Motioner i Andra Kammaren, N:o 212

Motion 1893:212 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 212.

15

N:o 212.

Af herr E. Å. Wijkailder, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om framläggande af förslag till ändrade bestämmelser
angående skolkonsistoriernas sammansättning
in. in.

Till Riksdagen har inlemnats en kongl. proposition med förslagtill
ändrad sammansättning af stiftsstyrelserna. Af uttryck uti det
propositionen medföljande statsrådsprotokollet af den 10 denna månad
och utaf det likaledes vid riksdagen utdelade betänkande, som i maj
1891 afgafs af en komité för utarbetande af förslag till ändringar i
kyrkolagen m. m., framgår att det är Kongl. Maj:ts afsigt att, derest
det framlagda lagförslaget vinner stadfästelse, utfärda en särskild förordning
angående konsistoriernas befattning med allmänna läroverk och
folkskolelärareseminarier. Oaktadt Kongl. Maj:t ej tyckes afse att i
förväg inhemta Riksdagens åsigter angående de betänkta anordningarna
i detta afseende, synes mig frågan om det tilltänkta sättet för stiftsstyi-elsens
omvårdnad om läroverken och för dess ingripande uti skolärendena
vara af den stora vigt, att Riksdagen bör i sina hufvuddrag
taga den i betraktande, innan den besluter sig för en genomgripande
ändring i de nuvarande konsistoriernas sammansättning. Det otillfredsställande
i den nuvarande ordningen är allmänt insedt, men deraf
är ej en gifven följd, att det nya skall blifva så mycket bättre, så
mycket mer som det med afseende på skolärendena och läroverken,
hvilka jag med denna motion närmast afser, måste framhållas, att i de
flesta stiften eu vigtig del af konsistoriernas ledamöter varit skollärare

16

Motioner i Andra Kammaren, N:o 212.

och haft både erfarenhet om och intresse för skolärendena. Det är
derför af vigt för Riksdagen att pröfva de utsigter till förändringar i
detta afseende, som kunna visa sig. Å andra sidan är det för regeringen
af betydelse, att icke tveksamhet inom någondera af kamrarne
med afseende på skolfrågorna skall försvåra antagandet af en ny lag
för stiftsstyrelsen.

Sedan gammalt hafva i Sverige konsistorierna tillsammans med
biskoparne haft sig uppdragen äfven omvårdnaden och öfvervakandet
af de allmänna läroverken. — Under långa tider har detta varit till
stor fromma för skolorna. Under en tid, då så godt som all den högre
bildningen var samlad hos presterskapet, och då läroverkens mål och
arbetssätt i allt väsentligt voro lämpade efter kyrkans behof, kunde
svårligen en bättre anordning åstadkommas. Under nuvarande förhållanden,
då skolans uppgift blifvit väsentligt förändrad, då läsämnena
till antal och omfattning vuxit och då lärometoderna utbildats vida utöfver
hvad förut var fallet, ställas andra och högre kraf på de personer,
som skola med framgång leda de allmänna läroverken.

Eu väsentlig lättnad för stiftsstyrelsen i detta afseende har inträdt
genom den centralisering, som sedan femtiotalet införts uti läroverkens
ledning genom inrättandet af en läroverksbyrå inom ecklesiastikdepartementet
och genom den derifrån utgående inspektionen. Men äfven
sedan biskoparnes och konsistoriernas befattning med läroverken sålunda
förenklats och till omfånget minskats, har den allmänna meningen
ingalunda varit tillfredsstäld med den nuvarande stiftsstyrelsen för de
allmänna läroverken.

Jag kan bär förbigå de förslag, som uppgjorts till en särskild i
hufvudstaden förlagd skolöfverstyrelse, hvilken skulle bland annat öfvertaga
läroverksbyråns funktioner och bilda slutstenen i den centralisering
af läroverkens verksamhet, som från vissa håll högeligen prisas. Men
vare sig att denna öfverstyrelse fortfarande utöfvas inom departementet
eller förlägges till en särskild, utanför detsamma stående myndighet,
behöfvas lokala myndigheter för att i landets olika delar utöfva den
närmaste tillsynen och vården af läroverken. Finland är ett varnande
exempel på den risk, man löper, om denna lokala inspektion utelemnas
ur systemet.

Införes en särskild skolöfverstyrelse, kunde må hända tillräckligt
sakkunniga lokala styrelser inrättas uti hvarje särskild stad, der ett
lägre eller högre läroverk är förlagdt, och någon stiftsstyrelse i egentlig
mening ej behöfvas. Emellertid stål- det i vida fältet, huruvida och
när en dylik skolöfverstyrelse kommer till stånd. — Rent ekonomiska

Motioner i Andra Kammaren, N:o 212.

17

svårigheter jemte andra ställa sig deremot. Så länge åter läroverksbyrån
inom departementet utöfvar högsta ledningen, torde vara nödvändigt
att med den i Sverige gällande uppfattningen af regeringsdepartementens
magister och arbetssätt bibehålla stiftsstyrelserna såsom
en vigtig beståndsdel i undervisningsväsendet. För min del hyser jag
dessutom stora betänkligheter mot en allt för långt drifven centralisering
och anser att stiftsstyrelserna kunna göra väsentligt gagn, om
de äro lämpligt organiserade, äfven om en särskild skolöfverstyrelse
komme till stånd.

Enligt 1891 års komitébetänkande skulle vederbörande domkapitel
fullgöra hvad enligt gällande författningar om allmänna läroverken och
folkskolelärareseminarierna åligger konsistorierna i stiften, dock i vissa
fall med ändring i kapitlets sammansättning. Denna ändring skulle
bestå deruti, att när konsistorium har att bedöma prof för lärarebefattning
vid allmänt läroverk eller att tillsätta sådan befattning eller att
bestämma de läroämnen, i livilka blifvande lärare bör undervisa, skulle
i konsistoriet — jemte biskopen, såsom ordförande, domprosten eller,
der sådan ej finnes, annan af Kongl. Maj:t förordnad kyrkoherde, såsom
vice ordförande, och en af Kongl. Maj:t förordnad lekman — i
stället för stiftssekreteraren inträda rektor vid stiftsstadens högre allmänna
läroverk och i stället för en af Kongl. Maj:t förordnad presterlig
ledamot en af Kongl. Maj:t för fem år i sänder därtill förordnad lektor
vid stiftsstadens högre läroverk. I fråga om tillsättning af läroverkens
lärare skulle således konsistoriet bestå af tvä prester, två skolmän och en
af Kongl. Maj:t utan särskild t afseende på skolan för ordnad lekman; i
behandlingen af öfriga läroverken beträffande frågor skidle ingen skolman
ega deltaga. Jag nekar icke till att jag har svårt att tro, det ett sådant
förslag skulle kunna vinna Kongl. Maj:ts godkännande, men någon
antydan till andra afsigter från regeringens sida innehåller ej det ofvan
omnämnda statsrådsprotokollet. Under alla förhållanden förtjenar det
Riksdagens synnerliga uppmärksamhet, att ett sådant förslag kunnat —
låt vara i så litet framskjuten form som skett — framläggas till Riksdagens
kännedom.

Att den sålunda föreslagna formen för skolkonsistorierna är en
afgjord försämring af det bestående och långt ifrån det steg till ett
bättre, man med allt skäl väntat sig, torde svårligen af någon kunna
på allvar bestridas. Redan skolmännens minskade antal vid skolfrågornas
behandling torde ådagalägga detta med allt för stor tydlighet.
Men icke nog härmed. Lika tydligt framträder, huru litet man vid
Bill. till Rilcsd. Prat. 1803. 1 Sami. 2 A/d. 2 Band. 36 IMft. 3

18 Motioner i Andra Kammaren, N:o 212.

förslagets uppgörande fäst afseende vid önskningarna om större samverkan
mellan skolorna och föräldrarne till de barn, som undervisas i
läroverken. — Någon rätt för kommunen att i skolkonsistorierna insätta
representanter vidröres ej ens.

Redan uti ett af de statsrådsprotokoll, som åtföljde Kongl. Maj:ts
proposition om statsverkets tillstånd och behof till 1848 års Riksdag,
yttrar d. v. ecklesiastikministern: »En omständighet, som anses hafva
i sin mån bidragit dertill, att elementarläroverken icke af allmänheten
blitvit omfattade med det intresse och förtroende de verkligen förtjena,
är den, att styrelsen af desamma äfven i enskildheterna varit öfverlemnad
uteslutande åt statens tjenstemän, och att lärjungarnes föräldrar
stått i ringa eller ingen beröring med läroverket. Detta har ock, under
nuvarande förhållanden, åtminstone hvad lärdomsskolorna och gymnasierna
angår, icke saknat allt skäl, då undervisningen inom dessa läroverk
egentligen haft till syftemål att anskaffa ämnen åt embetsverken,
och staten naturligtvis kan föreskrifva, huru den vill hafva de män
bildade, hvilka skola inträda i dess tjenst. Men i samma mån, som anspråken
på kunskaper allt mer och mer sträcka sig öfver till andra samhällets
klasser och dessa med rätta vänta att kunna få sina fordringar
i denna del uppfylda äfven inom de allmänna läroverken, kräfva billigheten
och undervisningens sanna gagn, att föräldrarne eller sådana
personer, som med dem dela intressen, äfven få någon delaktighet i
den närmaste ledningen af läroverkens angelägenheter.» Kongl. Maj:t
löreslog derför, att konsistorierna skulle skiljas ifrån befattningen med
elementarläroverken och att dessa inom hvarje stift skulle ställas under
en särskild eforalstyrelse, med biskopen till ordförande och eforus.
Oaktadt snart ett hälft sekel är gånget, sedan dessa klart tänkta uttalanden
gjordes, stå vi än på samma punkt som då i detta hänseende.

1892 års stora skolkomité föreslog, att de lokalstyrelser, som komitén
tänkte sig samtidiga med en central skolöfverstyrelse, skulle bestå
af en af Kongl. Maj:t utsedd ordförande, läroverkets rektor, en ledamot,
vald af läroverkskollegiet, samt två ledamöter, valda af kommunalstyrelsen
i läroverksstaden.

Enligt min åsigt ligger stor vigt på detta inrymmande åt allmänheten
af omedelbart inflytande på skolärendena. Då, såsom jag tager
för afgjordt, stiftsstyrelserna ännu ganska länge komma att få taga befattning
med läroverken, synes mig derför, att vid deras sammansättning
hänsyn bör tagas härtill. Enklast och lämpligast torde detta
kunna ske på det sätt, att konsistorierna vid skolärendens behandling
bestode af biskopen, en af Kongl. Maj:t förordnad skolrektor, en

Motioner i Andra Kammaren, N:o 212.

19

likaledes af Kongl. Maj:t förordnad annan skolman och tvenne ledamöter,
valda för fem år i sänder, en af stiftsstadens kommunalstyrelse
och en af länets landsting. Det naturliga är ock, att dessa
skolkonsistorier finge sig uppdragna alla de läroverksfrågor, som hittills #
ålegat de nuvarande konsistorierna. För Stockholms stad gäller som
bekant en särskild lagstiftning.

Vid hvarje försök att ordna stiftsstyrelser eller öfver hufvud taget
mer eller mindre lokala styrelser för läroverken ligger, med det nuvarande
sättet för tillsättningen af lärareplatserna, den svåraste stötestenen
uti bedömandet af de härför erforderliga undervisningsprofven.
Genom att sammansätta skolkonsistoriet i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad jag ofvan antydt, uppstå visserligen inga större svårigheter
än de redan befintliga, men domen öfver det nuvarande tillståndet
är så allmän, och klagomålen enligt min åsigt så berättigade,
att jag föreställer mig att regeringen knappast kan undgå att, om den af
andra skäl tvingas att göra ändringar i stiftsstyrelserna, äfven taga i
öfvervägande, huruvida icke samtidigt ändringar äfven i sättet för läraretillsättningarna
och särskildt för lärareprofvens afläggande borde vidtagas.
Antydningar härtill finnas ock uti det den kongl. propositionen
åtföljande statsrådsprotokollet (sid. 29—30).

Enligt nuvarande lärarestadga är det föreskrifvet, att hvarje sökande
till en lärareplats skall i allmänhet aflägga särskildt prof för denna
plats, oafsedt om han tidigare aflagt aldrig så många lärareprof inför
andra konsistorier eller i andra ämnen. Utan att vilja förneka betydelsen
i många fall af att den sökande har tillfälle att personligen inför
den tillsättande myndigheten få visa sin duglighet, och utan att anse
önskvärdt att man fråntager den sökande rättigheten att få göra detta,
om han anser det ligga i sitt intresse, anser jag att man mycket väl
skulle till fördel för både lärarekandidaterna och läroverken kunna inskränka
det obligatoriska profvandet. För erhållande af någon enhet vid
profvens bedömande torde man dock vara tvungen att i detta fall begränsa
den obligatoriska profningen — om jag så får uttrycka mig —
till ett fåtal platser. Att förlägga alla profven till ett ställe, t. ex. till
hufvudstaden, torde blifva alldeles för betungande för de derstädes förlagda
läroverken och möjligen äfven onödigt kostsamt. Jag hade tänkt
mig, att i första rummet Stockholm och Göteborg, som båda hafva flera
allmänna läroverk, borde begagnas, men att äfven Upsala och Lund
erbjöde beaktansvärda fördelar. Inskränktes rätten att aflägga sådana
prof, som vore allmängiltiga för hela landet, till exempelvis dessa fyra
platser, torde ganska lätt af Kongl. Maj:t kunna utfärdas sådana be -

20

Motioner i Andra Kammaren, N:o 212.

stämmelser, att en ganska stor likformighet uti betygen för profven
kunde åstadkommas. I förbigående må framhållas lämpligheten att på
samma platser äfven hafva profårskurser för lärarne anordnade.

Huruvida lämpligt vore att i sammanhang med de nu ifrågasatta
ändringarna förvandla skolkonsistoriernas nuvarande rätt att utnämna
lärare till skyldighet att uppgöra förslag till besättande af lärareplatserna
och att förlägga utnämnandet till Kongl. Maj:t, är en fråga, som
jag ej anser mig hafva anledning att nu ingå på.

På anförda grunder tillåter jag mig hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida
icke lämpligen i de allmänna läroverkens stiftsstyrelser,
skolkonsistorierna, borde ingå ett par af
kommunerna utsedda ledamöter och i sammanhang
med en sådan förändring sättet för lärarnes tillsättande
så omändras, att det obligatoriska afläggande!
af lärareprof inskränkes, samt att Kongl. Maj:t ville
till Riksdagen inkomma med den framställning, som
med anledning häraf kan finnas lämplig.

Stockholm den 21 februari 1893.

Aug. Wijkander.

Stockholm, K. L. Beckvian, 1893.