Motioner i Andra Kammaren, N:o 21 (Motion 1879:27 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 21.

N:o 27.

Af Herr C. A. Larsson: Angående förändradt sätt för erläggande
af, och kontrollen öfver bevillning för arf, gåfva, testamente
och fideikomiss.

Då det såväl af 1874 års berättelse, angående revision af Riksgäldskontoret,
som ock af senaste revisionsberättelse angående statsverket
visar sig, att hvarken Riksgäldskontoret förut eller Statskontoret
numera egnar någon fullständig vård om uppbörden och kontrollen af
den s. k. testaments- och arfsbevillningen, ehuru dessa beskattningsföremål
äro bland dem, som kunna anses mest lämpliga att taga vara
på, så vågar jag vördsamt yrka det 1811 års Kong!, kungörelse måtte
upphäfvas samt testaments-, fideikomiss- och arfsbevillningen uppbäras
i form af stämpladt papper. Då man genomgått och granskat den vidlyftiga
skriftvexling som, på grund af 1811 års Kong!, kungörelse,
drabbar statens embete- och tjensteman för fullgörande af föreskrifterna
i nämde nådiga kungörelse, så kan man svårligen undgå att anse
anse desamma öfverdrifna, ehuru man finner att kontrollen icke ändock
leder till det åsyftade målet. Det säkraste exempel på att nämnda
Kongl. kungörelse icke efterlefves af landets domarekorps ligger deruti;
att under de många revisioner, hvari jag deltagit, icke något enda fall
inträffat, der arfsbevillning kommit staten till godo, ehuru domarne
äro ålagde att vaka öfver att alla sterbhus, der arfvingarne äro i aflägsnare
led än syskons barn, få erlägga bevillning för behållningen i boet.
Det kan icke vara tänkbart att dylika fall äro exempellösa inom hela
riket. Jag skaffade mig under sista statsrevisionen kännedom om tvenne
bouppteckningar der arftagare voro föräldrars syskons barn, och deruti
behållningen utgjorde — ena fallet (efter avdelningen) 12,952,34 och i

Motioner i Andra Kammaren, N:o 27.

det andra 9,507,76, hvaraf bevillning bort utgå med 129,52 + 95,04 -

224,56. Men ehuru jag uppsökte tre års rapporter från domarne i
den ort, der dessa exempel förekommo, innehöllo alla dessa rapporter,
att ingen bouppteckning funnits, för hvilken bevillning bort utgå
under någotdera året. Af denna omständighet starkes jag i den föreställningen,
att få om ens någon domare tillämpa de föreskrifter,
som ännu äro gällande. Under revisionen förekom tal om förändring i
berörda afseende och att bevil!ningen borde uttagas i stämpelpapper.
Den enda invändning, som gjordes, var den, att det vore obilligt, om en
testaments- eller arftagare skulle förskottsvis utlägga bevillningssumman
äfven om tvist uppstode, men denna olägenhet kunde hjelpas dermed
att medlen toges af sterbhusets tillgångar och restitution erhölles
i fall gåfvan eller arfvet återginge. I revisionsberättelsen åberopas uppgifterna
från Stockholms stad, som innehålla, att der skulle förekommit
åtskilliga bouppteckningar, der deS heter »bevillning förbehållen»; men
i vederbörandes afgifna förklaring heter det numera, att äfven dessa
fall, utom ett enda, skulle vara testamenten. Sålunda förekommer icke
mer än en enda bouppteckning i hela riket, der arfvingarne varit i aflägsnare
led än syskons barn.

Med anledning häraf och på det ej mindre statens embets- och
tjensteman må blifva befriade från det odrägliga besvär, som åtföljer
verkställigheten af Kongl. kungörelsen den 11 December 1811, angående
kontrollen å bevillningsafgifter för gåfvor, testamenten, arf och
fideikomisser, än ock staten vinna en mera tillförlitlig kontroll å desammas
erläggande, vågar jag vördsamt föreslå,

att bevillningen för alla förenämnda beskattningsföremål
måtte bestämmas att utgå i form af stämpladt papper, samt
kontrolleras på enahanda sätt, som nuvarande stämpelpappersförordning
bestämmer, med de ytterligare föreskrifter som utskottet
kan finna nödigt att föreslå.

C. A. Larsson

från Östergötland.