Motioner i Andra Kammaren, N:o 216 (Motion 1896:216 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 216,

tf:o 216.

Af herr E. Wavrinsky m. fl., med förslag till ändrad lydelse
af § 13 regeringsformen.

Bestämmelserna om kommandomålen sätta konungen i tillfälle
att utan hinder från någon ansvarig rådgifvare vidtaga anstalter, som
kunna göra krigsutbrott oundvikligt; alla mål, som röra förhållandet
till främmande magter, deri inbegripna afhandlingar och förbund, äro
undandragna pröfning i statsrådet.

Dertill kommer, att konungen enligt regeringsformens § 13 eger
att utan Riksdagens hörande och mot sina rådgifvares afstyrkande
börja krig.

Under en klok och omtänksam monark torde landet löpa föga
risk genom ett sådant förhållande. Men frånvaron af en sådan grundlagsbestämmelse,
som med hvarje dag blir allt otidsenligare, bör
befria regenten och regeringen för brydsamma alliansanspråk och
väsentligt bidraga att frigöra landet från äfventyrliga stormagtspolitiska
eggelser och påtryckningar, hvaribland anspråk på öfverlåtelse
af Sveriges krigsmagt eller någon del deraf i annan stats tjenst ligga
nära till hands.

Det lider intet tvifvel, att nationen önskar lefva i frid och undvika
allt, som kan leda dertill, att vi indragas i krigiska förvecklingar
eller löpa sådan fara. Ingenting bör underlåtas för att befordra denna
fredliga politik, och grundlagen bör icke öfverflytta ansvaret för denna
politik från folkets på regentens skuldror.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 216.

Icke utan skäl yttrade konstitutionsutskottet 1809 i sitt memorial
n:o 1 med förslag till regeringsform, att de flesta krig äro började i
kabinetten, innan de utbryta på fälten. •

Konungen bör derför icke utan Riksdagens samtycke kunna
börja krig eller sluta fred.

Sjelfva den revancherufvande franska nationen har inskrifvit i
sin grundlag — i artikeln 9 af den konstitutionella lagen af 16 juni 1875:
»Republikens president kan ej förklara krig utan båda kamrarnes föregående
samtycke.»

Enligt Nordamerikas Förenta staters förbundsförfattning af 1787,
art. I, section 8, skall kongressen hafva magt att förklara krig; och

Schweiz7 förbundsförfattning af den 29 maj 1874 stadgar i art. 85:

»Till förbundsförsamlingens befogenhet höra:-----6) Mått och

steg för den yttre säkerheten, för bevarandet af Schweiz’ oafhängighet och
neutralitet, krigsförklaringar och fredsslut.»

I England har faktiskt parlamentet, rättare sagdt underhuset,
krig och fred i sin hand. Genom Bill of Rights 1689 förbjöds konungen
att utan parlamentets samtycke hålla stående trupper, i det att parlamentet
förklarade: »att upprättandet eller underhållandet af en stående
armé inom riket i fredstid, utan parlamentets medgifvande, strede mot
lag». Och strax derefter följde »The Mutiny Bill», subordinationslagen,
eu lag för armén och en för flottan, hvarigenom bland annat regeringen
utrustades för ett år i sänder med befogenhet att inom vissa gränser
utfärda krigsartiklar, bestraffa mutiny, d. v. s. subordinationsbrott, myteri
m. m. (deraf namnet: The Mutiny Bill), hvilken lag för 1 år åt gången
auktoriserar och på siffran bestämmer arméns styrka inom landet.
Härmed och med den årliga budgeten tog parlamentet krig och fred i
sin hand. 1878, då lord Beaconsfield förde en krigisk politik mot
Ryssland, visade det sig, att parlamentet skulle haft fullkomligt i sin
hand att i tid stäfja denna politik, derest Ryssland afslagit förslaget
om en kongress och parlamentet ej velat besvara en sådan vägran
med en krigsförklaring.

Norges grundlovs § 25 stadgar: »Till Angrebs Krig maae Norges
Tropper og Roeflotille ikke anvendes uden Storthingets Samtykke».

På den iuterparlamentariska konferensen i Brussel detta år uttalade
Spaniens delegerade, den konservative rojalisten, senatorn och
excellensen Marcoartu under allmänt bifall den skarpaste förkastelsedom
öfver det otidsenliga förhållandet, att afgörandet om ett lands
krig eller fred förbehålles regenten med eller utan regeringens
samtycke.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 216.

I den mån rustningsbördorna vuxit hafva helt naturligt anspråken
på att afgörandet om krig eller fred skall tillkomma nationen vuxit.
Dessa berättigade anspråk kunna ej utan våda åsidosättas.

Vi få derför föreslå,

att § 13 regeringsformen må erhålla följande förändrade
lydelse:

Konungen må ej börja krig eller sluta fred utan
Riksdagens, genom båda kamrarnes sammanstämmande
beslut, meddelade samtycke till Konungens derom afgifna
proposition.

Stockholm den 3 februari 1896.

		Edvard Wavrinsky.
E. J. Ekman.	P. J. M. Eriks on.	0. Walter.
P. Norberg.	D. Persson.	John Olsson.
Adolf Aidin.	B. P. Ersson.	And. Olsson i Mårdäng.
J. Mankell.	Oskar Eklund.	E. Norman.
Anton Halm.	Joll. Er. Nordin.	Lars Eriksson.
J. Lindgren.	Fridtjuv Berg.	C. J. Hammarström.

A. F. Broström. David Bergström.

Magnus Höjer. • Curt Wallis.