Motioner i Andra Kammaren N:o 21 (Motion 1896:21 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren N:o 21.

N:o 21.

Af herr P. Waldenström, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om framläggande af förslag till sådan ändring
i gällande lagstiftning angående äktenskaps af slut ande,
att kyrklig vigsel må kunna erhållas äfven af sådana
medlemmar af svenska kyrkan, som icke begått Herrens
nattvard.

I en annan denna dag väckt motion har jag hemstält om rätt
för sådana medlemmar af svenska kyrkan, som inom henne begått
nattvarden, att, om de så önska, få afsluta äktenskap inför borgerlig
myndighet. Här ämnar jag föreslå, att sådana medlemmar af svenska
kyrkan, som icke inom henne begått nattvarden, må vid äktenskaps
afstötande, kunna erhålla kyrklig vigsel, när de sjelfva åstunda densamma.
Lika litet som jag tror, att påtvingade religiösa handlingar
medföra någon välsignelse, lika litet kan jag förneka välsignelsen af
dessa handlingar, när menniskor af lijertat åstunda att komma i åtnjutande
af dem.

Såsom vid hvarje kyrklig nattvardsgång, så skall äfven vid den,
som afslutar konfirmationen, presten enligt formuläret framhålla vådan
af ovärdigt nattvardsbegående samt mana nattvardsgästerna till allvarlig
sjelfpröfning. Om det nu är allvar häri — och många fromma prester
taga nog saken på fullt allvar — så måste man tänka sig, att somliga
konfirmander kunna vid nämnda sjelfpröfning finna, att de icke böra begå
nattvarden, emedan deras andliga tillstånd icke är sådant, som det bör
vara. Sedan komma de icke dertill. Många orsaker kunna dervid sam -

Motioner i Andra Kammaren N-.o 21.

verka. Men så skola de ingå äktenskap. Den kyrkliga välsignelsen
vilja de hafva. Det synes då i högsta grad onaturligt, att kyrkan skall
vägra dem densamma. Om de icke vore hennes medlemmar, så vore
derom ingenting att säga. Men nu äro de det. Eller om de icke
vore lika goda och fromma medlemmar som någonsin de, som en gång
i sin ungdom blifvit konfirmerade och begått nattvarden, så hade ju
denna vägran en rimlig grund. Men nu kan ingen heller påstå sådant.
Eller om den heliga skrift eller kyrkans bekännelse innehölle ett enda
ord, som gjorde kyrklig vigsel beroende af nattvardsgång — ja då
kunde man ju åberopa sig derpå. Men nu finnes icke heller det skälet.
Icke heller kan det anses vara för kyrkans tjenare något förnedrande
att bedja Gud och uttala Herrens välsignelse öfver sådana makar vid
deras vigtiga förening. Som bekant, meddelas kyrklig vigsel åt kyrkomedlemmar,
som till följd af brott äro medborgerligt förtroende förlustiga,
om de blott en gång i sin ungdom begått nattvarden i statskyrkan.
Och måste det då icke anses mycket onaturligt att icke medgifva
sådan vigsel åt oförvitliga kyrkomedlemmar blott derför, att de
icke begått nattvarden?

Jag förstår visserligen, att man från kyrkligt håll fruktar, att
ett sådant medgifvande kunde hafva till följd, att många komme att
afhålla sig från nattvardens begående. Men hvad innebär en sådan
farhåga annat, än att man erkänner, att dessa »många» nu gå till nattvarden
— kanske ofta emot sitt samvete — blott för att engång komma
i åtnjutande af kyrklig vigsel vid eventuel! äktenskap? Och då frågas
med skäl, om det kan lända kyrkan eller staten eller den enskilde till
någon fromma att uppmuntra ett sådant nattvardsbegående tvärt i strid
mot det kyrkliga nattvardsformulärets allvarliga varningar för ovärdig
nattvardsgång.

Man skall kanske göra den vanliga invändningen: »kyrkan kan
icke offra sina principer för den enskildes godtycke.» Men här är icke
fråga om något godtycke, utan endast om hvad som inför Guds ord
kan vara rätt och för menniskorna i andligt afseende gagneligt. Och
att göra detta bör väl anses vara kyrkans grundprincip.

Alldeles nyss har här i Stockholm inträffat en händelse, som är
mycket karakteristisk. En icke konfirmerad flicka blef trolofvad med
eu i hufvudstaden tjenstgörande prestman. Begge ville de hafva kyrklig
vigsel till sitt äktenskap. Det kunde emellertid icke beviljas dem,
med mindre än att hon läte sig konfirmeras och beginge nattvarden i
statskyrkan. Men dertill kunde hon icke förmås. Följden blef att de
reste till London, der de i en engelsk kyrka erhöllo den kyrkliga vigsel,

Motioner i Andra Kammaren N;o 21.

som de här icke kunnat få. Icke kan man väl säga, att sådant är
värdigt svenska kyrkan.

År 1890 väckte jag en motion om denna sak. Den afstyrktes af
lagutskottet på formella skäl. Men Andra Kammaren biföll en vid utskottsbetänkandet
fogad reservation. Jag dristar derför än en gång
framlägga saken till Riksdagens bepröfvande och hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring af gällande lagstiftning angående
afslutande af äktenskap mellan medlemmar
af svenska kyrkan, att kyrklig vigsel må kunna erhållas
äfven af sådana, som icke begått Herrens nattvard.

Stockholm den 22 januari 1896.

P. Waldenström.

Bih. till Biksd. Prot. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 6 Hä/t.