, angående skrifvelse till Kongl. Maj:t, med
begäran om viss ändring i 10 § af gällande landshöfding
einstr aktion.

Uti nu gällande landshöfdingeinstruktion af den 10 november
1855 stadgas i § 10 bland annat, som följer: — — — — — — —
»Ägande Kongl. Maj:ts befallningshafvande att, för handhafvande
häraf, uti sådana fall, der ansvar icke är i lag bestämdt, stadga erforderliga
viten.» — — — — — — — — —--— —---

Sådant stadgande af vite kan ifrågakomma t. ex. vid icke fullgjord
rekrytering och remontering, om rotehållare har den oturen, att
upprepade gånger få uppvisad rekryt och remont kasserad, och kan
han vid sådant fall ådömas ända till 400 kronors böter.

Såsom lätt inses, är härmed uti Konungens befallningshafvandes
hand lagd en magt, att på rent administrativ väg pliktfälla rotehållare,
för hvilken endast magtutöfvarens egen rättskänsla kan sätta några
gränser, och som alltid, der den rent godtyckligt och utan ledning af
sådan rättskänsla utöfvas, kan leda till onödigt svåra följder.

Sjelfva frågan om länsstyrelsernas administrativa domsrätt i och
för sig har varit föremål för mycket olika meningar.

Det torde dock föra allt för vida att härpå inlåta sig, och må
alltså vara nog med att fastslå, att denna domsrätt, äfven om den i
berörda fall må aldrig så mycket anses vara af behofvet påkallad,
likväl borde inskränkas inom rimligare och mindre sväfvande gränser,
så att det ej helt och hållet må bero på den dömandes godtycke att
ådöma viten till huru stort belopp som helst, så att de slutligen kunna
för den eller de pliktfälda blifva onödigt känbara.

Orätt vore att påstå, det denna magt i allmänhet godtyckligt
utöfvas, men liksom hvarje envälde förleder den vida lättare till missBih.
till Riksd. Prot. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 44 Häft. 2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 220.

bruk, än om den vore i lag och författning begränsad, och blifver så
mycket mera förhatlig, som många menniskors väl eller ve sålunda
kan göras beroende af en enda mans godtyckliga villa eller tillfälliga
sinnesstämning.

Billigheten synes fordra, att då den eller de, som rekryterings-och
remonteringsskyldigheten åligger, uppställa sådan rekryt eller remont,
som uppfyller de allmänna vilkoren för antaglighet, sådana de återfinnas
i kongl. kungörelsen angående generalmönstring af den 1 april
1887 jemförd med tjenstgöringsreglementet den 12 april 1889, så böra
de ock vara från all vitespåföljd fritagna.

Nu händer understundom, att uppvisad rekryt eller remont kasseras,
oaktadt de uppfylla alla de vilkor, ofvannämnda förordningar
stadga. Att så sker, det må nu kunna vara i sin ordning och icke
böra klandras, i fall det beror på de militära myndigheternas insigt om
att de det oaktadt af vissa skäl äro till krigstjenst odugliga. Men hvad
som strängt bör fasthållas, det är, att i ett sådant fall de rekryteringsoch
remonteringsskyldige må anses hafva uppfylt allan rättfärdighet
och oklanderligt fullgjort sitt åliggande att ställa rekryt och remont.
Icke förty kan det hända, och händer understundom äfven, att de icke
ep, utan flera gånger vid slika tillfällen pliktfällas, ehuru de infinna
sig vid utsatta mötena och uppvisa rekryt eller remont. Att vid sådant
förhållande blifva bötfäld, kan ej vara rätt och billigt.

På grund af det nu anförda tillåter jag mig alltså föreslå,

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t måtte utfärda sådana föreskrifter, hvarigenom
till § 10 i nu gällande landshöfdingeinstruktion och
andra stadganden, som hithöra, och möjligen behöfva
ändras, foga tillägg af innehåll, att rekryterings- och
remonteringsskyldige, som med vederbörliga betyg af
legitimerad läkare och veterinär kunna styrka, att af
dem uppvisade rekryt och remont uppfylla de allmänna
vilkoren för antaglighet, icke må för bristande
rekrytering och remontering pliktfällas.

Om remiss till tillfälligt utskott anhålles.

Stockholm i februari 1896.

O. Walter.

Stockholm, tryckt hos Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1896.