Motioner i Andra Kammaren, N:o 20 (Motion 1893:20 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 20.

koll och handlingar rörande ärenden, hvilka böra hemliga
hållas.

2. Med församlingsfrihet förstås svenske mäns rättighet
att sammankomma för öfverläggning om allmänt eller
enskildt ärende samt att med öfverläggningen fortfara, så
länge intet mot lag stridande förekommer.

Närmare bestämmelser i afseende på denna rätts utöfvande
meddelas genom lag, som stiftas i den ordning, 87 §
1 mom. stadgar Stockholm

den 16 januari 1893.

D. Persson.

N:o 20.

Af herr C. J. Hammarström, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om framläggande af förslag till författning i syfte,
att staten måtte bekosta vård åt medellöse sinnessjuke m. m.

Det lagbundna samhället är till för betryggande af den enskildes
rätt såväl i förhållande till öfriga enskilda medborgare som ock i förhållande
till samhället i sin helhet, likasom det å andra sidan afser hela
samhällets trygghet gent emot den enskilde medborgaren. På grund
deraf har också den enskilde individen lagliga skyldigheter, hvilka böra,
så långt möjligt är, ställas i förhållande till hans lagliga rättigheter, och
tvärt om. Denna ömsesidighet gifver samhället moralisk rätt och pligt
att på laglig väg värna sig mot faror från samhällsvådliga personer,
såsom brottslingar och sinnessjuke. Till den ändan har staten bekostat
uppförande af fängelser för de förre ooh hospital för de senare.

Staten har hvad beträffar brottslingar dragit försorg derom, att
de under fängelsetiden erhålla nödig vård samt kläder och föda. Men

Motioner i Andra Kammaren, N:o 20.

äfven åt sinnessjuke torde staten böra mera helt än som hittills skett
bereda nödig vård, när de icke ega tillgångar till gäldande af sina hospitalskostnader.
För närvarande är det som bekant fattigvårdssamhällena,
som få träda emellan och för sinnessjuka personer, som inom desamma
hafva hemortsrätt, ikläda sig kostnaderna för hospitalsvård, när sådan
är behöflig. Det torde med skäl kunna sättas i fråga, huruvida en utgift
af denna art kan vara hänförlig till s. k. fattigvård.

I Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående fattigvården i riket
af den 9 juni 1871 heter det visserligen i § 1: »Befinnes minderårig
eller den, som i följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom etc. är oförmögen
att genom arbete förvärfva hvad till lifvets uppehälle oundgängligen
erfordras, sakna egna medel samt underhåll och vård af annan;
då skall, nödig fattigvård honom meddelas.» Af detta stadgande torde
emellertid svårligen kunna hemtas annan uppfattning, än att lagstiftarne
eJ menat svårare art af sinnessjukdom, än att den sjuke kunde vårdas
på samma sätt som fattige i allmänhet. Men när sinnessjukdomen är
af den art, att den sjuke blir samhällsvådlig, då ställa sig omkostnaderna
för hans vard väsentligen olika. Häremot kan visserligen invändas,
att då personen i fråga saknar tillgångar för sina behof, så blir
det i alla händelser .fattigvård, då han måste understödjas. Låt så vara!
Men då staten gått i författning om uppförande af lämpliga hospital för
sinnessjukes vård, så har derigenom erkänts, att staten har skyldighet
att taga hand om dessa sina olycksbarn. Det är från flera synpunkter
hiskligt, att utgifterna i berörda hänseende blefve gemensamma för hela
riket. Som det nu är, falla omkostnaderna för det åsyftade ändamålet
mycket ojemnt, i det att vissa kommuner kunna drabbas af flera sådana
sjukdomsfall samtidigt, under det att andra på långa tider icke hafva
några sådana. För fattiga kommuner blifva kostnaderna i berörda hänseende
mycket tryckande. Mången arm olycklig menniska utestänges
från förmånen af lämplig vard, emedan omkostnaderna derför synas vederbörande
allt för stora.

Följden har derför understundom blifvit den, att de olyckliga instängts
och behandlats på allt annat än lämpligt sätt. Sådant har tid
efter annan genom tidningspressen kommit till allmänhetens kännedom,
och det har till och med händt, att sådana omständigheter kommit i
dagen, hvilka på menniskovännen måste göra mycket pinsamma intryck.

Från denna synpunkt sedt, blir saken mera en humanitetsfråga
än en penningfråga. En annan sak, som härvid är synnerligen beaktansvärd,
är det förhållandet, att om den sinnessjuke i tid får lämplig
vård, så är, såsom erfarenheten visat, sjukdomen lättare botad, än om,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 30. 13

såsom det ofta sker, hospitalsvård sökes först då, när sjukdomen redan
tagit öfverhand. Af statistiken rörande hospitalsvården i riket framgår
tydligt, att afgifterna för patienterna vid hospitalen icke spela någon
betydande roll i hospitalens finanser, emedan staten redan förut iklädt
sig de väsentligaste omkostnaderna för hospitalens underhåll, hvadan
skilnaden härutinnan icke torde bli så synnerligen stor. Af icke ringa
betydelse äro deremot kostnaderna för de sjukes transport mellan hemmet
och upptagningsanstalten samt ifrån den senare till hospitalet, sedan
plats blifvit ledig, emedan det ofta händer, att plats först blifver
ledig på ett hospital, som är beläget på mycket långt afstånd från den
ort, der den sjuke har sitt hem. Dessa resor gå ofta till ansenliga belopp.
Då nu staten har jernbanor, som med hvarandra förbinda de flesta af
landets skilda orter, skulle den med lätthet kunna öfvertaga kostnaderna
för transporten af de sjuka, utan att deraf blifva nämnvärdt betungad.
På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, tager jag mig friheten
föreslå,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Mäj:t täcktes låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till författning, hvarigenom
svenska staten åtoge sig omkostnaderna för medellöse
sinnessjuke personers vård vid upptagningsanstalt
och hospital samt kostnaderna för samma personers
resor fram och åter mellan deras hem och sagda
anstalter.

• ; .1 if]j • ( ; Ju / i •. M‘ v: 7 b •» o A ~ !‘t/> f .{-‘Iji;

Om remiss till vederbörligt utskott anhålles vördsamt.

Stockholm den 24 januari 1893.

( J. Hammarström.