Motioner i Andra Kammaren, N:o 1

Motion 1893:1 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.

1

N:o 1.

Af herr N. NilsSOll i Skärhus, om ändrad lydelse af § 14 riksdagsordningen.

Under den tid som förflutit, sedan nu gällande riksdagsordning år
1866 faststäldes, hafva esomoftast röster höjt sig för utvidgandet af såväl
valbarhet som rösträtt vid val af ledamöter till Riksdagens Andra, Kammare.
Att önskningar ofta blifvit framstälda jemväl om förändring och nedsättning
af de dryga förmögenhetsvilkor, som äro stadgade för valbarhet till Första
Kammaren, är nogsamt bekant. Dessa sistnämnda önskningar förtjena nog
att också i sinom tid förverkligas. Men jag vill nu inskränka mig till att
äska beslutandet af andra grunder endast för Andra Kammarens riksdagsmannaval,
helst som det med afseende härpå förefinnes åtskilliga förhållanden
eller missförhållanden, som torde kräfva att först uppmärksammas och
rättas.

Jag vill nu först fästa uppmärksamheten derpå, att vilkoren för utöfvande
af valrätt nu äro väsentligt olika, då ledamöter skola väljas till
den Första och då de väljas till Andra Kammaren. Som man vet, utses
Första Kammarens ledamöter af landstinget, och landstingsmän väljas på
landet antingen omedelbart å kommunalstämma (nemligen der härad eller
tingslag innefattar endast en kommun), eller medelbart genom å kommunalstämma
utsedde elektorer. Vid dessa båda valsätt, både det medelbara och
det omedelbara, eger hvarje vid kommunalstämma på landet röstberättigad
person rättighet att med sin röst medverka vid val af ledamöter till Första
Kammaren, oberoende af om han eger en eller flera röster. Deremot, i fråga
om val af ledamöter till Andra Kammaren, stadgar § 14 i riksdagsordningen,
att valrätt tillkommer en livar inom kommunen röstberättigad man,
hvilken antingen eger fast egendom, taxerad till minst 1,000 kronor, eller
arrenderar jordbruksfastighet af minst 6,000 kronors taxeringsvärde eller
ock erlägger bevillning för en till minst 800 kronor uppskattad årlig inkomst.

Med hänsyn till dessa förhållanden har under senare åren här och
der bland vårt folk lifligt påyrkats en sådan förändring af ofvannämda § i
Bill. till Riksd. Prot. 1893. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 1 Höft. (N:is 1—5). 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.

riksdagsordningen, att rösträtten vid sistnämnda val sålunda utsträckes, a.tt
en del af dem, som nu stå under det s. k. politiska strecket, må erhålla
valrätt, hvarigenom likhet i valrätt vid väljandet af båda kamrarnes ledamöter
skulle äfven åt många i berörda hänseende nu politiskt omyndige
medborgare beredas rättighet att få ha ett ord med i fråga om folkets och
landets allmänna angelägenheter.

Men då med afseende på förändringar man icke bör gå brådstörtande,
utan sansadt och varsamt till väga, är det min önskan, att det politiska
strecket nu blott så mycket nedflyttas, att valrätt må tillerkännas en
hvar, som eger fast egendom eller arrenderar jordbruksfastighet, uppskattad
till hälften af det taxeringsvärde, som nu för ifrågavarande valrätt erfordras,
samt att det för valrätt nu stadgade minimum af 800 kronors årlig inkomst
må nedsättas till 500 kronor, hvarmedelst i sistnämnda fall den samstämmighet
vinnes, att hvar och en man, som enligt nu gällande bevillningsstadga
erlägger skatt till staten för inkomst af kapital eller arbete, också
erhåller rösträtt vid val af Andra Kammarens ledamöter.

Mer än tjugofem år ha förlupit, sedan riksdagens tvåkammarsystem
infördes, och trettio år, sedan nya kommunallagarne började tillämpas, och
under denna tid har svenska folket, hvaribland många af de mindre bemedlade,
vunnit en så vidgad och mognad inblick uti såväl kommunala
som politiska frågor, att billighet och rättvisa torde fordra, att rätt för
deltagande i val af Andra Kammarens ledamöter må utsträckas till flera af
dem, som nu visserligen ega kommunal rösträtt, men dock sakna berörda
valrätt. Om derför Riksdagen bifaller den af mig här äskade grundlagsändring,
så tror jag att den dermed tillmötesgår tidsomständigheternas och
folkets billiga kraf. En sådan åtgärd skall ock utan tvifvel med välviljaomfattas
af och verka lugnande på ett stort antal af dem, som i nämnda
hänseende nu äro politiskt omyndiga. Derjemte skall, såsom jag hoppas
och tror, den ifrågastälda lagförändringen mycket bidraga till folkets och
statens samhälleliga, tidsenliga och sunda utveckling och sålunda befrämja
fäderneslandets väl.

På grund af hvad här ofvan blifvit anfördt, vågar jag vördsamt
föreslå,

att Riksdagen täcktes besluta, att 14 § i riksdagsordningen
må erhålla följande förändrade lydelse:

Valrätt tillkommer inom den kommun, der han
bosatt är, en hvar i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad man, hvilken antingen eger eller med
stadgad åborätt innehafver fast egendom på landet eller
i stad till ett taxeringsvärde af minst femhundra kronor,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.

3

eller för lifstid eller för minst fem år arrenderar jordbruksfastighet
till taxeringsvärde, ej understigande tretusen
kronor, eller ock erlägger till staten bevillning för
en till minst femhundra kronor uppskattad årlig inkomst.

Stockholm den 19 januari 1893.

Nils Nilsson

från Färs härad.

I motionens syfte instämma

Elis Nilson. Anders Olsson

från Ornakärr.

N:o 2.

Af herr E. A. Zotterman, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om utarbetande och framläggande för Riksdagen
af förslag till vissa ändringar i giftermålsbalken rn. m.

»Likhet inför lagen» det bör icke blott vara en samhällsindivids rättmätiga
önskemål, utan fastmer hans oafvisliga och högsta rätt. Men man
behöfver icke allt för länge bläddra i nu gällande lag, ej heller vara allt
för mycket skarpsynt för att finna, att anförda grundsats på långt när
ännu icke är tillämpad i dess konseqvens. Denna anmärkning gäller i
synnerhet om qvinnan. Man vore neridigen frestad att uttala den satsen,
att man tydligen skönjer »det täcka könets» frånvaro från lagstiftningsområdet,
och att spåren der efter »skapelsens herrar» äro så tydliga, att de
ligga i öppen dag. Jag tänker nu närmast på lagbestämmelserna om giftoman
och giftomannarätt.

Uti kap. 1 § 1 giftermålsbalken stadgas nemligen följande: »vill

man hjonelag bygga; då skall han mö af hennes giftoman begära, och ej