Motioner i Andra Kammaren, N:o 213 (Motion 1868:213 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 213.

Och, om detta förslag bifalles, torde Riksdagen i underdånighet anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes utfärda nådig kungörelse om det sålunda fattade beslutet.

Om remiss häraf till Stats-Utskottet anhålles.

Stockholm den 25 Januari 1868.

Anders Persson
från Hallands län.

N~:o 213.

AI Herr G. C. Witt? Angående ed anslag å 100,000 R:dr för alt till lindrande
af nöden inom Blekinge ock närliggande Irakier användas
för arbete å en stambana mellan Carlskrona, Wexiö och
Cajman, in. m,

1 en tid, då brist på lifsmedel och på arbetsförtjenst hotar eu del af landets
befolkning i åtskilliga trakter med nöd och elände, torde hvarje försök att afhjelpa
ett så olyckligt förhållande förtjena uppmärksamhet, hvarföre jag ansett mig
böra afgifva ett förslag, att i någon mån minska de fattige arbetarues förlägenhet
inom den sydöstra delen af landet, der ställningen är i nämnda hänseende inom
flera kommuner särdeles bekymmersam. Antingen man betraktar det närvarande
förhållandet ur statsekonomi eller annan synpunkt, så lärer det ej kunna förnekas.
att det i längden skall falla sig både billigare och för hela samhällets lugn
och välbefinnande förmånligare, att genom allmänna arbeten gifva den nödlidande,
arbetslösa befolkningen medel till uppehälle, än att sedermera i fängelserna underhålla
dem, som genom brist på arbete tvingas till brott. Är man öfverens om
denna princip, så blir nästa fråga, hvilka allmänna arbeten, som äro de nödvändigaste
för landet, och svaret kan ej gerna blifva annat än: fortsättning af jernvägarne.
Men detta förbjuder sig sjelft, i anseende till den oerhörda kostnaden,
säger man. Det finns dock ett sätt att sysselsätta de arbetsbehöfvande med jernvägsanläggniug,
utan att kostnaden behöfver vara afskräckande, nemligen, att, så
länge den närvarande betryckta penningeställningen eger rum, endast göra sådana

Motioner i Andra Kammaren, N:o 213.

förberedande arbeten, till hvilka nästan inga raaterialier, utan endast dagsverken
erfordras, såsom sprängning, gräfning m. m. för sådana jern vägar, som ändock vid
en gynnsammare tidpunkt måste anläggas. Vid de tre sista riksdagarue hafva flera
motioner blifvit väckta om anläggandet af stambana på Statens bekostnad mellan
Wexiö-Calmar-Carlskrona. Fullständiga undersökningar, ritningar, kostnadsförslag
och statistiska beräkningar hafva blifvit uppgjorda och inlemnade till Kongl. Maj:t.
Om äfven landets financiela ställning ej nu medgifver något betydligare anslag för
denna jernväg, så finnes intet hinder att anslå Etthundra tusen Riksdaler till
förberedande arbeten, såsom gräfning, sprängning in. in., hvarigenom den arbetslösa
befolkningen skulle få sysselsättning samt ett för framtiden nödvändigt arbete
blifva utfördt.

Hvad nödvändigheten och nyttan af den nu omnämnda stambanan beträffar,
så är det isynnerhet tvenne omständigheter man har att betrakta, nemligen:

l:o. Den strategiska vigten af banan. Det är obestridligt, att uti ett
land sådant som Sverige, med en vidsträckt gränslinie och glest befolkadt, måste
just den hastighet, hvarmed trupper och krigsförnödenheter kunna transporteras till
de ställen af gränsen, som för tillfället äro hotade, blifva det som afgör landets
öde under ett krig mot en öfverlägsen fiende; att Carlski’ona är det ställe, som företrädesvis
skulle anfallas om ett krig inträffade, emedan fienden der finner allt hvad han
behöfver för en fast och varaktig position, nemligen en förträfflig hamn för sin flotta, dockor
och verkstäder för fartygens reparation, krut- och vapenförråder, kaserner, sjukhus,
ångbageri m. m. för truppens behof: att Carlskrona icke kan försvaras utan
en så betydlig truppstyrka, att vår armé ej kan afse en dylik för detta isolerade
ställe, hvaremot det för fienden, som endast har att anfalla och utan tvifvel är
försedd med en mycket större truppstyrka, än Sverige någonsin kan uppställa, blir
ganska lätt att försvara den punkt, som han just valt till sin nederlagsplats; att
således enda medlet för oss, att få behålla denna såväl som andra vigtiga punkter,
är möjligheten af hastig undsättning från andra, för tillfället icke anfallna delar
af landet; och slutligen, att enda sättet för sådan undsättnings åstadkommande
är jernväg till stället. Calmar är likaledes en i strategiskt hänseende mycket vigtig
punkt, ehuru ej af så stor betydelse som Carlskrona, och genom den föreslagna
jernvägen, som skulle ifrån Emmaboda, beläget i centrum af den triangel, hvars
spetsar utgöras af städerna Wexiö, Carlskrona och Calmar, utgå i tre radier, eu
åt hvardera af de tre städerna, blefve den i strategiskt hänseende tjenligaste retning
gifven åt sydöstra stambanan, tv hvarje af dess grenar från Carlskrona till
Emmaboda och från Calmar till Emmaboda löpte inåt landet alldeles vinkelrätt
mot kusten, och vid Emmaboda förenades de till en gemensam väg, som gick rakt
emot Wexiö och således satte begge sjöstäderna på en gång i förbindelse med rikets
jernvägssystem.

Motioner i Andra Kammaren, JS:o ''213.

2:o. De rättvisa anspråk inbyggarne i sydöstra delen af riket ega på en
stambana genom deras trakter, sedan de nu en längre tid fått skatta till jernvägar
i den del af riket, som redan förut var vida bättre lottad i afseende på kommunikationer.
Att mindre och mera obebyggda trakter i ett land ej kunna få sitt
kommunikations-väsende lika beskaffad! med vissa andra delar är helt naturligt;
men att eu så väsendtlig del af det hela, som den stora och folkrika landssträcka,
hvilken ligger sydost om de nu befintliga jernvägarne, skall vara alldeles utesluten
ur Statens jernvägssystem i annat afseende, än när det gäller att betala kostnaden för
det öfriga landets beqvämlighet, synes i sanning vara obilligt. Den nu föreslagna
sydöstra stambanan skulle dela ifrågavarande landssträcka midt i tu och åstadkomma
en förbindelse emellan dess tvänne vigtigaste hamnar och det inre af landet, samt synes
således bäst tillfredsställa de flestes intresse, så väl som hela landets behof af
jernvägsnätets utsträckning i den antydda rigtningen.

3:o. Den stora fördelen för de redan befintliga stambanorna att förlängas
till Carlskrona och Calmar. Det är alldeles påtagligt, att en betydligt förökad
trafik skulle uppstå på sydvestra stambanan, om stambanan anlades derifrån till
Carlskrona och Calmar, åt livilka den förstnämnda har 16,600, den sistnämnda öfver
9,000 innevånare samt bakom sig Öland med eu befolkning af 37,000. Denna
ö afsätter årligen omkring en million kubikfot spanmål utom andra produkter,
men behöfver från fastlandet hemta ved och andra skogsprodukter. Ett lifligt varubyte
mellan den inre, skogrikare, men mindre spanmålsproducerande delen af
landet och Öland skulle gifva anledning till liflig trafik på jernvägen dem emellan,
och vägen till Carlskrona skulle få en stark trafik geöom de många transporter,
som dels för Krbuans, dels för enskildes räkning behöfvas till denna stad, hvars
konsumtion, särdeles af lifsmedel och skogsprodukter, är större än att den närmaste
landsbygden kan fylla den. Statens jernvägssystem kan ingalunda anses utgöra
något helt eller medföra den fördel för landet, som dermed blifvit afsedd, förrän
det fullbordats åt sydost. Denna omständighet har länge varit insedd och så väl
den år 1858 för undersökning af stambanornas lämpligaste sträckning tillsatta komité
som Kong!. Jernvägsstyrelsen hafva fästat uppmärksamhet på önskvärdheten af
jernvägsförbindelse mellan nu befintliga stambanor och sydöstra kusten.

Kongl. Maj:t har i sin Proposition (N:o 47) till 1865—1866 års riksdag tillkännagifvit,
att till stambana mellan Wexiö, Calmar och Carlskrona äro fullständiga
planer, ritningar och kostnadsförslag uppgjorda och således synes intet hinder
möta för vägens påbegynnande.

På grund af allt detta får jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte anslå Etthundra tusen (100,000) Riksdaler,
att ställas till Kongl. Maj:ts disposition, för att till lindrande
af nöden inom Blekinge och närliggande trakter användas
för sådana arbeten å stambana mellan Carlskrona, Wexiö och

Motioner i Andra Kammaren, N:o 214.

Calmar, hvarigenom en större arbetsstyrka kan sysselsättas,
utan att någon väsendtlig del af beloppet behöfver åtgå för
materialier.

G. C. Mitt.

N:o 214.

Af Herr 0. B. OISSOIIS Om indragning a/ Presidentscmbelena i män eif
inträffande ledigheter och lönernas besparande åt Statsverket.

Man klagar mycket och säkerligen icke utan skäl öfver Svenska folkets benägenhet
för lyx och öfverflöd och den tanklöshet, som ofta ådagalägges vid jernförelsen
emellan lefnadskostnader och tillgångar, i det de förra så sällan sättas i ett
afmätt förhållande till de sednare; man påstår till och med, och troligen äfven
detta på goda grunder, att just denna benägenhet, denna tanklöshet skall hafva
varit en af de mest verkande orsakerna till den långa och tryckande kris med sitt
sorgliga bihang af konkurser och allmänt utbredd ruin, som under de tio sista
åren hemsökt vårt Svenska folk.

Aro nu både de angifna orsakerna och de deraf följande verkningarne obestridliga
sanningar, och mig synes att de måste såsom sådana antagas, då frågan
gäller den enskilde samhällsmedlemen, han må nu i öfrigt befinna sig i hvilket- samhällsläge
som helst; så antager jag att detsamma gäller om samhället i sin helhet
— om Staten. Om samma orsaker alltid åstadkomma samma verkningar, och verkningarne
i detta afseende äro kända och obestridliga, så måste det för visso antagas,
att orsakerna äro de samma till Statsverkets tryckande, skuldsatta belägenhet,
som till den enskilde samhällsmedlemens. Staten har icke beräknat sina lefnadskostnader
efter tillgångarne, deruti hafva vi säkert orsaken till vår financiela förlägenhet.

Jag ämnar ingalunda nu försöka uppgöra ett register på vår riksmisshushållning,
ty dertill saknar jag förmåga och materialier; men jag vågar dock påpeka
en enda sida af denna fråga, nemligen vår omättligt stora embets- och tjenstemannaskara.
Det lärer väl icke finnas många länder, om ens något land på jorden,
som efter folkmängd och tillgångar har så många embets- och tjensteman på