Motioner i Andra Kammaren, N:o 205 (Motion 1896:205 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 205.

N:o 205.

Af herr 1). Bergström angående ändrad lydelse af § 1 i lagen
angående skydd mot yrkes fara den 10 maj 1889.

I det af kommerskollegium utarbetade sammandraget af vrkesinspektöreruas
berättelser för år 1894 läses å sid. 11:

»Yrkesinspektören i södra distriktet har vidare hos Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Malmöhus län den 9 maj 1894 anmält, att en för
drifvande af maskinella inrättningar i ett i Trelleborg befintligt spanmålsmagasin
använd ångpanna, i hvilken framstäldes ånga af fyra atmosferers
tryck, icke blifvit, ehuru mycket gammal, undersökt under de sistförflutna
tretton åren, samt att egaren af magasinet, hvilken genom meddelande från
yrkesinspektören uppmanats att låta sakkunnig person undersöka ångpannan,
förklarat, det han ansåg sig icke böra vidtaga någon dylik undersökning,
af det skäl, att lagen angående skydd mot yrkestara ej i förevarande
fall egde tillämpning. Eders Kongl. Maj:ts bemälde befallningshafvande hade
emellertid, efter det magasinets egare blifvit i saken hörd, genom utslag den
26 i samma månad, enär, enligt handlingarnas föranledande, ifrågavarande
magasin, som endast afsåge förvaring af spanmål och foderämnen, icke vore
att hänföra till sådana inrättningar, som afsåges i lagen angående skydd
mot yrkesfara den 10 maj 1889, funnit anmälan ej föranleda vidare åtgärd.
Sedan yrkesinspektören häröfver hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet
anfört besvär, samt såväl länsstyrelsen som kommerskollegium afgifva
infordrade underdåniga utlåtanden, fann, enligt nådigt bref till kollegium
den 31 augusti 1894, Eders Kongl. Maj:t icke skäl att göra ändring i det
öfverklagade utslaget.»

Motioner i Andra Kammaren, N:o 205.

Under den svenska yrkesinspektionens första år visade sig bland yrkesidkare
någon tvekan, huruvida ångpannor borde anses höra till de maskinella
inrättningar, som afses i lagen angående skydd mot vrkesfara. Det af
kommerskollegium utarbetade sammandraget af yrkesinspektörernas berättelse
för år 1891 meddelade härom bland annat följande:

»Samtlige yrkesinspektörerna hafva framhållit, att ångpannorna vid af
dem inspekterade arbetsställen ofta visat sig vara i mindre godt skick, särskildt
hvad armaturen beträffar. Öfverbelastning af säkerhetsventilen lärer
ej sällan förekommit samt äfven någon gång fullständig fastläsning af densamma.
Äfven underhållet och skötseln af ångpannorna i öfrigt hafva ofta
visat sig vara mycket bristfälliga.

Beträffande berörda, synnerligen vigtiga fråga om det otillfredsställande
skick hvari ångpannorna vid en mängd industriella anläggningar i riket
befinna sig, har yrkesiuspektören i vestra distriktet anfört bland annat, att
det förhållandet, att i lagen angående skydd mot vrkesfara ångpannor icke
omnämndes, föranledde många, äfven insigtsfulle yrkesidkare, att anse dessa
inrättningar icke tillhöra dem, beträffande hvilka yrkesinspektörer egde föreslå
säkerhetsåtgärder, samt att, om än vid vissa fabriker, der man ville hafva
allt så ofarligt inrättadt som möjligt, fabriksegarne af egen drift vidtagit
mycket omfattande säkerhetsåtgärder vid ångpanneanläggningarna, det dock
torde kunna sägas att många, kanske flertalet industriidkare mera sågo på
kostnaderna för åtgärders vidtagande, än på den fara som kunde föreligga,
och hölle försigtighetsmåtten för onödiga, under förebärande af den lyckliga
omständigheten, att ingen olyckshändelse inträffat vid deras ångpanneanläggningar.

Yrkesinspektörerna hafva emellertid, då ångpannor, om de ej vederbörligen
skötas och underhållas, äro bland de farligaste af alla inrättningar
vid fabriker, enär de kunna förorsaka olycksfall af oberäknelig omfattning
samt, ehuru några särskilda bestämmelser rörande landtångpaunors beskaffenhet
och skötsel m. m. icke finnas, dock, med stöd af § 2 i lagen angående
skydd mot vrkesfara, ansett sig böra tills vidare och intill dess särskild
lagstiftning blifvit i ämnet vidtagen, föreslå de åtgärder till förekommande
af ångpanneexplosioner, som af dem ansetts behöfliga. Af de 207 anvisningar,
rörande åtgärder till skydd mot yrkesfara, hvilken i ofvanberörda tabell
II (om antalet af yrkesinspektörerna meddelade anvisningar) blifvit hänförda
till § 2 mom. 1 af nämnda lag, lärer sålunda flertalet afse ångpannor.»

Den på vissa håll uttalade tvekan, huruvida ångpannor öfver hufvud
tillhöra de maskinella inrättningar beträffande hvilka yrkesinspektörerna ega
Bill. till Kikad. Blot. 1800. 1 Sami. 2 A/d. 2 Band. 37 Höft 3

Motioner i Andra Kammaren, Av o 205.

befogenhet att föreslå säkerhetsåtgärder, synes emellertid numera hafva alldeles
försvunnit. Enligt hvad yrkesinspektörernas berättelser gifva vid hand,
har också ett högst betydande arbete nedlagts just på detta inspektionsområde,
eu stor mängd af de af inspektörerna lemnade skriftliga anvisningarna
rörande åtgärder till skydd mot yrkesfara hafva afsett ångpannor,
och dessutom hafva särskilda cirkulär rörande ångpannors pröfning och
skötsel m. m. genom yrkesinspektionens försorg utarbetats och i tryck till
fabriksidkare utdelats.

Yrkesinspektörernas befogenhet har emellertid varit begränsad till de
ångpannor, som användas vid verkstäder och arbetsställen, hvilka jemlikt
§§ 1 och 4 i lag angående skydd mot yrkesfara falla under yrkesinspektionen.
I afseende å andra, om än aldrig så riskabla ångpannor och ångpanneanläggningar
ega yrkesinspektörerna ingen befogenhet att verkställa
inspektion och föreslå säkerhetsåtgärder.

Att yrkesinspektörernas befogenhet i detta afseende begränsas af bestämmelserna
i § 1 i lag angående skydd mot yrkesfara, finner jag lämpligt
och naturligt. Men fråga är, om icke bestämmelserna i nämnda paragraf
just med hänsyn till det otillfredsställande skick, hvari eu mängd ångpannor
vid handteringar, som ej falla under lagen angående skydd mot yrkesfara,
befinna sig, och önskvärdheten att få åtminstone en del af dessa ångpannor
underkastade inspektion, borde undergå en omredigering.

Det i början af denna motion omtalade fallet synes mig tydligt peka i
sådan rigtning. Och ett särskildt stöd för denna uppfattning hem tar jag i
det af kommerskollegium den 31 juli 1894 i den trelleborgska ångpannefrågan
afgifna yttrande. Kommerskollegium yttrar nemligen i nämnda fråga:
»att kollegium, som väl anser tjenlig! att kontrollen å ångpannor erhölleen
större utsträckning än hvad af lagen den 10 maj 1889, angående skydd
mot yrkesfara, följer, likväl och då nu ifrågavarande arbetsställe icke kan
anses tillhöra något af de i § 1 af nämnda lag angifna industriella yrken,
på hvilkas utöfning lagen eger tillämpning, finner sig böra i underdånighet
tillstyrka, att Eders Kongl. Maj:t, med ogillande af besvären måtte fastställa
det öfverklagade utslaget.»

Det vill synas, som om kommerskollegium velat genom detta sitt yttrande
gifva tillkänna, att kollegiet visserligen ansåge tydligt att lagen ej
omfattade det ifrågavarande fallet, men att å andra sidan ett dylikt fall bort
falla under lagens bestämmelser enligt kollegiets mening. Så mycket är
visst att kommerskollegium förklarat sig anse kontrollen å ångpannor behöfva
eu större utsträckning.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 205.

Sedan lång tid arbetas äfven på ett förslag till en särskild s. k. ångpannelag,
afsedd att för framtiden närmare ordna dessa förhållanden. Dådet
emellertid är ovisst när detta lagförslag kan föreligga färdigt och en dylik
lag bli antagen; då i hvarje fall en del ångpannor alltid torde komma att
falla under lagen angående skydd mot yrkesfara och dithörande inspektion,
och en särskild paragraf i nämnda lag, § 4, möjliggör ett framtida uppdragande
af hvilka gränser som helst i detta afseende; och då för öfrigt alla
skäl synas mig tala för, att alla de handteringar, som drifvas med ångkraft,
och om hvilka icke annorlunda finnes särskild! stadgadt, inbegripas under
lagen angående skydd mot yrkesfara; tillåter jag mig härmed föreslå:

att Riksdagen måtte besluta följande ändrade lydelse
af § 1 i gällande lag angående skydd mot yrkesfara.

§ 1.

Med industriel! yrke förstås i denna lag idkande
såsom näring af sågverks- och dermed förenad brädgårdsrörelse;
grufdrift, eller annat dermed jemförligt arbete,
som icke är att hänföra till bergsbruk; masugn eller
hytta, stångjernsbruk, manufakturverk eller annan inrättning,
som afser tillgodogörande eller förädling af mineralrikets
alster och ej är att som handtverk anse; fabrik,
skeppsbyggeri-, stenhuggeri-, mejeri-, bryggeri-, mjöl- och
sågqvarns- samt handtverkerirörelse, som drifves i så stor
omfattning eller under sådana förhållanden i öfrigt att den
skäligen må anses som fabriksrörelse, boktryckeri-, bränneri
och annan med ångkraft drifven eller med fabriksdrift
jemförlig handtering.

Stockholm den 28 januari 1896.

David Bergström.