Motioner i Andra Kammaren, N:o 211 (Motion 1893:211 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 211.

N:o 211.

Af herr E. Å. Wijkander, angående ändringar i Kongl Maj:ts
förslag till lag om stiftsstyrelse.

Under den katolska tiden utgjordes domkapitlen uteslutande af prester.
Vid reformationens genomförande upplöstes i allmänhet de gamla domkapitlen.
Reformatorernas uppfattning af de religiösa föreningarnas
väsen var sådan, att de härledde all kyrkans magt från församlingen
och bildade den nya kyrkostyrelsen på basen af samarbete mellan prester
och af församlingen valde icke-prester, församlingens »äldste». Rent
genomfördes synodalformen blott uti den franska och skotska kyrkan,
men äfven annorstädes återfinnes den. I de tyska reformerade kyrkorna
infördes af regenterna konsistorierna, af hvilka det första inrättades i
Kur-Sachsen 1542 i samråd med och på tillskyndan af Luther.
Dessa hafva sedan blifvit en allmän och väsentlig del af de evangelisktlutherska
ländernas kyrkoförfattning, »äfven deruti erkännande grundåsigten
om församlingen såsom det kyrkliga medvetandets och lifvets
centralpunkt, att icke blott prester, utan ock lekmän anses till säte och
stämma i konsistorierna behörige». Konsistorierna arbetade kollegialt
och, der superintendenter i stället för biskopar funnos, voro dessa i
regel underordnade konsistorierna, stundom medlemmar af de samma.

1 Sverige har kyrkostyrelsen med biskoparnes framskjutna ställning
bibehållit mer af den katolskt-hierarkiska rigtningen än inom de
flesta andra protestantiska länder. Den lekmannabeståndsdel af de
svenska konsistorierna, som bestod uti lektorerna vid stiftsstadens gymnasium,
var tidigare knappast att räkna såsom sådan, då dessa lektorer
vanligen antingen voro prester eller hade för afsigt att framdeles

8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 211.

öfvergå till det presterliga yrket. Under årens lopp har den förändring
inträdt, att skolans lärareplatser ej längre äro endast trappsteg till
kyrkans mera indrägtiga befattningar, liksom skolan sjelf ej längre bär
till hufvnduppgift att utbilda ämnesvenner för kyrkans eller ens statens
platser. Skolans och kyrkans intressen äro ej längre sammanfallande,
om de ock, såsom sig bör, hafva och måste hafva mycket gemensamt.
Klagomål böras derför både från kyrkan och från skolan öfver att den
nuvarande, af prester och skollektorer bestående stiftsstyrelsen, under
hvilken såväl stiftets presterskap som dess allmänna läroverk lyda,
lemnar mycket öfrigt att önska. Reformer påyrkas från båda hållen.
I decennier hafva de olika förslagen aflöst hvarandra utan att något
kunnat vinna allmän anslutning-.

Såsom ofvan påpekats, hafva de svenska konsistorierna på grund
af den historiska utvecklingen haft eu ganska katolskt-hierarkisk pregel.
I och med skollektorernas alltmer framträdande lekmannarigtning har
dock en förbättring i detta afseende egt rum, och vi hafva något, om
ock obetydligt, närmat oss de öfriga protestantiska länderna med deras
synodalförfattning och deras af församlingen valda äldste. Skollektorerna
hafva blifvit församlingarnes målsmän gent emot presterna och
hafva på flera ställen i detta hänseende inlagt så stora förtjenster, att
statsmakterna böra väl tillse, att dessa framsteg ej gå förlorade vid en
eventuel ombildning af den nuvarande stiftsstyrelsen.

Det är obestridligt, att det är en olägenhet att de kyrkliga frågorna
skola behandlas af skolmän, som ej särskildt utvalts med tanke
på kyrkan, liksom att skolfrågorna skola afgöras af prester, som ej
hafva intresse för eller erfarenhet om skolan, men den ensidighet, som
skulle uppkomma, om de kyrkliga ärendena skulle uteslutande behandlas
af prester eller skolärendena af skolmän, vore långt mer att beklaga.
Skall vid en omändring af stiftsstyrelsernas sammansättning ur konsistorierna
uteslutas den lek mannabeståndsdel, som nu utgöres af skollektorerna,
hvilka obestridligen numera, i stort sedt, utnämnas utan
tanke på presterskapets speciella intressen, måste statsmakterna tillse
dels att de nya konsistorierna erhålla lekmannaledamöter och dels att
dessa tillsättas så, att de kunna anses i första rummet representera
församlingarnes intressen.

Enligt det af regeringen nu framlagda förslaget till stiftsstyrelse
skall denna utöfvas dels af biskop, dels af ett domkapitel, bestående af
fem ledamöter, nemligen biskopen, såsom ordförande, domprost, där
sådan finnes, såsom vice ordförande, en af Konungen utnämnd stiftssekreterare
samt två af Konungen för fem år i sänder förordnade leda -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 211.

möter, af hvilka en skall vara lekman, dels ock af biskopen med biträde
af stiftssekreteraren såsom föredragande, men med biskopen ensam
tillkommande beslutanderätt. Stiftssekreteraren skall hafva undergått
examen, som berättigar till inträde i rikets rättegångsverk, och såväl
han som de ledamöter, hvilka skola förordnas af konungen, tillsättas
på förslag af domkapitlet.

Äfven om man bortser från det mycket betecknande namnutbyte,
som består deruti, att det protestantiska »konsistoriet» är utbytt mot det
katolska »domkapitlet», faller det genast i ögonen vid betraktandet af
det nämnda förslaget, att endast en medlem utom stiftssekreteraren
skall vara lekman och att denne skall liksom stiftssekreteraren vara på
förslag af konsistoriet utsedd af Kongl. Maj:t. På grund af sättet för
denna ledamots utseende kan man vara fullt viss, att han blir ett troget
uttryck för den inom konsistoriets presterliga majoritet rådande stämningen
och verldsåskådningen. Man behöfver ej heller betvifla, att icke
äfven den jurist, som på nämndt sätt blifvit utnämnd till stiftssekreterare,
inom kort väsentligen genomtränges af det presterliga åskådningssättet
och kanske blir mer presterlig än presterna sjelfva, hvarpå analogier
ej torde vara svåra att uppleta. Huru förträffligt detta åskådningssätt
än i och för sig kan vara, förlorar sålunda konsistoriet den mångsidigare
prägel, som reformatorerna med Luther i spetsen en gång påfordrade
såsom vilkoret för en lifskraftig kyrkostyrelse och som församlingarna
med allt större och större styrka kräfva, på det att de med
förtroende skola kunna följa dess ledning och foga sig efter dess föreskrifter.

Redan vid 1888 års kyrkomöte fordrades af den klarsynte f. d.
riksdagsmannen Ola Andersson i Malmö, att uti konsistorierna skulle
insättas bland andra en ledamot, vald af församlingarnas medlemmar.
Motionens öde vid det nämnda kyrkomötet var temligen gifvet, men
fordringarna i denna rigtning växa i styrka med hvarje år, och jaganser,
att hvarje väsentlig förändring i den nu bestående sammansättningen
af konsistorierna är eu försämring ur kyrklig synpunkt, derest
icke på ett eller annat sätt afseende fästes vid krafven på att församlingarna
sjelfva få utse medlemmar i konsistorierna.

Frågan, huruvida några på kortare tid än lifstid utsedde af konsistoriernas
medlemmar skola tillsättas genom val af vissa korporationer
eller af Konungen, har tidigare förevarit. Redan uti den komité, som
1828 afgaf förslag till kyrkolag, fans en reservant, biskop J. J. Hedrén,
hvilken ansåg, att konsistoriernas ledamöter borde utgöras af församlingarnas
kyrkoherdar, hvilka genom val kunde utses af stiftets prester Bih.

till lliksd. Prut. /893. J Band. 2 Afd. 2 Band. 3ti lläft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 211.

skap. Den komité, som 1846 afgaf förslag till kyrkolag, upptog denna
tanke. Den ansåg, att intet presterligt eller icke-presterligt embete
funnes, som i och för sig innebure garanti för de egenskaper, Indika
fordrades af en konsistorieledamot. Hvarken egenskapen af »lärare vid
högsta lärdomsskolan» eller »de högsta teologiska studier», livilka antogos
förefinnas hos de teologiska fakulteternas medlemmar eller ens
»de egenskaper, som fordras för att med välsignelse utöfva själavård,
äfven inom större församlingar», medförde, enligt denna komités tanke,
en sådan garanti. Denna garanti ansåg sig komitén deremot hafva
funnit i »sakkunnige mäns val, en utväg, hvartill man redan tagit sin
tillflykt i fråga om förslag till ordförandeplatserna i domkapitlen, och
som synes lika lämplig vid ledamotsplatsernas besättande». Enligt
komiténs förslag skulle konsistorierna bestå af biskop och fem ledamöter.
Valbarheten skulle dock vara begränsad till stiftets kyrkoherdar,
lektorer vid stiftsstadens gymnasium och rektor vid der befintliga lärdomsskola.
Ledamöterna skulle väljas för fem år och valrätt tillkomma,
likasom vid biskopsval, alla dem, som innehade fullmagt å ordinarie
presterligt embete eller tjenst i stiftet, äfvensom konsistoriets medlemmar.
Församlingar nes medlemmar skulle således äfven, enligt detta
förslag, icke hafva någon rätt att deltaga i valet.

Vid 1856 års riksdag beslöto på enskild framställning Rikets Ständer
för sin del en författning, i hvilken bestämdes, att bland de fem,
Indika jemte biskopen borde sitta i konsistoriet, domprosten och teologie
lektorn eller, der universitet vore, äldste teologie professorn borde vara
konsistoriets ledamot på grund af innehafvande embete, samt de Öfrige
utses genom val bland stiftets kyrkoherdar samt rektor och lektorer
vid stiftsstadens läroverk, i hvilka val alla ordinarie prester i stiftet
och lärare vid stiftets elementarläroverk skulle ega deltaga. Mot detta
förslag gjorde dock presteståndet i en särskild framställning till Kongl.
Maj:t åtskilliga erinringar. Sedan äfven högsta domstolen gjort anmärkningar
häremot, vägrade Kongl. Maj:t sitt bifall till förslaget.

Till 1868 års kyrkomöte aflät Kongl. Maj:t förslag till ändringar
uti stiftsstyrelsen, och bland grunderna för förslaget gjordes följande uttalande:
»I afseende åter på frågan, huruvida ledamöterna borde an tingen

utses genom val eller ock af Kongl. Maj:t förordnas, har Kongl.
Maj:t väl funnit valprincipens oinskränkta användande på domkapitlens
sammansättning vara förenadt med de svårigheter, hvilka blifvit ur synpunkten
af domkapitlens domsrätt anmärkta, men enär det moraliska
inflytande, som hos kyrkostyrelsen är önskvärd!, måste vinna i styrka,
då Konungens val ledes af kännedom om de underlvdandes förtroende

Motioner i Andra Kammaren, N:o 211.

för den valde, har hinder icke funnits möta för valgrundsatseus tillämpning
i så måtto, att Kongl. Maj:t utöfvade sin rätt att utnämna domkapitelsledamöter
inom samma gränser, som äro bestämda för utnämning
af erkebiskop och biskopar, och att sålunda förslag till domkapitelsledamöter
skulle af de underlydande upprättas efter hufvudsakligen samma
grunder, som gälla för biskopsval.»

Från Kongl. Maj:ts sida hade sålunda genom skrifvelsen till 1868
års kyrkomöte valprincipen vunnit erkännande, om ock i mycket begränsad
form och med församlingames uteslutande. Så mycket skarpare
uttalar sig en kongl. komité, som följande året tillsattes för ombesörjande
af en revision af 1686 års kyrkolag, mot valprincipen. Den yttrar:
»Att flere eller färre af ledamöterna i ett administrativt och lagskipande
embetsverk efter viss tids tjenstgöring skulle afgå och de embetsverket
underlydande och dess uppsigt underkastade embets- och tjenstemännen
skulle ega att periodiskt anställa val för upprättande af förslag till de
sålunda ledigblifvande ledamotsplatserna, är eu ordning, hvars införande
på något af statsförvaltningens områden icke blifvit ifrågastäldt och
sannolikt icke heller kommer att ifrågaställas, och om hvars lämplighet
särskilt inom den kyrkliga förvaltningen komitén icke kunnat öfvertygas.
» Härvid bör dock anmärkas, att detta uttalande påtagligen endast
gäller valprincipen tillämpad så, att presterskapet skulle utse ledamot
i konsistoriet, och icke afser det fall, då församlingen vore den
väljande. Till detta uttalande ansluter sig 1890 års komité för utarbetande
af förslag till ändringar i kyrkolagen och anser, att mot valprincipen
utan angifven begränsning af denna så tungt vägande anmärkningar
framstäf, att komitén icke kunnat upptaga den.

Den uppfattning af konsistorierna, såsom jemförliga med hvilket
annat administrativt eller lagskipande verk som helst, hvilken 1869 och
1890 års kyrkolagskomitéer visat sig ega, är betecknande för den byråkratiskt-hierarki
ska rigtning, som på vissa håll inom den svenska lutherska
kyrkan gör sig gällande, huru mycket den än torde strida mot
Luthers reformatoriska sträfvanden. Uti den ofvan nämnda kongl. skrifvelsen
af 1868 medgifves fördelen af det större moraliska inflytande,
som skulle tillkomma konsistorierna, om mcdlemmarnes utnämnande ej
uteslutande tillkomme Kongl. Maj:t. Påtagligt synes vara att detta inflytande
skulle blifva än större och konsistorierna mötas med än större
förtroende, om — i likhet med förhållandena uti andra protestantiska
länder — församlingarue Ange insätta representanter i kyrkostyrelsen.
Konsistorierna tillkommer att handlägga ärenden och uttala sig i frågor,
hvilka djupt ingripa uti församlingames religiösa lif och kyrkliga för -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 211.

hållanden. Församlingarne kunna då hafva berättigade fordringar att i
konsistorierna få sina intressen bevakade och sina synpunkter framhållna.
Genom föreskriften, att stiftssekreteraren skall vara en person
med juridisk bildning, toges ett redan länge påfordradt steg för ökandet
af domkapitlens kompetens i domsfrågor; genom tillstånd för församlingarne
att insätta representanter i konsistorierna skulle en ersättning
lemnas för borttagandet af de nuvarande lekmännen och ett steg tagas
uti rigtning att tillgodose äfven de församlingarnes kyrkligt-religiösa behof,
hvilka ej sammanfalla med presternas. Jag är öfvertygad, att genom
sådana ändringar i konsistoriernas sammansättning deras kompetens att
handlägga äfven domsfrågor och administratitiva ärenden långt ifrån
skulle minskas, utan snarare ökas i jemförelse med hvad nu är fallet.

Med afseende på sättet för fullgörande af en dylik valrätt för församlingarne
torde naturligast vara att låta den ske i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad fallet är vid utseendet af representanter vid
kyrkomötena. Önskvärd! hade varit att församlingarne kunnat insätta
tvenne ledamöter i konsistoriet, men då, med bibehållande af det af
Kongl. Maj:t föreslagna antalet af konsistoriets medlemmar, utsigt ej
torde förefinnas att kunna utverka rätt för församlingarne att insätta mer
än en ledamot, har jag ansett mig böra stanna härvid i mitt nedan
närmare angifna förslag.

Då jag på ofvan angifna grunder anser, att sådana ändringar böra
göras i den första och dermed sammanhängande paragraferna af det
kongl. förslaget, att konsistoriet, i hvad kyrkliga frågor beträffar, skulle
utgöras af biskopen, såsom ordförande, domprosten eller, der sådan ej
finnes, annan af Kongl. Maj:t för fem år i sänder förordnad prestman,
en af Kongl. Maj:t utnämnd stiftssekreterare samt två för fem år i
sänder utsedde ledamöter, den ene förordnad af Kongl. Maj:t och den
andre utsedd af församlingarne inom stiftet, tillåter jag mig vördsamt
hemställa,

att Riksdagen ville för sin del besluta sådana ändringar
uti §§ 1—4, 8 och 9 samt öfvergående stadgandet
2 af den af Kongl. Maj:t föreslagna lagen om
stiftsstyrelse, att de erhålla följande form:

§ I -

Mom. 1. Inom hvarje stift skall stiftsstyrelsen
utöfvas dels af biskop, dels af ett domkapitel, bestå -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 211.

ende af fem ledamöter, nemligen biskopen, såsom ordförande,
domprosten eller, der sådan ej finnes, annan
af Konungen för fem år i sänder bland stiftets kyrkoherdar
förordnad ledamot, såsom vice ordförande, en
af Konungen utnämnd stiftssekreterare samt två för
fem år i sänder utsedde ledamöter, hvaraf den ene förordnad
af Konungen och den andre utsedd af församlingarne
inom stiftet, dels ock af biskopen med biträde
af stiftssekreteraren såsom föredragande, men med
biskopen ensam tillkommande beslutanderätt.

Mom. 2. Af Konungen förordnad eller af församlingarne
utsedd ledamot åtnjuter ersättning af allmänna
medel.

§ 2.

Sökande till stiftssekreterarebefattning skall hafva
undergått examen, som berättigar till inträde i rikets
rättegångsverk, och bör jemväl ega förfarenhet i
domarevärf.

§ 3.

Mom. 1. Till besättande af ledamotsplats, hvars
innehafvare enligt § 1 mom. 1 förordnas af Konungen,
skall domkapitlet upprätta förslag och derå uppföra
tre behörige män.

Mom. 2. (Lika med Kongl. Maj:ts förslag.)

Mom. 3. Ledamot, som enligt § 1 mom. 1 skall
af församlingarne utses, väljes på sätt för val af ombud
vid allmänt kyrkomöte i tillämpliga delar är föreskrifvet.

§ 4.

Mom. 1. (Lika med Kongl. Maj:ts förslag.)

Mom. 2. 1 nyss omförmälda fall må ej förslag,

hvarom i § 3 sägs, upprättas.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 211.

§ 8-

I Stockholms stad skall finnas ett konsistorium,
under hvilket samtliga församlingarne i staden, med
undantag af hof- och garnisonsförsamlingarue, lyda.
Detta konsistorium, hvari erkebiskopen, när han är
tillstädes, förer ordet, består i öfrigt af fem ledamöter,
nemligen pastor primarius, såsom ordinarie ordförande,
en af Konungen för fem år i sänder bland stadens
kyrkoherdar förordnad ledamot, såsom vice ordförande,
en af Konungen utnämnd konsistoriesekreterare samt
två för fem år i sänder utsedde ledamöter, den ene
förordnad af Konungen och den andre utsedd af stadens
församlingar.

§ 9-

Mom. 1. (Lika med Kongl. Maj:ts förslag.)

Mom. 2. I öfrigt gälla om förslagens upprättande
samt om kompetensvilkor och förord för sökande till
konsistoriesekreteraretjenst hvad i §§ 2 och 3 är om
ledamot i domkapitel och om stiftssekreterare stadgadt.

öfver gående stadg anden.

2. Förslag till besättande första gången af de
ledarnotsbefattningar, hvilka omförmälas i §§ 2, 3 och
9, skola upprättas och till Konungen insändas före
den 1 december 1894.

Om remiss till lagutskottet anhålles, och torde utskottet, om det i
hufvudsak gillar de af mig framlagda åsigterna, vidtaga de redaktionsändringar
uti de ofvan vidrörda lagparagraferna, hvartill det kan finna
sig manadt.

Stockholm den 21 februari 1893.

Aug. Wijkander.