Motioner i Andra Kammaren, N:o 1

Motion 1894:1 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.

1

N:o 1.

Af herr 0. R. Themptander, med förslag till ändrad lydelse
af §26 riksdagsordningen.

Uppmärksamheten har under senare tiden fästs vid behofvet af en
ändring i 26 § af gällande riksdagsordning i syfte att en persons blotta
tilltalande för vanfrejdande brott ej må medföra hans obehörighet till
riksdagsmannakall. Ätt den nu gällande bestämmelsen kan missbrukas
under tider, upprörda af partistrider, låter sig ej förnekas. Äfven om
ett politiskt parti såsom sådant icke vill nedlåta sig att söka anordna
ett obefogadt åtal för att oskadliggöra en politisk motståndare, lärer
det med - den hänsynslöshet, som under dylika tider plägar göra sig
gällande, lätt kunna inträffa, att enskilde partimedlemmar i politiskt
intresse villigt uppträda såsom tillskyndare i fråga om ett obefogadt
åtal eller stämningspåstående mot en eller flere för partiet misshaglige
män samt till åtalets eller åtalens anställande förskaffa sig legda redskap.
I andra fall åter kan tilltalet vara förestafvadt af enskild hämdlystnad
eller tillkommet af rent oförstånd. 1 hvilketdera fallet som
helst kan en enskilds partihätskhet eller hämdlystnad eller oförstånd
vara till fyllest att göra en oförvitlig medborgare disqvalificerad till de
vigtigaste medborgerliga uppdrag enligt riksdagsordning och kommunallagar,
och äfven om utgången af processen blir eu så fullständigt frikännande
dom som möjligt, är i detta afseende dermed föga hulpet,
då det varit med sjelfva tilltalandet som obehörigheten inträdde att
mottaga eller innehafva omförmälda förtroendeuppdrag, från hvilka den
tilltalade derför uteslutits och hvilka sedermera lemnats i andra händer.
Man har väl ansett ett korrektiv mot missbruk i detta fall ligga i det
Bih. till It död. Prat. 1884. 1 Sami. 2 Af it. 2 Band. I Käft. (Nös 1—5.) 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.

ansvar, allmän lag bestämmer för den, som mot annan framkommer
med falsk angifvelse, men äfven om gällande ansvarsbestämmelser i
detta fall skulle på ett eftertryckligt sätt vinna tillämpning och äfven
om man framdeles icke skulle vid lagtillämpningen gå så långt som ofta
hittills i benägenhet att låta falska angifvelsers tillkomst skrifvas på
räkningen af angifvarens obetänksamhet, hvarigenom ansvarspåföljden
för honom ofta blifvit af helt lindrig art, kan angifvarens bestraffande
icke bereda den förfördelade upprättelse i detta fall för den skada,
honom redan afsigtligt eller af oförstånd tillskyndats genom förlusten
af hans fulla medborgerliga qvalifikationer under liden från åtalets anhängiggörande.
Jag vet ock, att man velat se ett visst skydd mot
missbruk af denna art deri, att i flera fall ej hvem som helst, utan
endast målsegande kan, der ej allmän åklagare för talan, anställa sådan
rättegång, hvarom här är fråga, och att det derför skulle vara förbundet
med svårighet att arrangera sådana rättegångar genom dertill
legda personer. Men om redan för några årtionden sedan den framstående
statsrättsläraren Naumann varnande fäste uppmärksamheten på
det ifrågavarande stadgandet i 26 § riksdagsordningen, hvarigenom,
för att citera hans ord, »under häftiga valstrider utväg öppnas för personer,
legda eller af egen drift, hvilka intet hafva att förlora, att uppträda
just som målsegare med åtal mot en oskyldig och aktningsvärd
man, hvars afundade förmåga man gerna såge paralyserad för tillfället»,
frågar jag, om icke erfarenheten från våra domstolar alltjemt ger vid
handen, både att personer låta värfva sig att genom rättegångar chikanera
eu person och för den skull förskaffa sig formel behörighet att
uppträda såsom målsegare och äfven att verklige målsegare af hämdkänsla,
processlystnad eller oförstånd kunna framställa obefogade, men
på samma gång synnerligen grava ansvarspåståenden mot en person.
En ökad fara i detta afseende uppstår derigenom, att nu gällande strafflag
i olikhet med 1734 årsdag dels angifver brottens karakter i mycket
omfattande generella ordalag, och dels bestämmer en vidsträckt
latitud för straffmätningen, så att ansvaret för ett brott enligt samma
lagrum kan vexla mellan de obetydligaste böter och några års straffarbete
jemte vanfrejd.

Från de i fråga om hvarje ändring af lag och särskild! ai grundlag
omedgörlige hör jag visserligen den invändning göras, att det
ofta inträffar och icke kan hjelpas, att eu person tillskyndas skada och
olägenhet genom eu annans brottsliga förfarande och att sådant icke
kan förebyggas genom lagstiftningen, utan att den förfördelade måste
åtnöjas med den upprättelse, som ligger i den brottsliges befordrande

Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.

3

till straff och hans förpligtande att utgifva det ofta fiktiva och nästan
alltid otillräckliga skadeståndet. Detta är nog sant, men hvarför skall
man onödigtvis öka skadan för den oskyldigt angripne genom att låta
blotta angifvelsen disqvalificera honom i medborgerligt afseende? Icke
behöfver man i regeln frukta, att en person, hvars anseende är verkligen
komprometteradt vare sig i en pågående rättegång eller eljest,
hedras med medborgerliga förtroendeuppdrag, och äfven om så skulle
någon gång inträffa, är olägenheten deraf att en sådan person bibehåller
ett sådant uppdrag under någon tid, till dess domstols utslag
ostridigt gör honom disqvalificerad, icke att jemföra dermed, att en
oskyldig disqvalificeras blott genom en intrig eller genom en enskild
persons illvilja eller enfald.

Det var derför i min tanke icke lyckligt, när i den nya riksdagsordningen
inflöt bestämmelsen, att blotta tilltalet för vanfrejdande brott
var tillräckligt att göra en person obehörig för riksdagsmannakallet.
En förebild till bestämmelsen fans visserligen i äldre riddarhusordningar,
men der må bestämmelsen i någon mån hafva förklarats deraf,
att enligt riddarhusordningen riksdagsman trädde i utöfning af riksdagsmannakallet
icke på grund af medborgares förtroende, utan i följd af
sjelfskrifvenhet, och att man derför var angelägen att så mycket som
möjligt skärpa vilkoren för den allmänna behörigheten. Uti den riddarhusordning,
som gälde vid nuvarande riksdagsordnings tillkomst, var
dock den äldre bestämmelsen i detta afseende redan ändrad, om än
riddarhusordningen fortfarande innehöll ett något strängare stadgande
än den samtidigt gällande riksdagsordningen, som endast föreskref i
detta hänseende, att den, hvilken laga kraftvunnen dom förklarat ovärdig
medborgerligt förtroende eller att föra andras talan eller för något
nesligt brott till straff skyldig, icke kunde till riksdagsman godkännas.
Närmast torde den nuvarande riksdagsordningens stadgande vara hemtadt
från 1862 års kommunallagar, der ungefär enahanda bestämmelser
meddelas rörande behörigheten till vissa medborgerliga uppdrag inom
kommunen. Då emellertid hvarken med afseende å det ena eller andra
slaget af uppdrag kan vara lämpligt att stämpla en person såsom obehörig
blott på grund af ett mot honom framstäldt ansvarsyrkande, torde
såväl grundlag som kommunallagar i denna del tarfva ändring.

På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, får jag föreslå,
att 26 § i nu förevarande del må erhålla följande förändrade lydelse:

»Rikedagsmannabefattning — — — —---

Ej må såsom riksdagsman godkännas:

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.

c) den som för vanfrejdande brott blifvit till ansvar
dömd eller under framtiden stäld;

— — — — — — — — — — .— — — — —)>,

Skulle konstitutionsutskottet finna skäl att jemväl i öfrigt omarbeta
momenten c) och d) i 26 §, hvilka onekligen förete vissa oegentligheter,
när de sammanställas med hvarandra, om än oegentligheterna
icke torde vara af så stor praktisk betydelse, kunde sådant bidraga till
en korrektare affattning af detta grundlagsbud i dess helhet.

Stockholm den 19 januari 1894.

0. R. Tkemptander.

N:o 2.

Af herr 0. R. Themptander, med. förslag till ändrad lydelse
af vissa §§ i kommunallagarne.

Med åberopande af den motivering, jag anfört i min motion om
ändring i 26 § riksdagsordningen i syfte att pn persons blotta tilltalande
för vanfrejdande brott ej må medföra hans obehörighet till
riksdagsmannakallet, och då samma skäl synas tala för att i kommunallagarne
utesluta de bestämmelser, enligt hvilka en för nesligt brott
tilltalad person genom sjelfva tilltalandet disqvalificeras för åtskilliga
kommunala förtroendeuppdrag, samt då jag för öfrigt icke kan inse,
hvarför man i grundlag och kommunallagar skall begagna olika uttryck
för samma begrepp, i det att den förra talar om »vanfrejdande»
brott, de senare om »nesligt» brott, ehuru numera med dessa epitet
måste åsyftas enahanda karakter af brottet eller dess egenskap att