Motioner i Andra Kammaren, N:o 205

Motion 1893:205 Andra kammaren

1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 205.

Nso 205.

Af herr E. Beckman, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om revision af riksdagsordningens valbestämmelser
m. in.

Vid 1891 års riksdag framlade jag i två särskilda motioner dels ett
förslag till vallag, dels en hemställan om vissa stadganden att intagas i
riksdagsordningen, allt i syfte att trygga valförrättningen vid val till Riksdagens
Andra Kammare och att undanrödja det nu rådande osäkerhetstillstånd,
hvarigenom valmännens rättigheter äfventyr as i följd af oklaia och
olämpliga valföreskrifter eller valförrättares missförstånd och försummelser.

Endast ett bland de föreslagna stadgandena vann båda kamrarnes
bifall. Såsom hvilande för vidare grundlagsenlig behandling antogs nemligen
följande tillägg till § 25 riksdagsordningen:

»Aro valsedlar till större antal än hälften ogilda och finnes det inverka
på valets utgång, varder nytt val anstäldt.» _

Genom en sådan bestämmelse undanrödjes visserligen ytterligare en
betänklig oegentlighet utöfver dem, som blifvit aflägsnade genom den 1888
vidtagna ändring i riksdagsordningens § 19, enligt hvilken för valbarhet
ej vidare erfordras att under minst ett år hafva egt valrätt inom valkretsen.

Men många anledningar till berättigad! missnöje med gällande bestämmelser
qvarstå allt fortfarande, och tillåter jag mig att i detta afseende
hänvisa till den utredning, som lemnats i min motion om vallag, n:o 2
vid 1887 års senare riksdag, liksom ock till motionen n:o 1 rörande samma
frasa år 1891.

■>

Motioner i Andra Kammaren, N:o 205.

I hufvudsak anslutande mig till den vid mina nyssnämnda motioner
fogade motivering, vill jag här blott i största korthet göra några erinringar.

Att en revision af riksdagsordningens valbestämmelser är af behofvet
påkallad, borde knappast af någon kunna på allvar bestridas.

I främsta rummet gäller detta riksdagsordningens stadganden om
sjelfva valrätten. Ännu qvarstå!’ det s. k. »streckets» orättvisa, som dömer
myndige medborgare till politisk omyndighet endast på den grund,
att de äro fattige. Att sådant i längden icke kan fortfara, derom är jag
lifligt öfvertygad. I alla händelser lär väl eu rösträttsreform, som i någon
mån lossar de snafva banden, vara nära förestående. Förslag både om en
långt gående och om en mindre omfattande utsträckning af rösträtten
föreligga till Riksdagens pröfning.

Alldeles oberoende af den uppfattning, man må hysa om sagda reforms
utsträckning och sannolikheten för dess snara genomförande, borde man
kunna enas att göra hvad som genom lagstiftningen kan göras för att
valen må ge ett korrekt uttryck åt valmännens önskningar. Valrättens
tryggande ligger lika mycket i allas intresse, hvilken politisk åskådning
de må hylla. Det är icke för någon ett uppbyggligt skådespel att valprocesser
anställas om representanternas platser, och det är i högsta grad
stridande mot vår författnings anda att icke så sällan domstolen, i stället
för valkorporationen, tillsätter riksdagsman. Och försöken att genom »lagliga»
spetsfundigheter omintetgöra valmansmajoritetens vilja minska säkerligen
i allmänhetens ögon allvaret af valet till det mest ansvarsfulla liksom
ock det mest hedrande förtroendeuppdrag, som af medborgare kan gifvas.

För min del hyser jag fortfarande den öfvertygelsen, att det mest
praktiska sättet för våra valförhållandens ordnande vore ej blott eu revision
af grundlagen, utan ock stiftandet af eu särskild vallag. Lika naturligt
som det är att lagstiftaren med grundlags helgd omhägnar de vigtigaste
stadgandena rörande valrätt, valbarhet och äfven sjelfva valhandlingen,
lika uppenbart förefaller det mig att en mängd både för valmännen
och valförrättaren högst nödiga föreskrifter icke äro af den betydelse,
att de förtjena en plats i en sådan urkund som grundlagen. När riksdagsordningen
antogs, sökte man att undgå olägenheten af allt för många
detaljers införande i grundlagen, icke genom den nära till hands liggande
utvägen att, i likhet med ett flertal konstitutionella stater, jemte grundlagen
stifta en vallag, utan dels genom eu beklaglig knapphändighet, dels
genom en i vissa afseenden mindre lycklig hänvisning till kommunallagarne.
Fn framstående kännare af våra grundlagar har om detta något lättvindiga
tillvägagående yttrat, att man derigenom »visserligen kom ifrån saken,
men /wrMmankom ifrån den, synes vederbörande icke hafva tagit i betraktande.»

Motioner i Andra Kammaren, N:o 205.

5

Min uppfattning rörande lämpligheten af en särskild vallag har emellertid
icke lyckats att vinna gehör inom riksdagen. Man tyckes visserligen
hysa betänklighet mot att belamra grundlagen med alla de detaljbestämmelser,
som kunna vara behöfliga, men man synes hellre vilja undvara
dem än att för närvarande våga sig på stiftande af en särskild lag, der
dessa bestämmelser kunde inflyta.

Yid sådant förhållande har jag — ehuru jag föreställer mig, att förr
eller senare behofvet af eu vallag skall befinnas oafvisligt — trott det
vara lämpligt att bringa under Eiksdagens ompröfning ett förslag, åsyftande
en revision af riksdagsordningens bestämmelser i afseende på sättet för
valens kungörande och förrättande, valprotokolls insändande, röstlängds
giltighet, och dylikt. Jag anser mig så mycket hellre böra göra en sådan
hemställan, som Andra Kammaren 1891 med stor majoritet biföll en i
sådant syfte afgifven reservation vid konstitutionsutskottets utlåtande med
anledning af mitt då framlagda förslag om vallag. Dertill kommer att
utskottets majoritet i motiveringen till sitt afstyrkande utgick från den
uppfattning att »oegentligheterna» icke varit af den beskaffenhet, att de,
i den mån de skulle anses påkalla förändrade stadganden, ej skulle kunna
utan stor svårighet afhjelpas genom förändringar, förtydliganden eller fullständigande
i vissa bestämda afseenden af de bestämmelser, som nu ordna
valförhållandena.

Med anledning af hvad jag här anfört, tillåter jag mig — under
anhållan att konstitutionsutskottet, ifall det gillar motionens syfte, ville
åt förslaget till skrifvelse gifva den form, utskottet kan finna lämpligt —
hemställa,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville
anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta företaga en revision
af riksdagsordningens valbestämmelser och för Riksdagen
framlägga de förslag, som deraf kunna föranledas.

Stockholm den 10 februari 1898.

Ernst Beckman.