Motioner i Andra Kammaren, N:o 206 (Motion 1893:206 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 206.

N:o 206.

Af herr P. A, Hornberg, med förslag till ändrad lydelse af 14 §
riksdagsordningen.

»Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utöfvas af riksdagen
allena» lyda de första, ord, som de svenska grundlagarne innehålla rörande
beskattningsrätten

Då man läser dessa ord i den första punkten af 57:de paragrafen
i regeringsformen, skulle man tro, att inga skatter här i landet kunde påläggas
af någon annan än de skattdragande medborgare sjelfva, vare sig
så, att desse sjelfva personligen bestämde rörande skattens ändamål, dess form
och dess storlek, eller åtminstone så, att de utöfvade denna pröfnings- och
beslutande rätt genom af dem utsedde representanter. Att en sådan tanke
också måste hafva föresväfvat lagstiftaren, då han i lagtexten nedskref orden
»svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta», torde näppeligen kunna betviflas.

Besinna vi, hvad dessa ord i sjelfva verket innebära, så finna vi, att
de å ena sidan innehålla ett fastställande af den principen, att inga skatter
må af regeringen godtyckligt påläggas, utan skall den skatt erläggande medborgaren
både veta, hvad det är, som han skattar till, och hafva gifvit sitt
medborgerliga erkännande åt skattekrafvet såsom sådant; å andra sidan kunna
orden åter anses innebära ett erkännande af den grundsatsen, att, då man
betalar sin skatt, så eger man också en obestridlig rätt att hafva ett ord
med i laget, då det gäller att bestämma, hvartill skatter skola uttagas, sättet
för uttaxeringen och skattens belopp. Det senare skulle också korteligen
kunna uttryckas så: tager regeringen min skatt, då må hon ock vara skyldig
att höra min röst. Inga rättigheter utan motsvarande skyldigheter, men
också inga skyldigheter utan motsvarande rättigheter — denna grundsats
är en af de hörnstenar, på hvilka samhällsbyggnaden måste hvila för att
Bill. till Riksd. Prof. 1893. 1 Sami. 2 Afl. 2 Band. 34 Hilft. (N:is 206—208). 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 200.

hvila trygg så väl mot de stormar, som kunna bryta ut öfver den ofvanifrån,
som mot de skakningar, som eljest kunna hota densamma nedifrån, från de
djupare lagren.

Att denna sunda, af klokhet och rättvisa dikterade grundsats — fastän
den, såsom påvisats, synes af våra grundlagar vara i princip erkänd —
ännu icke blifvit i vår statsförfattning mer än till en ringa del genomförd
och tillämpad, är något, som vi alla veta. Om vi också vilja se bort ifrån
den rent personliga beskattningen (mantalspenningarne) och ifrån den ojemförligt
drygaste, men på samma gång rörligaste och obeständigaste af alla
skattepålagor, tullbeskattningen, genom hvilken skatteutkräfningen ^ kommit att
utsträckas till hvarje person, som i någon, om ock så ringa, mån bidrager
till sitt uppehälle, och endast hålla oss till den skatteform, som af alla är
den enda fullt rättvisa, derför att den icke såsom de andra drabbar blindt
— jag menar den, som pålägges för förmögenhet och inkomst —; så var det
dock år 1885 (det senaste år, för livilket vi hafva någon tillräckligt fullständig
statistik i detta hänseende att tillgå) af 531,872 skattskyldige, till
myndig ålder komna personer endast 307,719, d. v. s. 57,86 procent, som,, i
händelse nya allmänna val då skolat försiggå, egt att deltaga i valen till
Andra Kammaren. Och om man också ifrån dessa 531,872 borträknar 44,235
qvinnor, till hvilkas rättsanspråk ju männen enligt hos oss ännu gällande
statsrättsliga principer icke behöfva taga mera hänsyn än de finna för godt,
så uppgick ändock de röstberättigades antal icke till mer än 63,i procent
af de återstående till myndig ålder hunna skattskyldige medborgare. De
öfriga resp. 42,14 och 36,9 procenten tillspordes icke alls, huru vida de ville
åtaga sig den dem påförda beskattningen för de ändamål, som dermed skulle
tillgodoses, utan till dem hette det endast kort och godt: »betala!» Och om
de skulle drista göra några invändningar rörande de dem påförda skatternas
form, belopp eller användning, så hette det — visserligen icke uttryckligen
någonstädes i lag så formuleradt, men desto tydligare i verklighetens oförtydbara
prosa —: »det är saker, som icke angå Eder; I liafven endast att betala
de skatter, som dessa herrar lägga på Eder.» Om dessa skattdragare
också skulle tycka, att de s. k. folkrepresentanterna besluta aldrig så afvita,
så hafva de icke något lagligt medel till sitt förfogande för att söka i sin
mån förhindra, att samma personer blifva omvalda. Dessa cirka 40 procent
orepresenterade skattdragare åro helt enkelt, trots de pekuniära bidrag de
äro ålagda prestera för att hålla statsmaskineriet i gång, sjelfva lemnade i
politiskt hänseende alldeles magt- och rättslösa. Från skattepolitisk synpunkt
äro de endast att betrakta som svampar, som de beskattande myndigheterna
kunna krama, hur och när de finna för godt. Och ändock talar regerings -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 206. 3

formen under tiden allt jemt så vackert om »svenska folkets urgamla rätt att
sig beskatta.»

Att ett dylikt sakernas tillstånd ifrån deras sida, hvilkas personliga ratt
sålunda lemnats utan afseende, måste väcka missnöje och framkalla protester,
är helt naturligt. Också har, i mån som ett allmännare politiskt medvetande
vaknat upp hos befolkningen, äfven opinionen med växande styrka rest sig
upp emot den orättvisa, som på detta sätt onekligen tillfogas en betydande
del af landets inbyggare, i det att på dem i politiskt hänseende hvilande
skyldigheter icke för dem medföra de enligt sakens natur emot samma skyldigheter
svarande rättigheterna. Frukten häraf till dato har varit de rösträttsföreningar,
som numera finnas spridda öfver hela vårt land, och hvilkas
sträfvan går ut på att få dessa orättvisor undanröjda. Äfven inom riksdagshusets
murar har den s. k. rösträttsrörelsen gjort ganska mycket buller
af sig, och frågan torde nu der hafva inträdt i ett sådant skede, att det
icke längre gäller, huru vida man bör gå in pa en utsträckning af den politiska
rösträtten eller icke, utan endast, huru långt politisk klokhet och rättvisa
bjuda, att reformen bör utsträckas, samt huru de nya grundlagsbestämmelser,
som skola träda i stället för de nu gällande, lämpligast böra formuleras.
.

Hvad beträffar tiden för fattande af ett beslut om nödiga förändringar
i afseende på den politiska rösträtten, så tror jag, att man bör skrida
till verket med denna sak just nu, på det att denna fråga efter de nya allmänna
val till Andra Kammaren, som i år skola försiggå, må slutligt kunna
afgöras vid samma riksmöte, på hvilket till afgörande föreligger frågan om
att för en längre framtid definitivt bestämma, i hvilken proportion städer
och landsbygd böra vara inom Riksdagen representerade. Dessa frågor stå
nemligen i ett så naturligt samband med hvarandra, att utgången af den ena
kan komma att utöfva ett mycket väsentligt inflytande på sättet, hvarpå den
andra bör lösas. Och skulle någon åt dessa frågor kunna anses först böra
komma till afgörande, så vore det väl frågan, hvilka medborgare det är,
som böra tillerkännas politisk rösträtt; ty derpå hänger dock ytterst hela
saken. Hrilka de nya bestämmelserna rörande den politiska rösträtten än
månde blifva, så torde nemligen en ändring af nämnda rätt aldrig kunna
undgå att medföra så pass afsevärda förändringar, ej mindre i nu bestående
förhållande emellan antalet röstberättigade på landsbygden och röstberättigade
i städerna, utan äfven i afseende på de af dessa röstberättigade representerade
samhällsintressen, att det skulle vara i hög grad oklokt att f örst fixera
antalet representanter för dessa olika valområden och sedan skrida till behandling
af frågan, hvilken betydelse fixeringen fått för alla dem, som herde
tillerkännas politisk rösträtt, det vill med andra ord säga, frågan, huru vida

Motioner i Andra Kammaren, N:o 206.

och i hvad mån de medborgare, Indika härvid kunnat hafva någon rätt att
påstå, i och med den företagna grundlagsändringen verkligen fått sin rätt
tillgodosedd. Det tillvägagångssätt, som af lagstiftarne sedan gammalt brukat
följas, torde vara, att man först gör sig reda för innebörden af den lagförändring,
som är i fråga, och sedan, om man finner det nyttigt, verkställer
lagförändringen; och en sådan omsigt torde framför allt vara att rekommendera,
då det gäller att ändra grundlag.

Hvad beträffar de nya bestämmelser, som kunna vara erforderliga för
ett rättvisare ordnande af den politiska rösträtten, så böra de utan tvifvel
hädanefter likasom hittills grunda sig på medborgarnes skyldighet att erlägga
skatt till staten, sålunda, att personens rösträtt göres beroende af hans skattepligtighet.
Att härvid grunda valrätten på erläggandet af mantalspenningar
torde vara så mycket mindre lämpligt, som väl mantalspenningarne utan
tvifvel äro den skatteform, som står närmast i tur att afskaffas, när en gång
en mera omfattande skattereform kommer att företagas. Likaså torde
ej heller den s. k. indirekta beskattningen vara lämpad att lägga till
grund för den politiska valrätten, och detta af mer än ett skäl. Först och
främst är nemligen den här ifrågakommande skattepligtigheten af eu allt för
obeständig art, och särskildt är den hufvudsakliga delen deraf, tullbeskattningen,
såsom erfarenheten visar, mycket variabel; hvadan det, i fall denna
skatteform lades till grund för den politiska rösträtten, lätteligen kunde
komma att inträffa, att samma person, som det ena året hade valrätt, ett
följande år, endast genom en mer eller mindre tillfällig ändring af tulltaxan,
beröfvades denna, och en annan gång kunde det hända, att det ginge tvärt
om. Härtill kommer vidare svårigheten för den enskilde medborgaren att
styrka, att han verkligen erlagt skatt af ifrågavarande slag. Ja, det finnes
ju, såsom vi sett, till och med personer, som på allvar framkastat det påståendet,
att det endast är en villfarelse, då vi tro, att den af oss åsätta tullen
drabbar landets egna inbyggare; tullen är nemligen, mena de, endast eu
skatt, lagd på de andra folk, med livilka vi på ett eller annat sätt stå i
affärsförbindelse. Huru man än ser saken, torde den indirekta beskattningen
här icke kunna komma i betraktande. Den enda skatt, som kan vara egnad
att lägga till grund för den politiska valrätten, torde alltså vara den skatt
medborgarne få erlägga för den förmögenhet eller den inkomst, som de hafva.

Visserligen skulle det kunna sättas i fråga, huru vida det kan vara
fullt rigtigt, att man baserar en så vigtig och så rent personlig medborgerlig
rättighet, som den politiska valrätten och valbarheten med skäl kunna
anses vara, på ett sådant rent penningeförliållande som skattepligtigheten,
allra helst då man besinnar, att det ju bland de frågor, som föreläggas Riksdagen
till afgörande, jemväl förekommer en mängd, som icke alls hafva med

Motioner i Andra Kammaren, N:o 206.

några penningeaffärer att skaffa, utan enbart och uteslutande beröra personen
och menniskovärdet såsom sådant, angelägenheter således, i hvilka, så
länge det gäller myndige och välfräjdade medborgare, den ene icke kan taga
sig "någon bestämmanderätt öfver den andre utan att begå våld mot de heligaste
och o förytterligaste menskliga rättigheter. Vid afgörandet af dylika
frågor borde väl, tycker man, hvarje myndig och välfräjdad medborgare, som
saken rör, hafva lika mycket att säga. Man tanke sig t. ex. sådana ärenden,
som angå religionen, sedligheten eller skyldigheten att offra lif och blod
för det gemensamma fäderneslandet. Staten, sådan den i verkligheten existerar,
är emellertid och förblifver i främsta rummet en institution för värnande
och upprätthållande af den yttre rätten menniskorna emellan. Och
hvad det sedliga och religiösa lifvet beträffar, så — alldenstund de äro något
inre och andligt, och staten genom sina organ endast kan se och kontrollera
det, som utantill är — kan staten vis-å-vis dem endast sätta sig ett upphinneligt
mål före, nemligen att sörja för, att de yttre förutsättningarne för
dem förefinnas och bevaras oförkränkta, och sålunda möjliggöra ett moraliskt
och religiöst lefverne bland menniskorna. Staten måste för den skull framför
allt annat lägga sig vinn om att taga vara på och vidmagtliålla den rättsliga
formen, ty på den hänger hela samhällsordningens vara eller icke vara.
Och så länge sådana frågor som de nyss antydda och de rena penningefrågorna
skola afgöras af samma församling, och då vidare de allra flesta frågor,
som vid Riksdagens förhandlingar förekomma, om de också icke äro direkta
pennin gefrågor, dock i allmänhet åtminstone för sin realisation äro beroende af
ett penningeanslag, så torde det icke vara så origtigt att såsom vilkor för
att en person skall få ega någon talan i riksdagsangelägenheter bestämma,
att han såsom skattdragande deltager i bestridandet af statsutgifterna. Ty
att tillåta, att sådana personer deltaga i bestämmandet af statsutgifterna,
som sjelfva icke med ett öre bidraga till dem, vore, såsom hvar och en inser,
att bringa en af det bestående rättssamhällets allra vigtigaste grundvalar, den
personliga eganderätten, i fara; ja, det vore i sjelfva verket att införa ett
kommunistiskt moment i vår statsförfattning. De ifrågavarande personerna
skulle nemligen kunna besluta huru stora och hurudana skatter och statsutgifter
som helst, alldenstund de medel, de hushållade med, icke vore deras,
och de sålunda för egen del icke hade någon risk, likasom de icke heller
hade något ansvar; korteligen, anordningen erbjöde ett ypperligt tillfälle för
dem, som sjelfva ingenting ega och ingenting förvärfva, att vinna fri och
obehindrad tillgång till deras kassor, som något ega eller förvärfva. Och
jag kan omöjligen finna annat, än att de herrar, som yrka på, att hvarje
svensk medborgare, blott han är myndig och välfräjdad, skall på grund af
dessa sina egenskaper vara qvaliiicerad att välja och sjelf kunna väljas till

Motioner i Andra Kammaren, N:o 206.

Andra Kammaren, i viss mån göra sig till de kommunistiska egendomsteoriernas
målsmän och förespråkare.

Men om det till och med skulle kunna bringa hela det bestående rättssamhället
i fara, i fall man i händerna på dem, som ingenting ega, på sätt
dessa herrar föreslå, öfverlemnade en hufvudnyckel, som ginge till alla medborgarnes
kassor — äfven om det skedde med förbehåll, att kassornas egare,
till den kraft och verkan det hafva kunde, skulle erhålla en röst med i laget
hvarje gång det blefve fråga om att göra bruk af denna nyckel —; hvad
skall'' man då säga om dem, som med lika mycken ifver yrka på, att dispositions-
och nyttj anderätten till nämnda hufvudnyckel skall såsom ett särskild!
privilegium vara förbehållen åt eu del af den burgna befolkningen, under det
att den andra delen frånkännes all rätt till talan i afseende på sina egna
kassor, så snart det rör de förras tillträde dit eller de af dessa privilegierade
dekreterade utdebiteringarne? Skulle månne den anordningen, att den egendomsegande
befolkningen i ett land sins emellan på detta sätt eger att af
myndige och välfräjdade medborgares välfångna egendom uttaga skatt utan
egarnes hörande, d. v. s., utan att det medgifves desse rätt att deltaga
i bestämmandet af vare sig beskattningens belopp, dess ändamål eller utdebiteringssättet
—; skulle denna anordning, säger jag, vara mera öfverensstämmande
med rättvisa och billighet, än om man låter äfven sådana myndige
och välfräjdade medborgare, som sjelfva ingenting tillskjuta, deltaga i bestämmandet
af huru mycket och hvartill de andra skola skatta? Jag tror,
att det med fullt skäl kan anses ungefär lika så orättvist, i fall man på
sätt här är i fråga förmenar personer medbestämmanderätt, då det gäller att
uttaga och använda af deras egna välförvärfvade penningar, som om man
gifver de egendomslöse medbestämmanderätt i fråga om uttagande af skatter
och bestämmande af statsutgifter, till hvilka de med ingenting bidraga och
med ingenting kunna bidraga. Jag tycker verkligen, att de begge beskattningsteoriernas
respektive försvarare, i fråga om ådagalagd aktning för rättvisan
vid bedömandet af rösträttsfrågan, icke hafva mycket att förebrå hvarandra.
Förkämpar för den senast här afhandlade beskattningsteorien åro:
l:o alla de, som yrka, att det nu gällande s. k. 800-kronors strecket skall
bibehållas såsom gräns för valrätten till Andra Kammaren*; och 2:o alla andra,
som yrka, att denna gräns skall sättas så högt, att icke alla myndige och välfräjdade
medborgare, som till staten erlägga bevillning, vare sig denna erlägges
för fastighet eller för inkomst af kapital eller arbete, och som för öfrigt uppfylla de
i 26 riksdagsordningen för valbarhet stadgade villkor, komma i åtnjutande af

* Den medelbara valrätten till Första Kammaren anser jag mig, dä det gäller de mindre
skattdragande, saklöst kunna lemna ur räkningen.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 30fl.

valrätt. De personer, som göra sådana yrkanden, ådagalägga med detsamma,
att de antingen råkat förbise eller med vett och vilja förneka sanningen af
Benjamin Franklins bekanta sats: »Ett parlament, der vi icke hafva några
ombud, eger lika litet att utan vår tillåtelse sticka sin hand i vår ficka, som
den enskilde eger rätt att sticka sina händer i grannens.»

Hvad jag nu anfört torde med tillräcklig tydlighet hafva ådagalagt,
att jag anser rättvisan fordra, att grundlagens bestämmelser rörande valrätten
till Andra Kammaren så förändras, att nämnda rätt utsträckes till alla
svenska medborgare, som till staten erlägga vare sig fastighetsbevillning eller
bevillning för inkomst af kapital eller arbete, och som derjemte uppfylla de
i riksdagsordningens § 26 för valbarhet stadgade vilkor.

Likaledes torde deraf framgå, att jag måste anse, att man vid en dylik
grundlagsändring bör tillse, att samma rättvisa, som vederfares de manlige
medborgarne, äfven måtta vederfaras qvinnorna, så att dessa icke fortfarande
i allt, som rör lagstiftning eller skatt till staten, må vara så nära
helt och hållet öfverlemnade åt de manlige medborgarnes godtycke**. Om
qvinnorna sedan ville begagna sig af den rätt, som sålunda tillerkändes dem,
det blefve deras ensak. Det gäller blott, att man icke genom magtmissbruk
förhindrar dem från att häröfver sjelfva bestämma.

Om jag, i trots af de rättsgrundsatser, hvilkas giltighet jag här urgerat,
ändock slutar med att icke för närvarande yrka, att den här ifrågavarande
rätten äfven må utsträckas till qvinnorna, så vill jag härmed hafva uttryckligen
förklarat, att detta sker endast derför, att jag anser behofvet af en
utsträckning af den politiska rösträtten vara i så hög grad påträngande, och
jag allvarligt befarar, att yrkandet, att utsträckningen måtte omfatta äfven
qvinnorna, skulle förstöra all utsigt för min motion att nu vinna afseende
inom Riksdagen.

Hvad till sist beträffar frågan, huru de nya bestämmelser, som skulle
behöfva införas i 14:e paragrafen i riksdagsordningen, i händelse de af mig
föreslagna grunderna för valrätten vunne Riksdagens och Konungens slutliga
bifall och stadfästelse, lämpligast borde formuleras, så anser jag, att man i
dem bör undvika att såsom gräns för valrätten angifva det minsta fastighetsvärde
och det minsta inkomstbelopp, för hvilket bevillning påföres, och endast
kort och godt här i grundlagen en gång för alla fastslå den af aktningen för
den personliga eganderätten dikterade bestämmelsen, att hvarje medborgare,
som till staten erlägger bevillning för förmögenhet eller inkomst, och som icke
på grund af särskilda förhållanden är såsom valman olämplig eller ovärdig,

** Jag säger »så nära», ty lagen tillerkänner dem ju åtminstone något inflytande på Första
Kammarens sammansättning, om också detta inflytande är i kög medelbart.

8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 206.

i och med detsamma häfdar sin rätt att deltaga i valen till Andra
Kammaren.

Sedan må man ändra förordningen angående bevillning af fast egendom
samt af inkomst eller förordningarne om kommunalstyrelse på landet och
i stad så ofta och så mycket man vill, så kommer 14:e paragrafen i riksdagsordningen
hvarken att i sak eller form deraf beröras. Paragrafen kommer
att i dess nya form endast lagfästa en enda grundsats, och denna är af
den beskaffenheten, att den icke kan rubbas på någon annan väg än den,
som är föreskrifven i fråga om ändring af grundlag; och grundlagstexten
vunne på samma gång här en trygghet, som paragrafen i dess nuvarande
skick näppeligen kan anses erbjuda.

Om man i stället, såsom stundom föreslagits, i den del åt paragrafen,
som afser inkomstlagarne, utbytte orden »erlägger till staten bevillning för
en till minst åttahundra riksdaler uppskattad årlig inkomst» mot orden »erlägger
till staten bevillning för en till minst femhundra kronor uppskattad
årlig inkomst», så skulle en måhända inom kort, i följd af det sjunkande penningvärdet,
af Riksdagen beslutad höjning af det bevillningsfria afdraget till
500 kronor eller deröfver komma att medföra, att det använda uttryckssättet
komme att i formelt hänseende hänga alldeles i luften, alldenstund någon bevillning
för ett sådant belopp icke längre finge påföras. — Sådant bör så
vidt möjligt undvikas, likasom det i allmänhet torde vara välbetänkt, att man
i grundlagstexten, så långt detta är möjligt, undviker att åberopa och än
mera att stödja sig på sådana stadganden, som när som helst kunna ändras
utan den luttrande och tidsödande omgång, som är föreskrifven i fråga om
grundlagsstadganden; emedan i annat fall de hinder, som lagstiftningen velat
resa mot nyckfulla och omogna ändringar i rikets författning, lätteligen kunde
göras illusoriska. Riksdagsordningens 14:de paragraf, sådan den nu lyder,
är, såsom man torde finna, behäftad med en dylik oformlighet, alldenstund
den gör sitt tillerkännande af politisk rösträtt åt en person beroende af, huru
vida personen uppfyller de vilkor, som förordningarne om kommunalstyrelse
stadga för åtnjutande af rösträtt i kommunala angelägenheter. Dessa vilkor
kunna emellertid när som helst ändras, och dermed har man då äfven på
en mycket gen väg ändrat vilkoren för valrätten till Andra Kaipmaren. Hvilka
politiska äfventyrligheter, som på detta sätt under vissa gifna förutsättningar
skulle kunna sättas i scen, öfverlemnar jag åt hvars och ens fantasi att
uppkonstruera. Visserligen tror jag icke, att det just är så synnerligen mycket
att befara, att de lagstiftande myndigheterna i vårt land skulle kunna
få lust att för politiska syften begagna sig af denna blinddörr i vår grundlag,
men det hindrar icke, att den i alla fall bör »sättas igen»; ty eu oformlighet
är och förblir det i alla händelser, så länge bestämmelsen bibehålies qvar.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 206.

På nu anförda grunder hemställer jag,

att Riksdagen måtte till hyllande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga följande förslag till ändrad
lydelse af 14:de paragrafen i riksdagsordningen:

Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt
är, hvarje man, som till staten erlägger bevillning, vare
sig för fast egendom eller för inkomst, och som derjemte
uppfyller de i § 26 för valbarhet stadgade vilkor.

Stockholm den 11 februari 1893.

P. A. Romberg.

i »jf;

Alh. till infall Fiol. 1893. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 34 Raft.