Motioner i Andra Kammaren, N:o 21

Motion 1892:21 Andra kammaren

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 21,

N:o 21.

Af herr Joll. Aydillll, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om framläggande af förslag till ändrade lagbestämmelser
i syfte att bereda verksamt skydd för hemdjur mot skada
af hundkreatur.

Det är onekligen allt för otillräckligt det skydd, gällande lagstiftning
bereder egare af betande fårkreatur mot den skada, för hvilken
dessa djur äro utsatta af kringströfvande hundar. I synnerhet är detta
förhållandet inom de trakter af vårt land, der, såsom i Norrland, fåren
under sommarmånaderna vistas i skogarne eller eljest aflägse från den
befolkade, bygden och der således de respektive egarne föke på något verksamt
sätt kunna öfvervaka och skydda små djur. Der förhärjas ofta fårhjordarne
af hundar, utan att någon möjlighet finnes för de förres egare att
vinna ersättning för den lidna skadan, som understundom kan vara ganska
känbar, ej. blott på grund af de dödade eller förderfvade djurens
värde utan ock i följd af den mera svårberäkneliga förlust, som tillskyndas
egareri derigenom, att hjorden spränges och förskingras, de späda
lammen skiljas från mödrarna och djuren förvildas, hvadan svårigheter,
kostnader och besvär uppstå, när hjorden på hösten skall hemföras från
sommarens betesmarker. Härtill kommer det upprörande djurplågeri, som
vanligen är förenadt med dessa i vildmarken utkämpade sinder, i det

Motioner i Andra Kammaren, N:o 21.

5

att jemväl på dessa valplatser pläga qvarlemnas ej blott döde utan äfven
sårade, hvilka senare ofta måste do eu långsam och qvalfull död. Redan
ur sist antydda synpunkt måste djurvännen finna det önskligt, att ett, så
vidt möjligt är, verksammare skydd beredes de här ifrågavarande värnlösa
djuren mot rofgiriga hundar, än nu gällande lagstiftning förmår.

Ty detta skydd är, som sagdt, foga tillfredsställande. Visserligen
heter det i byggningabalken kap. 22 § 6, att »okynnes hund, som biter
folk eller fä, bör ej lös vara»; men då uraktlåtenhet att ställa sig denna
lag till efterrättelse ej är förenad med annat äfventyr för hundens egare,
än att han möjligen blir fast för att gälda någon af hunden vållad skada,
så kan icke denna bestämmelse anses som synnerligen effektiv. — För
den, hvilkens fårkreatur blifvit dödade, sargade eller förskingrade, är det
ock en klen tröst, att lagen (B. 22: 7) tillerkänner honom af egaren till
den eller de hundar, som förödt hans hjord, »halfva läkeslön och halfva
skadan»; ty utom det att half ersättning är dålig ersättning, så måste
det naturligtvis härvidlag i de flesta fall vara mycket svårt, om ej omöjligt,
att åstadkomma den bevisning, hvarpå ersättningsanspråket bör
grundas.

Bet är svårt att förstå, hvarför den ersättningsskyldige, första
gången hunden »biter eller sargar fä», endast skall betala halfva skadan,
eller hvarför det skall vara tillåtet för okynnes hund att tre gånger föröfva
sådan skada, som här är fråga om, innan han dömes från lifvet.
Erfarenheten har till fyllest visat, att hund, som en gång rifvit får, är och
förblir i detta afseende oförbätterlig, och det tyckes då vara alldeles
ändamålslöst att uppskjuta hundens dödande, till dess han bevisligen tvenne
gånger gjort sig skyldig till dylik skadegörelse. Den skonsamhet i afseende
å okynnes hund, som lagen sålunda visar, är i vår tid föga berättigad,
då ju hunden i vårt land — frånscdt förhållandet hos den
nomadiserande lappbefolkningen — numera hufvudsakligen är att betrakta
endast som ett lyxdjur — och ett lyxdjur, hvars förmåga att höja den
mänskliga sammanlefnadens trefnad och behag för öfrigt torde få anses
.mycket omtvistelig.

På grund af hvad sålunda i korthet blifvit anfördt, och då en förändring
i motionens syfte af §§ G och 7 kap. 22 byggningabalken möjligen
torde föranleda förändringar jemväl af andra lagbestämmelser, tillåter
jag mig vördsamt föreslå,

att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det Kong]. Maj:t täcktes låta utBih.
till Itiksd. Vrot. 1892. 1 Sami. 2 A fil. 2 Ba nd. 4 Höft. U

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 21.

arbeta och för Riksdagen framlägga förslag till förändrade
lagbestämmelser i syfte att bereda verksamt skydd
för hemdjur mot skada af hundkreatur.

Stockholm den 25 januari 1892.

Joll. Ny däld.

I förestående motions syfte instämma:

Emil Olsson i Kyrkebol. P. Norberg.

B. P. Ersson. Halvar Eriksson.

Stockholm. John Björkmans Boktryckeri. 1892.