Motioner i Andra Kammaren, N:o 21

Motion 1895:21 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 21.

1

N:o 21.

Af herr T. Zetterstraild, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om utarbetande och framläggande af förslaq om
afskaffande af mantalspenningarne samt de personliga sjukvårds-
och folkskoleafgifterna, m. m.

De allmänna teorierna för skatteväsendet anvisa, enligt hvad kändt
är, den rena inkomsten såsom den enda källa, hvarur skatter utan men
för nationalvälmågan kunna hemtas, samt angifva tillika, att skatterna
böra afpassas efter medborgarnes förmåga att bära desamma.

Enligt dessa teorier skulle sålunda ett skattesystem, grundadt uteslutande
på direkta, i viss mån progressiva skatter, vara det enda fullt
rationella.

Som emellertid de direkta skatterna, om de öfverstiga vissa gränser,
kännas mycket betungande, har man med hänsyn till de betydande och
i regeln stigande statsbehofven i alla länder nödgats se sig om efter en
mängd andra skatteobjekt.

^ Sålunda intaga här i landet likasom annorstädes konsumtionsskatter
af många olika slag ett mycket betydande rum, hvilket betingas dels af
deras förmåga att på ett jemförelsevis mindre känbart sätt bereda statskassan
rikliga inkomster och dels af de med dem samtidigt afsedda ändamål
att motverka lyx, spel, dryckenskap m. in. samt skydda landets
särskilda näringar mot en öfverhandtagande utländsk konkurrens; och
äfven om af tullpolitiska bevekelsegrunder meningarne kunna vara delade
rörande vissa slag af dessa skatter eller om skattesatsernas belopp, är
man dock af praktiska skäl temligen ense om nödvändigheten af att bibehålla
en dylik klass utaf skatter.

Annorlunda förhåller det sig med en tredje klass utaf skatter, nemligen
de personella.

Bill, till Rilcsd. Prot. 1895. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 6 Häft. (N:is 21—23) 1

2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 21.

Dessa skatter, hvilka tillkommit i staternas barndom och under den
då varande relativt större jemnhet i förmögenhetsförhållanden hade ett
visst berättigande, hafva, allt efter som samhällsutvecklingen fortgått med
framställande af nya skatteobjekt, höjande af den allmänna rättskänslan
samt stegring i statsbehofven, allt mera kommit att anses såsom de mest
obilliga och olämpliga af alla skatter, i det de verka onaturligt tryckande
på de minst bemedlade samt, äfven om de bestämmas till högsta möjliga
belopp, icke kunna tillföra budgeterna några synnerligen afsevärda inkomstsiffror.

Af dessa anledningar hafva de personella skatterna småningom afskaffats
i nästan alla civiliserade länder, så att de redan för flera tiotal
år tillbaka endast lära hafva funnits qvar i Ryssland, Frankrike, Sachsen
och Sverige.

Äfven inom vårt land har den af en mängd framstående personer
sammansatta skatteregleringskomitén i sitt den 13 september 1882 afgifna
underdåniga utlåtande och förslag angående skatteförhållandena i riket
uttalat sin principiella förkastelsedom öfver samma skatter.

Nämnda komité, hvilken, med föranledande deraf att de personliga
skatterna till stat och kommun äro af fullkomligt enahanda natur, ansett
desamma böra i ett sammanhang behandlas, har nemligen å sid. 57 i
förslaget betecknat den personliga skatten såsom »den enklaste och, så
att säga, råaste af alla skatteformer» samt tillika å sid. 41 förklarat,
hurusom det »synts komitén, att de personliga utskylderna böra, så snart
och så vidt som möjligt, eftergifvas».

Komitén förordade också väsentliga inskränkningar i de personella
skatterna, men ansåg dock tidpunkten ej vara inne för fullständigt afskrifvande
af desamma, utan hemstälde om bibehållande af såväl en personlig
skatt till staten, nemligen mantalspenningarne, som ock den till
landstingen och de större städerna utgående sjukvårdsafgiften jemte de
af mig nu icke åsyftade afgifterna till presterskapets och kyrkobetjeningens
aflöning, hvarefter samtliga dessa utgifter tillika med den till de mindre
kommunerna utgående folkskoleafgiften allt framgent blifvit bibehållna.

Under de efter ofvannämnda tidpunkt följande riksdagarne hafva
upprepade gånger yrkanden framkommit om afskaffande af en eller annan
utaf de personella skatterna, i all synnerhet mantalspenningarna, men
dessa yrkanden hafva städse ogillats under hänvisning till skatteregleringskomiténs
utlåtande i ämnet.

Då jag nu under dessa föga hoppgifvande förhållanden ärnar å nyo
väcka till lifs frågan om afskaffande af såväl mantalspenningarne som
sjukvårds- och folkskoleafgifterna, torde det derför ej kunna betraktas

Motioner i Andra Kammaren, N:o 21.

3

annorlunda än som en bjudande nödvändighet för mig att till en början
upptaga skatteregleringskomiténs motivering rörande mantalspenningarne
till skärskådande och vederläggning.

Komitén säger derom (se utlåtandet sid. 58 och 59):
att de teoretiska skäl, hvilka med mycken styrka kunna mot de
personliga skatterna anföras, i ett eller annat praktiskt hänseende torde
tåla någon modifikation;

att åtminstone en, men en lindrig, personlig skatt till staten låter
försvara sig ur den synpunkt, att de fördelar, en af staten tryggad samhällsordning
bereder, just genom den säkerhet för dessa fördelars åtnjutande,
som staten skänker, ej äro för en hvar så påtagliga, att icke en påminnelse
derom i skatteform kan vara erforderlig;

att, då det nutida samhällets invecklade förhållanden med en viss nödvändighet
kräfva en förr okänd mångfald af skatteformer såsom vilkor
för ernående af det stora syftemålet, skattebördornas möjligast rättvisa och
jemna fördelning, så torde tillräckliga skäl förefinnas att i skattesystemet
bibehålla äfven den speciella skatteformen af rent personliga afgifter;

samt att mantalspenningarne ega gammal häfd och hafva mer än
de flesta andra skatter ingått i det allmänna medvetandet, så att de numera
i viss mån kunna sägas vara af det stora flertalet skattdragande
uppfattadt såsom ett uttryck af det aktiva medborgareskapet, hvarjemte de
i väsentlig mån ligga till grund för en stor del för lång tid gällande
löningsöfverenskommelser, likasom ock i öfrigt för afgifter af flerahanda
slag.

Vid genomläsande af dessa skäl, särskilt i belysningen af den
ganska skarpa kritik, komitén utöfvat beträffande de personella skatterna i
allmänhet, kan man ej gerna fritaga sig från den uppfattning, att komitén
eller åtminstone en del af dess medlemmar helst skulle velat på en gång
föreslå afskaffande af allt hvad personella skatter heter, men ansett klokheten
bjuda att ej med ens taga steget fullt ut och sålunda äfventyra
att få se sina sunda reformförslag i allo stranda.

Ingen lär väl nemligen på fullt allvar kunna ifrågasätta:
att en påminnelse i skatteväg kan vara erforderlig för uppskattande
af en tryggad samhällsordnings välsignelser;

eller att skattebördornas möjligast rättvisa och jemna fördelning
främjas genom bibehållande af skatter, hvilka komitén sjelf på sid. 57
betecknar såsom de der »tyngst drabba samhällets mera obemedlade
medlemmar;»

eller att gammal häfd och ingåendet uti allmänna medvetandet kunna

4

Motioner i Andra Kammaren, Nio 21.

mera motivera bibehållandet af mantalspenningarne än af exempelvis de
minst lika häfdvunna grundskatterna;

eller slutligen att det stora flertalet skattdragande just skall uppfatta
mantalspenningarne såsom något så lyckligt valdt uttryck för det aktiva
medborgarskapet, hvarom man annorstädes, t. ex. i Norge och England,
utan något motsvarande uttryck synes vara fullt medveten.

Det härefter återstående skälet, eller att mantalspenningarne ligga
till grund för åtskilliga löningsöfverenskommeleer och afgifter af flerahanda
slag, är deremot ett verkligt skäl, men lärer helt visst på lagstiftningens
väg kunna undanrödjas.

Efter denna lilla afvikelse från ämnet vill jag nu, under åberopande
af hvad här ofvan förekommit emot personella skatter i allmänhet, i korthet
sammanfatta de ytterligare skäl, som synas mig tala för afskaffande under
den närmaste framtiden af såväl mantalspenningar som sjukvårds- och
folkskoleafgifterna.

Dessa skäl äro följande:

1) att då mantalspenningarne tillkommit såsom ett vederlag för
den s. k. qvarntullen, hvarmed förstods en afgift till kronan, lagd på all
den spanmål, som fördes till qvarn att förmalas, men numera af statsekonomiska
skäl ett slags qvarntull å nyo måst införas, denna tull i sin tur torde
kunna betraktas såsom ett fullgodt vederlag ej allenast för mantalspenningarne,
utan äfven för sjukvårds- och folkskoleafgifterna, i all synnerhet
som den nu ifrågasatta höjningen i tullen å spanmål och vissa dermed
närbeslägtade artiklar i statsverkspropositionen (inkomstberäkningen sid.
14) beräknats komma att tillföra statskassan en ökad inkomst af 5,000,000
kronor eller i rundt tal omkring 3,000,000 kronor mer än slutsumman
af oftanämnda tre personella skattetitlar;

2) att ehuruväl det vid första påseende ej kan synas obilligt att,
såsom skatteregleringskomitén förordat, bibehålla en personlig afgift för
tillgodoseende af ett ej minst för de mindre bemedlade så behjertansvärdt
ändamål som den allmänna sjukvården, det vid närmare eftersinnande
måste framstå såsom både inkonseqvent och motbjudande att äfven för
ett så beskaffadt ändamål utan tvingande statsekonomiska skäl uttaga en
direkt skatt af personer, hvilkas inkomster i den af Riksdagen antagna
bevillningsförordningen betecknas såsom understigande existensminimum;

3) att, på sätt skatteregleringskomitén på sid. 65 framhållit, »den
personliga folkskoleafgiftens ersättande genom en uttaxering efter förmögenhet
torde så mycket mindre vara obefogadt, som det tydligen ligger
i de mera välmående samhällsklassernas eget intresse, att folkupplysningen
varder så god och omfattande som möjligt, hvarjemte den obligatoriska

5

Motioner i Andra Kammaren, N:o 21.

folkskoleundervisningen ställer på mindre bemedlade föräldrar kraf, nog
stora och med uppoffring förenade att icke böra ytterligare ökas med en
personlig afgift till folkskoleväsendets understöd;»

4) att, då sjukvårds- och folkskoleafgifterna ej äro i lag faststälda
att utgå med lika belopp för hela riket, utan lagen endast stadgar vissa belopp,
utöfver Indika dessa afgifter ej må sättas, beslutanderätten med afseende å
dessa mera än vanligt grannlaga beskattningsfrågor blifvit lagd i händerna
på de särskilda kommunernas öfver hufvud taget allt för fåtaliga representationer,
hvilket åter föranledt, att stor olikformighet redan inträdt beträffande
skattebeloppen, och att, hvad mest glädjande är, folkskoleafgifterna på
många håll afskaffats;

5) att de belopp, som komma på hvarje debetsedel, näppeligen
torde vara större, än att de jemt och nätt motsvara de kostnader och besvär,
som äro förenade med antecknandet i debiterings- och uppbördslängderna,
tryckning och utskrifning af debetsedlarne, desammas afhemtande eller
utskickande, inställelserna vid uppbördsmötena, anteckningarne i röstlängderna
och afkortningslängderna, indrifning af de obetalda skattbeloppen,
handräckningsskrifvelsernas uppsättande och afsändande till alla trakter
af riket, det särskilt inom de större städerna äfvensom de glesast befolkade
delarne af landet mycket besvärliga, oftast resultatlösa sökandet
efter kringflackande skattskyldige, samt uppbördslängdernas, uppbördsextrakternas,
afkortnings- och restlängdernas granskning hos länsstyrelsen
och kammarätten, äfvensom alla dessa handlingars framtida förvarande:

6) att de tre afgifternas borttagande otvifvelaktigt i någon mån
skulle bidraga till möjliggörande af förenklade organisationer af landtstaterna
och de kamerala verken;

samt slutligen och framför allt 7) att då i statsrådsprotokollet för
den 23 september 1892 och den sjunde utaf samma års urtima Riksdags
skrifvelser äfvensom i en mängd inom och utom Riksdagen fälda yttranden
städse framhållits, att man från nödvändigblifven skatteförhöjning i möjligaste
mån ville skona de lägst taxerade, samt det i öfverensstämmelse
dermed lika enstämmigt betonats, att de nu ifrågasatta och af de allra
flesta såsom nödvändiga ansedda tullförhöjningarne icke i någon mån
föranledts af önskan att derigenom bereda statsverket ökade tillgångar,
det för mig ter sig såsom en bjudande nödvändighet, att man på det
närmast till hands liggande sättet, d. v. s. genom en i någon mån motsvarande
skattelindring med handling visar det verkliga allvar, som ligger
bakom of vanberörda uttalanden, äfvensom att, trots allt tal om reaktionära
strömningar, Riksdagen allt framgent sätter såsom ett bland sina främsta
mål att genom tidsenliga och allmännyttiga reformer främja samhällets
lugna och lyckliga utveckling.

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 21.

Då nu emellertid ej allenast ärendets grundlagsenliga behandling,
utan äfven en af mantalspenningarnes eventuella borttagande till äfventyrs
påkallad omarbetning af åtskilliga ekonomiska stadganden torde lägga
hinder i vägen för denna Riksdag att definitift. besluta om ifrågavarande
skatters afskaffande, samt dertill kommer, att den af mig åsyftade skattereform
med vida mindre rubbningar torde kunna genomföras vid 1896
års riksdag, som, enligt hvad inkomstberäkningen sid. 7 visar, till sitt
förfogande synes komma att få ganska betydande öfverskott från föregående
statsregleringar, anser jag mig böra stanna vid en hemställan,

att Riksdagen i skrifvelse till Konungen måtte anhålla,
det honom täcktes låta utarbeta och för nästkommande
Riksdag framlägga förslag om afskaffande
af mantalspenningarne samt de personliga sjukvårdsoch
folkskoleafgifterna, äfvensom föreslå de förändrade
föreskrifter i öfrigt, som deraf till äfventyrs kunna varda
påkallade.

Stockholm den 21 januari 1895.

T. Zetteratrand.