Motioner i Andra ■Kammaren, N:o 1 (Motion 1891:1 Andra kammaren)

Motioner i Andra ■Kammaren, N:o 1.

N:o 1.

Af lierr E. Beckman, med förslag till lag om val till Riksdagens
Andra Kammare.

I olikhet med ett flertal konstitutionella stater saknar Sverige en
särskild vallag. Till ledning vid riksdagsmannavalen ega vi endast
några ganska ofullständiga i riksdagsordningen införda bestämmelser,
hvilka i mycket vigtiga punkter hänvisa till och grunda sig på kommunallagarne.

Att lagstiftaren velat med grundlags helgd omhägna de vigtigaste
stadgandena rörande valen, är lika naturligt som ur alla synpunkter
berättigadt. Så har också skett i de flesta andra staters konstitutioner.

Å andra sidan är det uppenbart, att en mängd både för valmännen
och valförrättaren högst nödiga föreskrifter icke äro af den betydelse,
att de förtjena plats i sjelfva grundlagen.

När riksdagsordningen antogs, sökte man undgå olägenheten att
belamra grundlagen med allt för många detaljer, icke genom den nära
liggande utvägen att jemte grundlagen stifta en vallag, utan dels genom
en beklaglig knapphändighet, dels, såsom nyss nämndes, genom en
i vissa afseenden mindre lycklig hänvisning till kommunallagarne.
Också har om detta något lättvindiga tillvägagående en framstående
kännare af våra grundlagar yttrat, att man »derigenom visserligen kom
ifrån saken, men huru man kom ifrån den, synas vederbörande icke
hafva tagit i betraktande».

Bih. till Rilcsd. Prat. 1891. 1 Samt. 2 Åfd. 2 Band. 1 Käft.

Motioner i Andra. Kammaren, K;o 1.

De beklagliga följderna af den nu gällande lagstiftningens brister
hafva framträdt under hela det fjerdedel sekel, som gått tillända sedan
representationsreformens genomförande. I så bjärt belysning hafva de
dock aldrig framstått som under de senast förflutna fem åren. Det
tyckes verkligen, som om de nuvarande bestämmelserna, i den mån intresset
för politiska angelägenheter blifvit mera vaket, rent af inbjuda
den med valet missnöjde att söka processa bort de af valkretsens majoritet
utsedda representanter. Att detta ofta nog lyckats, är allmänt
bekant. Och det hör hos oss ingalunda till det ovanliga, att domstol
och icke valkorporationen tillsätter riksdagsmän.

Hvilken politisk uppfattning man än må hylla, synes man nu emellertid
vara på det klara dermed, att lagstiftningen bör ingripa för att
undanrödja det rådande osäkerhet.stillståndet. Man anser det lika oklokt
som ovärdigt att valmännens rättigheter äfventyras i följd af oklara
eller olämpliga valbestämmelser, eller i följd af valförrättare missförstånd
och försummelser.

Deremot har man ännu icke kommit till enighet om rätta sättet
att råda bot för missförhållandena. Härom vittna de många förslag i
olika rigtning, som riksdag efter riksdag framkommit och som fallit,
icke emedan man kunnat bestrida behöfligheten af en reform, utan
derför att man icke gillat sättet för dess åvägabringande.

I stort sedt hafva tre olika uppfattningar gjort sig gällande.

Å ena sidan har man föreslagit, att alla stadgande!! rörande riksdagsmannaval
borde utflyttas ur riksdagsordningen och jemte öfriga
nödiga bestämmelser sammanföras till eu helt och hållet oberoende
vallag.

Den motsatta uppfattningen håller före, att det vore tillräckligt att
»fullständiga och förtydliga)) riksdagsordningens föreskrifter.

Medlande mellan dessa båda ytterligheter står förslaget att jemte
nödiga »tillägg och förtydliganden» i riksdagsordningen ställa af Kong!.
Maj:t utfärdade »ordningsföreskrifter», antagligen något i samma väg
som den för hufvudstaden utfärdade valordning.

Tanken att helt och hållet utflytta ur grundlagen alla bestämmelser
rörande val lär väl dess bättre icke kunna räkna på stora sympatier.
Det vore ett högst betänkligt tilltag. Det är tvärtom, såsom
redan i det föregående framhållits, af största betydelse, att valet af
folkrepresentanter i sina vigtigaste delar omgärdas af grundlagens
hägn.

Att återigen ensamt nöja sig med ett »förtydligande och fullständigande»
af riksdagsordningen skulle ovilkorligen just medföra nöd -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.

vändigheten af ett inrymmande i grundlagen af en mängd mera detaljerade
föreskrifter, som, huru behöfliga de i och för sig äro, dock
icke kunna försvara sin plats i en sådan urkund som en grundlag.

Från denna synpunkt är onekligen förslaget om en af Kongl.
Maj:t utfärdad valordning långt mera praktiskt.

Men mot detsamma reser sig eu afgörande invändning af formel
natur. Det synes mig alldeles uppenbart att frågor, Indika så nära
beröra riksdagens sammansättning, alldeles icke böra underkastas föreskrifter,
utfärdade ensamt af Kongl. Maj:t. De böra ovilkorligen göras
till föremål för lagstiftning af Konung och Riksdag gemensamt.

Med andra ord: våra valförhållanden böra ordnas såväl genom en
revision af grundlagen som genom en särskild vallag, hvilken bör vara
af civillags natur.

Vid 1887 års senare riksdag tillät jag mig derför att väcka motion
om skrifvelse till Kongl. Maj:t om utarbetande och framläggande
af förslag till en sådan vallag.

I motiveringen till denna min motion — till hvilken jag tillåter
mig hänvisa särskildt i fråga om olika slag af oegentligheter, som vid
valen dittills förekommit och hvilka, som bekant, efterföljts af minst lika
betänkliga — erinrade jag, att en sådan lag synes böra afse dels att,
med hänvisning till grundlag, kommunallagarne och bevillningsförordning,
sammanföra de stadganden, som redan finnas, dels ock meddela
de ytterligare bestämmelser, som kunna vara af behofvet påkallade.
Den måste således vara frukten af ett omfattande arbete och af en
noggrann pröfning af den lagtolkning, som gifvits genom befintliga
prejudikat.

Åffattandet af en sådan lag syntes mig förbundet med svårigheter,
så stora, att de knappast lära kunna lösas utan regeringens initiativ.
Denna uppfattning torde väl ock delas af de fleste, som något sysselsatt
sig med dessa invecklade frågor. Det vore derför högst förmätet,
om jag skulle tilltro mig att kunna framlägga ett i någon mån tillfredsställande
förslag. Jag skulle också helst äfven nu hafva inskränkt
mig till samma allmänna yrkande som i mitt förra förslag. Men frågan
om en vallag, såsom hörande till civillagstiftningen, synes böra undergå
sin förberedande behandling inom lagutskottet och icke, såsom det af
formella skäl egde rum vid 1887 års riksdag, behandlas af tillfälligt
utskott. Derför har jag sett mig nödsakad att i största korthet formulera
de bestämmelser, hvilka synas mig böra inflyta i en vallag.
Och torde lagutskottet, om detsamma gillar motionens allmänna syfte,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.

icke underlåta att föreslå Riksdagen att till Kongl. Maj:t ingå med
hemställan om utarbetande af förslag till sådan lag.

Då behofvet af en vallag närmast gör sig gällande för valen till
Andra Kammaren, har jag ansett mig böra inskränka förslaget dertill.

Slutligen må det tillåtas mig att i största korthet foga några anmärkningar
till det af mig framstälda förslaget.

Den folkmängdssiffra, som bör läggas till grund för allmänna val
för hela riket, bör vara den för hela riket senast kända. Deremot
torde vid s. k. fyllnadsval böra läggas till grund folkmängden vid treårsperiodens
början. Annars kunde det inträffa att valkrets, hvars folkmängd
ökats, kunde göra anspråk på j^tterligare en representant; likasom
valkrets, som gått tillbaka, möjligen kunde beröfvas rätten att
återbesätta platsen efter afgången representant.

I afseende på den invecklade frågan om röstlängds uppgörande,
om tiden för dess giltighet, om sättet att i densamma vinna behörig
rättelse samt i hvad mån den skall i enlighet med riksdagsordningens
föreskrift i bokstaflig mening »tjena till efterrättelse)) vid valet m. in.
har jag icke dristat att framlägga förslag till några mera fullständiga
bestämmelser. Detta särdeles svåra kapitel synes böra göras till föremål
för speciel lagstiftning i samband med det slutliga antagandet af
en vallag.

Dock kan möjligen, med anslutning till riksdagsordningens nyss
åberopade föreskrift, utan särskild grundlagsförändring i vallagen stadgas,
att efter valet gjord anmärkning mot justerad röstlängds uppgifter,
för så vidt dessa röra mantalsskrifningsort och resterande utskylder,
icke må till pröfning upptagas. Att gå längre låter sig svårligen göra,
då ju — för att taga endast ett par exempel — utländsk undersåte
eller person, som står under förmynderskap, icke bör erhålla valrätt
blott på grund deraf, att de felaktigt uppförts i röstlängden och anmärkning
häremot icke skett vid längdens justering.

Äfven synes böra uttryckligt stadgas rättighet för den, som obehörigt
uteslutits eller som först vid valet betalar oguldna utskylder, att
kunna vid sjelfva valtillfället uppföras i röstlängden.

I fråga om elektorsval har jag i annan motion föreslagit, att stadgande
om utseende af lika många suppleanter som elektorer må införas
i riksdagsordningen.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.

De i afseende på valförrättningen upptagna föreskrifter äro samtliga
sådana, att de synas med nödvändighet betingas af omtanken för valets
värdighet, ordningens upprätthållande och en offentlighet, som medborgaren
eger rätt att fordra. Särskild erinran har synts böra göras
derom, att valsedeln skall af den röstande sjelf öfverlemnas åt valförrättaren.
Likaså att valmän, som före den tid, då valets afslutande
kungjorts, infunnit sig, eg a att rösta — något som stundom lär hafva
förvägrats.

I fråga om valprotokoll synes det kunna vara tillräckligt att meddela
vissa allmänna föreskrifter för deras förande inom valkretsar, der
rösternas uppsamlande försiggår inför embetsman med tjenstemannaansvar.
Deremot bör det tjena till reda och lättnad för kommunalstämmornas
ordförande, om de erhålla sig tillsända formulär för valprotokollen.
Röstsedlarne synas böra vidfogas protokollen för att af
domhafvande!! bevaras, till dess valet vunnit laga kraft.

Rättighet och skyldighet för den slutlige valförrättaren att infordra
felande valprotokoll har ofta framhållits såsom synnerligen af behofvet
påkalladt. Jag har i det afseendet, upptagit ett af herr Claéson i
Första Kammaren framstäldt förslag.

Hvad slutligen beträffar besvärs anförande, vore det enligt min uppfattning
lämpligast, om samtliga riksdagsordningens stadganden såväl
härom som i fråga om vals kungörande från grundlagen öfverflyttades
till vallagen. Frågan om en sådan öfverflyttning torde böra tagas under
öfvervägande vid det slutliga ordnandet af vallagsförhållandena.

Det utskott, som behandlade det af mig vid 1887 års senare riksdag
väckta förslag om en vallags utarbetande, framstälde särskilda betänkligheter
mot en vallag »af den omfattning», som motionären synes
tänkt sig. Härom yttrar utskottet bland annat: »I en fullständig kodifikation
af alla de bestämmelser, som med ett riksdagsmannaval ega
sammanhang, borde naturligen inrymmas stadganden om rösträtt och
valbarhet. Men dessa stadganden äro af den konstitutionella betydelse,
att det ej bör kunna blifva tal om att rycka dem ur den grundlag, der
de nu hafva sin plats, för att insätta dem i en lag, som, låt vara att
den stiftas af Konung och Riksdag gemensamt, i allt fall icke i samma
mån som en grundlag är skyddad för möjligheten af brådstörtade och
omogna förändringar. Lika olämpligt ur legislativ synpunkt vore att
låta en särskild vallag innehålla en amplifikation och förklaring af i

Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.

grundlag qvarstående stadgande!!. I bästa fall finge vallagen betydelse
allenast af en kommentar till grundlagen; men det torde ock hända,
att vid lagtolkningen skiljaktighet mellan grundlag och vallag befunnes
föreligga.»

Såsom af det föregående framgått, delar jag på det bestämdaste
utskottets betänkligheter emot att ur grundlagen rycka så vigtiga konstitutionella
bestämmelser som dem, hvilka röra valrätt och valbarhet.

Deremot synes farhågan i afseende på upptagandet af vissa bland
dessa bestämmelser både i grundlag och vallag mindre afsevärd. Så
har också exempelvis skett i vårt grannland Danmark. Det är ju möjligt,
att, såsom utskottet håller före, skiljaktig lagtolkning någon gång
skulle förekomma och vålla olägenhet. Men den annars vanligen framstälda
invändningen, att ju ändringar i grundlag och civillag ske på
olika sätt, synes icke i verkligheten vara af någon egentlig betydelse.
Någon den minsta sannolikhet att lika lydande stadganden skulle komma
att i vallagen ändras utan förutgående ändring i grundlagen torde
knappast finnas. Om de företoges, skulle ju alltid grundlagens bud stå
öfver vallagen; ändringen vore således helt och hållet fåvitsk.

Någon nödvändighet för grundlagsbestämmelsernas intagande i vallagen
förefinnes ju emellertid icke. För praktiskt bruk af vallagen
kunna redaktionella hänvisningar till grundlagen göra till fyllest. Och
redan genom en kodifikation af öfriga bestämmelser, jemte införandet
af de nya stadganden, som visat sig behöfliga, vore det väsentligaste
vunnet.

Konstitutionsutskottet af 1888 uttalade visserligen såsom sin åsigt,
att det utbildat sig »en fast rättspraxis, som numera i de flesta fall
lemnar upplysningar, huru lagen rätteligen bör tolkas» — eu åsigt för
hvars rigtighet dock de skilda uppfattningarna bland högsta domstolens
olika ledamöter icke synas tala.

Men — om så verkligen vore förhållandet, om de onekligen mycket
talrika prejudikaten skulle vara tillräckliga för en fast rättspraxis, böra
de icke då också vara en god grundval för en fast lagstiftning? Fn
sådan bör då icke längre stöta på allt för stora svårigheter. Det finnes
då så mycket mindre skäl att tveka, huruvida man skall drista sig till
att, efter noggrann pröfning af denna lagtolkning, genom en vallag
undanrödja så mycket som möjligt af dessa för riksdagsmannakallets
värdighet nedsättande valprocesser och andra oegentligheter.

Och knappast lär väl någon vilja på allvar bestrida, att det både
för valmännen och för valförrättarne är fördelaktigare att ega en jemförelsevis
fullständig och på fasta principer grundad vallag än en

Motioner i Andra Kammaren, N:o 1

massa af högsta domstolens prejudikat, af hvilka, så vidt jag känner,
icke ens någon ordnad samling existerar.

Att en sådan lag — jag tillåter mig att ännu en gång erinra
härom — endast torde kunna åstadkommas genom medel, som stå regeringen
till buds, har ofta på det bestämdaste framhållits, icke minst
inom sjelfva riksdagen. Jag vågar således hysa den förhoppning, att
lagutskottet, om det delar uppfattningen om en sådan lags behöflighet,
skall medverka till vinnandet af denna motions egentliga syfte genom
att föreslå att Riksdagen ville ingå till Kongl. Maj:t med anhållan att Kongl.
Maj:t måtte låta utarbeta en vallag att föreläggas Riksdagens pröfning, eller
ock att utskottet ville, i enlighet med den i grundlag gifna föreskrift
rörande från kamrame remitterade förslag till civillag, inom sig utarbeta
en vallag, till hvilken jag, nödgad af ofvannämnda formella skäl, härmed
får för Riksdagen vördsamt framlägga följande förslag:

Lag om val till Riksdagens Andra Kammare.

I fråga om val till Riksdagens Andra Kammare skola, jemte hvad
grundlag derom innehåller, tillämpas följande stadganden:

1. Vid val för hela riket till Andra Kammaren samt vid städernas
indelning i valkretsar skall folkmängden, efter senast för hela riket
kända officiella uppgifter, läggas till grund för valkretsindelningen och
för det antal riksdagsmän, den stad, som utgör sjelfständig valkrets,
eger välja; deremot skall, derest riksdagsman för Andra Kammaren
afgår, innan den tid tilländalupit, för hvilken han blifvit vald, till grund
för det vid sådan ledighet förrättade val läggas folkmängden vid den
löpande treårsperiodens början.

2. Till efterrättelse vid valet tjenar kommunens röstlängd, som
uppgöres enligt de i kommunallagarne meddelade föreskrifter och i
hvilken särskild anteckning skall ske om dem, som äro röstberättigade
vid val af ledamot i Riksdagens Andra Kammare.

Vid namnet å en hvar, som häftar för ogul dna kommunalutskylder
till den kommun, der han är bosatt, skall anteckning göras med angifvande
af det år, för hvilket utskylderna icke äro betalda.

3. Kommer någon tillstädes vid sjelfva valet och yrkar, att han
bort såsom röstberättigad upptagas i längden, vare honom, ändock han

Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.

icke gjort anmärkning mot längden, på sätt i kommunallagarne stadgas
med afseende på vallängds justering, och äfven om han först vid sjelfva
valet styrker sig hafva erlagt till äfventyrs oguldna utskylder, dock obetaget
att få sitt yrkande före förrättningens slut pröfvadt, på landet af
kommunalstämmans ordförande och i stad af magistraten på tid, som
icke verkar hindrande för valets fortgång.

Missnöje mot beslut, hvilket å valdagen meddelas, i fall, som i
denna paragraf afses, må fullföljas i den ordning kommunallagarne
stadga i fråga om anmärkning mot röstlängd, dock utan att valet deraf
uppehälles.

4. Efter valet framstäld anmärkning mot vederbörligen justerad
röstlängds uppgifter i fråga om mantalskrifningsort och oguldna utskylder
må icke till pröfning upptagas.

5. Den kungörelse om valet, hvilken det jemlikt riksdagsordningen
åligger valförrättare att utfärda, skall, utom uppgift å tid och ort för
valet, vid omedelbara val äfven meddela tiden för valförrättningens
afsilande genom rösternas sammanräkning; och skall å landet genom
valförrättarens försorg exemplar af kungörelsen tillställas kommunalstämmornas
ordförande.

6. Till elektor och elektorssuppleant kan endast väljas den, som
inom den kommun, för hvilken valet sker, är röstberättigad vid val af
riksdagsman.

Val af elektorer och deras suppleanter förrättas med slutna sedlar.

Inträffar för elektor sådant hinder, att han ej kan vid val till riksdagsman
sig inställa, åligger det honom att derom ofördröjligen underrätta
den efter rösttetal närmast i ordning varande suppleanten.

7. Valförrättningen eger rum för öppna dörrar. Ej må vid valförrättning
tal hållas eller tryckta eller skrifna upprop till de väljande
tillåtas inom vallokalen eller andra anslag der uppfästas än de, som
valförrättaren kan finna nödiga för att förebygga ordningens störande
eller uppehåll vid valet.

8. Röstsedel skall af den väljande sluten aflemnas omedelbart till
valförrättaren, som ofördröjligen nedlägger densamma i valurnan. Om
aflemnande! skall anteckning göras i röstlängden vid den röstandes namn.

9. De valmän, som å det klockslag, då valet skall enligt kungörelse
afbrytas eller sluta, instält sig i vallokalen eller, om utrymme der
saknas, å anvisad plats derintill, men ej då hunnit deltaga i valet, ega
rätt att aflemna sina röstsedlar.

10. Då alla i nästföregående paragraf omförmälda röstsedlar mottagits,
skall antingen sedlarnes uppräknande omedelbart vidtaga eller,
der detta icke kan ske, valurnan förseglas med valförrättarens sigill.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 1,

11. Röstsedlarnes uttagande ur valurnan och öppnande samt rösternas
antecknande och sammanräkning skola försiggå i vallokalen inför
öppna dörrar.

12. Sedan uppläsningen och anteckningen afslutats och förekomna
anmärkningar mot valsedels giltighet pröfvats, samt sammanräkning
egt rum, skola samtliga röstsedlar inläggas, de godkända för sig och
de underkända för sig, i omslag, hvilka omedelbart förses med valförrättares
sigill. De sålunda inlagda valsedlarne skola förvaras, till dess
valet vunnit laga kraft eller i händelse af besvär blifvit upphäfdt.

13. Protokoll skall vid valet föras på vederbörande valförrättares
ansvar.

Valprotokoll skall innehålla uppgift å antalet röstande och afgifna
röster, de röster, som en hvar erhållit, och, om röstsedlar underkänts,
antalet underkända röster och skälet till deras kasserande.

14. Der flere kommuner å landet bilda en valkrets med omedelbara
val, skall vid rösternas afgifvande inför kommunalstämmas ordförande
protokollet föras enligt särskildt af Kongl. Maj:t faststäldt formulär,
hvilket kostnadsfritt tillställes kommunalstämmas ordförande.
Då protokollen insändas till vederbörande domhafvande, skola samtliga
röstsedlar bifogas protokollet.

15. Har vid den slutliga valförrättningen, då rösterna för hela
valkretsen skola sammanräknas, valprotokoll från en eller flere kommuner
ej i rätt tid inkommit, och kan detta på valets utgång öfva inflytande,
skall felande valprotokoll infordras, och ny dag för det slutliga
valet utsättas.

16. Angående besvär öfver riksdagsmannaval är i riksdagsordningen
särskildt stadgadt.

Stockholm den 20 januari 1891.

Ernst Beckman.

Bih. till Rilcsd. Prot. 1891. 1 Sami. 2 Afl. 2 Band. 1 Käft.