Motioner i Andra Kammaren, N:o 208

Motion 1893:208 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 208.

13

N:o 208.

Af herr J. A. Lundström, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om undersökning och förslag, åsyftande ett bättre
ordnande af förhållandet mellan lappar och jordägare å
vissa trakter nedanför lappmarksgränsen.

Då lagen angående de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige
af den 4 juni 1886 stiftades, afsågs dermed att åstadkomma ändring uti vissa
missförhållanden, som fcrefunnos mellan de renskötande lapparne och den bofasta
befolkningen dels inom lappmarken, dels inom de öfriga trakter, der
lapparne för renbetets skull behöfva uppehålla sig under vintermånaderna.
Likväl uttalades vid samma års riksdag af åtskilliga riksdagsmän farhågor
för att det goda ändamålet skulle förfelas till följd af åtskilliga med denna
fråga sammanhängande förhållanden, och särskilt framhölls af en reservant
inom det utskott, som behandlade förslaget till nämnda lag, att de särskilda
ortförhållandena inom Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens län borde
gifvit anledning till olika undantagslagar för hvarje af dessa län. Den erfarenhet,
som vunnits under de år lagen tillämpats, har äfven fullt visat detta.
Särskildt har för nedre landet och kustsocknarna inom Vesterbottens län
resultatet blifvit högst otillfredsställande. Den skada, som lappames flyttningar
åstadkommo under förutvarande förhållanden, var jemförelsevis ringa,
och högst sällan qvarlemnades vid återflyttningarna några renar i dessa trakter.
Efter den nya lagens antagande har förhållandet helt och hållet förändrats.
Lapparne synas ega det utmärkande karaktersdraget att i öfvervägande
grad hålla på verkliga eller inbillade rättigheter, utan att på samma
gång vinnlägga sig om bekantskap med och iakttagande af åtföljande skyldigheter.
Den lagstadgade rätten att för renbete uppehålla sig å de trakter, som
de efter gammal sedvana hafva besökt, synes i lapparnes uppfattning utsträcka

14

Motioner i Andra Kammaren, N:o 208.

sig ej blott till vintermånaderna, utan hela året om, hvarför de under senaste
åren vid återflyttningen till lappmarken qvarlemnat icke ringa antal
renar å nedre landet helt och hållet utan vård. Då nu för renkreatur inga
vanliga stängsel hindra, så utöfva de stor skada dels å ängarna, dels på
rågåkrar och lindor, uppväckande stort missnöje hos den bofasta befolkningen.

Mot denna öfversvämning af renkreatur står den bofasta befolkningen
så godt som rådlös. Lagens om de svenska lapparnes rätt till renbete i
Sverige af den 4 juni 1886 bestämmelser om skadeersättning och böter kunna
nära nog på intet sätt tillämpas. Renarne kunna ej som tärna djur fångas
och deras märken undersökas; att bevisa hvilken renegares djur som förorsakat
skadan är derför så godt som omöjligt, och om sådana bevis skulle
kunna åstadkommas, skulle efter laga dom i de flesta fäll de dömde sakna
tillgång till skadans ersättande, då lappen ofta är endast vårdare af andras
egendom.

Till följd af denna lapparnes stegrade försumlighet i vården om renkreaturen
har en annan förut mera sällsynt lagöfverträdelse uppkommit. Brotten
emot 17 § uti ifrågavarande lag hafva säkerligen ökats. I Vesterbottens
orttidningar förekomma ofta under sommaren kungörelser om döda renkreatur,
som blifvit hittade och tillvaratagna samt säljas å offentlig auktion. Till
sådan auktion inlysas alla renegare att närvara för att uppvisa sina renmärken,
men då lapparne om sommaren vistas i fjellen på tjugu ä trettio
mils afstånd från kustsocknarne, kunna de derför ej infinna sig. Antalet af
döda djur, som aldrig tillvaratagas, utan förstöras, torde af ingen kunna närmare
uppgifvas, men att antalet ej är så ringa, vågar jag påstå.

Att lapparne i icke ringa grad lida af dessa missförhållanden, är odisputabelt,
men ifrågasättas kan, om icke den skada, som den bofasta befolkningen
lider, och den demoralisation, som genom möjligen otydliga eller ofullständiga
lagbestämmelser uppkommer, är ännu svårare.

Mot nämnda missförhållanden anser jag att någon hjelp bör kunna
vinnas. Hufvudsaken torde ligga deruti, att lapparne strängare tillhållas att
under våren, medan det lättast låter sig göra, medtaga renarne från kustlandet
till lappmarken. Skall detta resultat vinnas, synes det mig dock nödvändigt
att närmare och tydligare bestämmelser än hvad nu finnes om lapparnes
skyldigheter härtill gifvas.

För att nå detta mål synas mig två sätt finnas. Antingen kunna genom
eu indelning af nedre landet i vissa beteskretsar, t. ex. kommunvis, lapparne
åläggas gemensamt ansvar för den skada, som under sommaren inom
dessa områden qvarlemnade renar vålla, eller ock sådana bestämmelser gifvas,
hvarigenom dylika å nedre landet qvarlemnade renar må för egarens räkning,
under vederbörlig, kontroll dödas.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 208.

15

På grund af livad jag sålunda andragit, vågar jag vördsammast föreslå
och hemställa,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa en undersökning
och utredning om de missförhållanden, som förefinnas
mellan lapparne och jordegarne å de trakter nedanför
lappmarksgränsen, der lapparne ega att uppehålla sig
under vintermånaderna, samt till Riksdagen inkomma med
förslag till de åtgöranden, som kunna erfordras till ett
bättre ordnande af förhållandet derstädes mellan jordegare
å ena sidan samt lappar och renegare å andra sidan.

Om remiss till tillfälligt utskott anhålles.

Stockholm den 11 februari 1893.

J. A. Lundström.