Motioner i Andra Kammaren, N:o 200 (Motion 1893:200 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 200.

N:o 200.

Af herr J. A. Fjällbäck, om ändrad lydelse af 17 kap. 9 §
1 mom. handelsbalken.

tf'' t It! ii i * ■>> l<;! i it'' '' ; *> < 1 - —-1 ■

Uti handelsbalkens 17 kap. 9 § mom. 1, som innehåller bestämmelser
om förmånsrätt för inteckning i fast egendom, stadgas särskildt,
att förmånsrätt till ränta, som före utmätning eller början af konkurs
upplöper, är icke gällande för längre tid än tre år.

Denna bestämmelse har särskildt här i Stockholm förorsakat olägenheter,
hvilka äro af den betydenhet, att något synes böra göras för
att afhjelpa dem. Som bekant, äro de flesta fastigheter i hufvudstaden
intecknade till % och deröfver af värdet, och den person som står
skrifven för fastigheten är således oftast egare till endast en ringare
del af densamma. Inteckningarna innehafvas merendels af flera personer,
men de första och största beloppen äro vanligen placerade i bank,
eller någon så kallad kassa.

Efter dessa första botteninteckningar komma vanligen smärre belopp
på fem å tio tusen kronor, som innehafvas af enskilde, vanligen
mindre bemedlade personer, hvilka äro hänvisade till att försörja sig
på ett litet hopsparadt kapital. För dessa personer är det vanligen
ganska svårt att mot en för dem väl behöflig ränta placera sina penningar
i banker. På deposition erhålles sällan mer än 3 V2 å 4 °/0, men
deremot kan vanligen 5 å 5 Va °/o erhållas för lån mot inteckningar i
fastighet. Det är derför naturligt att detta senare sätt att göra sina
besparingar räntebärande är mycket användt. Ett dylikt arbete mellan
husegarne och de smärre långifvarne är rent af nödvändigt, på grund
deraf att egendomarna i regeln äro stora och dyra. De minsta af de
nya husen kosta sällan under etthundratusen kronor; två- å trehundratusen
kronor är det vanliga priset för medelstora hus. Det är ett gan -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 200.

ska vanligt förhållande att till exempel ett hus värdt trehundratusen
kronor är intecknadt för tvåhundrafemtiotusen kronor, och merendels
äro då de sista inteckningarne å smärre belopp fördelade på många
händer.

Så länge en solid och ärlig person är egare till huset, är risken
för de sista inteckningarne liten eller ingen. Men egendomarna vexla
ganska ofta egare, och många komma derunder att säljas exekutivt.
Dervid visar det sig ej sällan att gravationsbeviset varit i hög grad
vilseledande för de intet ondt anande senare inteckningshafvarne. Om
till exempel en egendom värd trehundratusen kronor och intecknad till
tvåhundrafemtiotusen kronor säljes å tvångsauktion och den siste inteckningshafvaren
bevakar sin inteckning för större säkerhets skull till
tvåhundrasextiotusen kronor, så tror han sig vara säker på att utfå sin
fordran, men å liqvidationsdagen visar det sig att han tack vare den
treåriga förmånsrätten för ränta får — ingenting.

Oftast tillgår det så att husegaren lånar stora belopp på lånekontrakt
eller omslagsrevers, och att inteckningar löpande med 6 %
ränta placeras såsom säkerhet för omslagsförbindelsen. När räntan betalas
afskrifves densamma icke å hypoteket utan qvitteras endast på
omslagsreversen, eller också lemnas särskild! qvitto. Följden häraf är
att vid köpeskillingsliqviden uttaga inteckningarnes innehafvare, i öfverensstämmelse
med gällande lag, tre års ränta. Det är då lätt att räkna
ut huru det går för de sista inteckningshafvarne. Om tvåhundratusen
kronor uttagas med 6 °/o ränta i tre år, uppflyttas de sista inteckningarne
med trettiosextusen kronor eller från tvåhundrafemtio till tvåhundraåttiosextusen
kronor. Man skulle visserligen kunna anmärka att
det icke är antagligt att någon på detta sätt skulle vilja taga ut räntan
två gånger, men erfarenheten har visat att detta tillvägagående är
ganska vanligt.

Ofta händer det äfven att en husegare som kommer i ekonomiskt
trångmål använder inflytande hyror för andra ändamål än räntans betalande.
Och då innehafvaren af de första inteckningarne alltid är säker
på att utfå sin ränta med tre års förmånsrätt, så äro de ej särdeles
angelägna om att lagsöka honom, utan den oordentliga husegaren kan
på detta sätt flera år uppehålla sin ohållbara ställning på den sista inteckningshafvarens
bekostnad. Jag skulle kunna framdraga en mängd
exempel på att personer, som trott att en inteckning verkligen ligger
på den plats gravationsbeviset utvisar, blifvit alldeles ruinerade på det
sätt jag här har sökt beskrifva.

Dessa förhållanden äro så pass allvarsamma, att jag har ansett

Motioner i Andra Kammaren, N:o 200.

mig höra fästa Riksdagens uppmärksamhet på dem, och föreslå en
ändring i den ifrågavarande §:en, som i någon mån kunde afhjelpa olägenheterna.

Enligt min öfvertygelse borde ränta icke åtnjuta förmånsrätt utan
likställas med annan ointecknad fordran, men då jag antager att ett
sådant yrkande icke har någon utsigt att vinna Riksdagens bifall skall
jag inskränka mig till att föreslå, det Riksdagen för sin del ville besluta
att 17 kap. 9 § 1. mom. handelsbalken, måtte erhålla följande
ändrade lydelse:

Har någon inteckning i gäldenärs fasta egendom;
ege näst efter de fordringar, hvarom i 6 § förmäles
förmånsrätt i samma egendom från den dag, inteckningen
i rätten söktes; dock gälle ej förmånsrätt till
ränta, som. före utmätning eller början af konkurs
upplupen är, för längre tid än ett år. År fast egendom
intecknad för fleras fordringar, och räcker den
ej till för alla; hafve den, som äldre inteckning eger,
företräde. Hafva flera inteckning sökt å en dag; ege
lika rätt.

Stockholm den 28 januari 1893.

J. A. Fjällbäck.