Motioner i Andra Kammaren, N:o 1

Motion 1877:1 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.

1

N:o 1.

Af Herr A. Adlersparre: Om ändring af 12 § Regeringsformen.

Alla medgifva att krig är ett förfärligt ondt, hvilket stundom icke
kan undvikas, men aldrig borde framkallas utan noga öfvervägande af
alla de skäl, som tala för och emot detsamma. Historien visar dock,
att krig alltför ofta tillkommit genom obetänksamma och förhastade
beslut, då sårad fåfänga, egennytta eller ärelystnad varit den rådande
bevekelsegrunden, och föga afseende fästats vid hvad eget land derigenom
komme att lida.

Från obetänksam krigsförklaring skyddar oss grundlagen, så vidt
möjligt är. Regeringsformens 13 §, som medgifver Konungen rätt att
börja krig, föreskrifver likväl, att innan detta beslut fattas, skall Konungen
kalla Statsrådets samtlige ledamöter, för dem framställa de skäl
och omständigheter, som härvid till öfvervägande förekomma, och deröfver
fordra deras yttranden, hvilka de skola hvar för sig, med den
ansvarighet 107 § Regeringsformen bestämmer, till protokollet afgifva.
Först sedan denna mångsidiga pröfning egt ruin, eger Konungen makt
att fatta det beslut honom bäst synes.

Så till vida är allt val. Men den omtanke, som föreskrifver samtlige
Statsrådens hörande när frågan gäller att börja krig, saknas då
beslut skola fattas om löften och aftal, hvilka binda riket vid eller ställa
det fiendtligt emot andra stater. Fnligt 12 § Regeringsformen eger
Konungen att ingå i afhandlingar och förbund med främmande makter,
efter att hafva hört Ministern för utrikes ärendena och någon annan
tillkallad Statsrådets ledamot. Hår föreskrifves icke att Statsrådets
samtlige ledamöter skola höras.

Afhandlingar och förbund kunna dock vara af den beskaffenhet,
att de föra till krig lika visst som direkt och öppen krigsförklaring.
Erfarenheten har äfven visat, att under dylika förhandlingar, likasom
Bill. till liiksd Prof. 1877. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 1 Haft.

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.

när krig är i fråga, spela bedrägliga förhoppningar om rikligt understöd,
landvinning, krigsära och makt en vigtig roll, öfverväldiga förnuftet och
locka till förbindelser, hvilka kunna leda derhän, att ej allenast krona
och spira äfventyras utan ock hela rikets framtida väl och sjelfständighet.

Emot dessa faror ger Regeringsformens 12 § icke den säkerhet,
som den kunde och borde gifva. Endast tvänne statsråds-ledamöters
hörande kan icke vara nog i frågor, som för riket äro af yttersta vigt,
och vid hvilkas afgörande fordras fullständig kännedom af landets inre
ställning, jemte den mångsidigaste skarpsinnighet för att ej af bedrägliga
förespeglingar öfverlistas. Icke heller godtgöras möjligen begångna fel
genom nådig tillämpning af slutorden i Regeringsformens 11 §, der det
heter: »af sådana beslut må Konungen låta till Statsrådets kunskap
komma, hvad Honom nyttigt synes» — det vill säga när den vigtiga
frågan redan är beslutad och ingen ändring deri stål'' att göra, då må
Statsrådets ledamöter få någon kännedom om den lycka eller olycka,
som förestår.

Det betänkande 1809 års Konstitutions-Utskott aflat rörande, förslaget
till den nuvarande Regeringsformen — af Utskottet uppgjordt
»inom tvänne veckors förlopp» — upptager såsom motivering till denna
grundlags 11 och 12 §§, att fäderneslandets dåvarande ställning var
sådan, att det icke med egna krafter allena syntes kunna upprätthålla
sin sjelfständighet, hvilken då berodde af de förbund.med andra makter,
som ^ en klok styrelse kunde vinna, »men hvilka aldrig, i den stund de
»slutas, kunna underkastas den offentliga pröfningen och de långa be»tänkligheterna
af eu lagstiftande eller också blott af en talrik råd»gifvande
corps.))

Denna motivering är dock öppen för anmärkning. Så litet tillit
bör väl icke hysas till förtroendemännen kring Konungens rådsbord,
att rådslagen, när de böra hemlighållas, måste antagas .blifva lika med
»offentlig pröfning». Och om man i frågor, hvilka för riket äro af högsta
vigt, åsidosätter den mångsidiga pröfning, som erhålles genom Statsrådets
hörande, och detta för att befrias från »långa betänkligheter», så
botar man ett ondt med ett annat tiofaldigt värre.

Också har 12 § Regeringsformen vid flera riksdagar varit föremål
för ändringsförslag. Vid 1856—1858 årens riksdagjnkom dåvarande Konstitutions-Utskott
med memorial, hvari den ändring af sagde paragraf
föreslogs, att Konungen må sluta afhandlingar och förbund »sedan Han,
enligt 8 §, deröfver hört Statsrådets samtliga ledamöter». Utskottet
anförde ibland annat, att det ej kunde vara med grundlagens anda förenligt,
eller med dess öfriga stadgande!! följdriktigt sammanhängande, att

Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.

3

Konungen egde i afhancllingar och förbund med främmande makter ingå,
sedan Han deröfver hört endast Ministern för utrikes ärendena och någon
annan tillkallad Statsrådets ledamot, då t. ex. vid en mindre väsendtlig
förändring af en redan gällande författning erfordras, enligt 8 §, att
Statsrådets samtliga ledamöter, der de icke laga förfall ega, skola vara
tillstädes. Vidare yttrade Utskottet, att det må väl dragas i tvifvel,
huruvida Ministern för utrikes ärendena, med tilläfventyrs ett mångårigt
vistande i främmande länder, alltid kunde vara med de inom landet
rådande förhållanden så förtrogen, att han derigenom borde företrädesvis
anses lämplig att i ämnen af sådan beskaffenhet gifva Konungen
råd, med biträde af endast en statsrådsledamot.

Konstitutions-Utskottets förslag blef, med en mindre redaktionsförändring,
hvilande till vidare grundlagsenlig behandling, men vid den
följande riksdagen afslaget, genom vägradt bifall af tvenne stånd.

Under samma riksdag, 1859—1860, upptogs den vigtiga frågan ånyo.
Dåvarande Konstitutions-Utskott föreslog, att 12 § Regeringsformen i
hvad rörer afhancllingar måtte blifva oförändrad, hvaremot i afseende å
förbund det skulle heta: »men förbund må ej slutas innan, enligt 8 §,
Statsrådet deröfver blifvit hördt».

Äfven detta förslag blef hyllande till vidare grundlagsenlig behandling,
men föll sedermera, förnämligast derföre, att det. svårligen kunde
uppdragas någon bestämd skilnad emellan afhandlingar och förbund.

Vid 1871 års riksdag aflat Kongl. Maj:t proposition till eu ny Föreningsakt.
Dess 22 § innehöll ibland annat: »vill Konungen afsluta
eller upphäfva förbund, traktat, konvention eller annat dylikt aftal med
främmande makt, skall, om än frågan omedelbart angår allenast det ena
af rikena, målets afgörande ske i det unionella Statsrådet».

Den svensk-norska komité, som hade uppgjort förslaget till denna
Föreningsakt, yttrade såsom motiv för nämnda 22 §, att den då, och
ännu i dag, gällande föreskriften för behandlingen af diplomatiska ärenden
i konstitutionel! afseende icke medförde tillräcklig trygghet; och
komitén uttalade sin åsigt vara, att »innan de vigtigaste diplomatiska
ärenden till slutligt afgörande'' företagas, Konungens samtliga konstitutionella
rådgifvare böra leinnas tillfälle att deri yttra sig». Komitén ansåg
detta lämpligast böra ske derigenom, att dessa ärenden behandlades i
unionelt Statsråd — d. v. s. att minst tvenne statsråds-ledamöter från
hvardera riket skulle vara närvarande.

Förslaget till den nya Föreningsakten blef dock både af Riksdagen
och Stortinget afslaget, och det goda föll med det, som icke kunde
godkännas.

4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.

Senast föreslog Konstitutions-Utskottet vid 1872 års riksdag, att
12 § Regeringsformen skulle få följande lydelse: »Konungen egen att i
afhandlingar och förbund med främmande makter ingå, sedan, enligt 8
§, Statsrådet blifvit deröfver hördt».

När detta förslag i Kamrarne föredrogs, anmärktes af eu ledamot
af Första Kammaren, att ehuru förslaget var principielt riktigt, formella
skäl hindrade dess antagande.

Dessa skäl hvilade på följande grundlagsbestämmelser: om afhandlingar
och förbund med främmande makter — hvilka äro mål, som
angå båda rikena, —■ skulle behandlas i enlighet med Regeringsformens
8 §, så måste, enligt 5 § Riksakten, norska Statsministern och tvänne
norska Statsråd vid föredragningen vara närvarande och norska Regeringens
betänkande inhemtas, hvarföre det äfven blefve nödvändigt, att
norska Regeringen finge kännedom om de handlingar, på hvilka betänkandet
skulle stödja sig. Men när norska grundlagens 30 § föreskrifver,
att protokoll skall föras öfver de ärenden, som i norska Regeringen behandlas,
så måste också redogörelse för de diplomatiska förhandlingarne
i protokollet upptagas; och då Stortinget, enligt norska grundlagens 75
§, egen rätt att granska den norska Regeringens protokoll med dertill
hörande handlingar, så blefve deraf följden, att diplomatiska ärenden,
som borde hållas hemliga, och hvilka 105 § Regeringsformen hindrar
svenska Riksdagen att få del af, komme att meddelas Stortinget samt
kunde, enligt norska grundlagens 84 §, äfven tryckas och offentliggöras.

Den framstälda anmärkningen hade till följd, att Konstitutions-Utskottets
förslag drabbades af samma öde som dess föregångare; det blef
icke ens hyllande till vidare grundlagsenlig behandling, utan afslogs genast.

Dessa många ändringsförslag visa emellertid huru föga den nuvarande
12 § Regeringsformen uppbäres af allmänna tänkesättet. Om
dessa förslag i viss mån haft olika lydelse, hafva de dock alla deri varit
öfverens, att afhandlingar om förbund med främmande makter äro ärenden,
hvilka fordra större säkerhet mot förhastade beslut, en mångsidigare
och mera omfattande pröfning, än den i Regeringsformen nu föreskrifna.
Att detta fortfarande är den allmänna åsigten torde icke kunna bestridas.

Denna Regeringsformens brist, i och för sig behjertansvärd, är
det så mycket mer nu, då på dess afhjelpande väsendtligen kan bero
lösningen utaf en annan af dagens stora frågor- Ger Regeringsformen
icke trygghet mot obetänksam inblandning i andra staters stridigheter,
är säkerheten emot vidt utsväfvande utrikes politik icke hvad den med
rätta kunde och borde vara, så kan deraf framkallas vägran till de upp -

5

Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.

offringar, som fordras för ett tidsenligt ordnande af vårt försvar. Motvilliga
finnas alltid, och för dem ligger det förebärande nära till hands,
att en föryngrad och kraftig härordning kunde tända hågen för äfventyrlig»
allianser och förbund; att, då grundlagen icke deremot eger nog
återhållande kraft, blomman af landets manliga befolkning kunde blifva
offer för obetänksam krigslystnad, samt att klokheten derföre bjuder att
icke skapa en så vådlig lockelse.

Visserligen kan det icke sägas att ett sådant missbruk af rikets
krafter nu vore att befara, men det står alltid öppet att hänvisa till framtiden,
då förhållandena kunna blifva olika mot de närvarande.

När dessa och dylika invändningar mot en tidsenlig arméorganisation
kunna undanrödjas, bör icke spelrum lemnas för desamma, helst
då andra fullt berättigade skäl påkalla grundlagsändringen.

Beträffande den nyssnämnda i Första Kammaren framstälda anmärkningen,
kan den icke förnekas grundlagsenlig befogenhet. Emot densamma
kan dock anföras, att Konstitutions-Utskottets förslag, eller ett
dermed liknande förfaringssätt, vid flera tillfällen och utan den befarade
olägenheten varit tillämpad!;. Förutnämnda svensk-norska komité, som 1867
utarbetade Kongl. Maj:ts förslag till Föreningsakten, meddelar i sitt betänkande
(sid. 16 & 37), hurusom på senare tider flera af de vigtigaste angelägenheter
rörande ^de förenade rikenas förhållande till främmande makter föredragits
i sammansatt Statsråd, med det iakttagande, att å protokollet öfver
dessa mål antecknats: ministeriella ärenden. Har sådant under flera år
kunnat ske utan obehörigt afslöjande af diplomatiska hemligheter och
utan att medföra kollision med norska Stortinget, så borde det icke vara
omöjligt att nu gifva detta förfaringssätt grundlagsenlig helgd. Å andra
sidan far dock icke förbises, att den paragraf i norska grundlagen, som
berättigar Stortinget att granska norska Regeringens protokoll, icke undantager
protokoll öfver ministeriella mål, hvarföre det icke finnes någon
konstitutionel säkerhet för, att det skydd, som hittills omgärdat dessa
protokoll, ej framdeles kan blifva bestridt och sålunda föranleda en grundlags-konflikt.

Här finnas alltså skäl så väl för som emot den vid 1872 års riksdag
föreslagna ändringen; och då frågan är af alltför stor vigt för att
lemnas stillastående, i afvakten på en ny Föreningsakt, måste hon ånyo
upptagas, för att på ett eller annat sätt erhålla en nöjaktig lösning.

Äfven om Riksakten, i förening med norska grundlagen, lägger
hinder emot det förslag, som 1872 års Konstitutions-Utskott aflat, så är
derföre icke vägen stängd till det mål man vill nå, nemligen att diplomatiska
ärenden, som omfatta afhandlingar och förbund med främmande

6

Motioner i Ändra Kammaren, N:o 1.

makter, erhålla, innan de afgöras, en för landet mera betryggande pröfning
än 12 § Regeringsformen nu föreskrifver.

■ Om Regeringsformens 12 §, i olikhet med 11 §:s antydan om
hvad som må ske, finge det tillägg, att de i denna 12 § berörda ärenden
skola, innan de till slutligt afgörande företagas, genom Ministern för utrikes
ärendena Statsrådet meddelas, så vore dermed vunnet det hufvudsakligaste
af hvad man ville.

Man kan nemligen icke tänka sig, att Statsrådets ledamöter, när
de erhölle full kännedom om tillämnade beslut, hvilka för riket innebure
fara, skulle genom stillatigande eller svaga protester göra sig moraliskt
medskyldiga till hvad de ogillade; helt visst skulle alltid någon röst
höjas, och draga de andras med sig, till kraftiga påminnelser och föreställningar
emot den äfventyrliga politiken. Hos män med så upphöjd
samhällsställning som Konungens konstitutionella rådgifvare måste förutsättas
medvetandet af en högre ansvarighetslag än 106 och 107 §§ Regeringsformen;
för dem måste Konungens sanna ära, fäderneslandets väl
och det moraliska ansvaret inför samtid och efterverld gälla mer än förlusten
af embete eller tillfällig gunst. Hvad pligten kräfde i så vigtiga
frågor kunde icke uraktlåtas.

Och underligt vore om varningar grundade på tydlig och klar sakkännedom,
lojalt och frimodigt uttalade, skulle blifva utan verkan förspika
eller hafva mindre inflytande derföre, att de icke voro af grundlagen
bokstafligen anbefalda. Något sådant är numera icke sannolikt
och har dessutom erfarenhetens vittnesbörd emot sig.

Det synes derföre, att ett tillägg till 12 § Regeringsformen, i den
riktning som här är föreslagen, skulle betrygga säkerheten mot förhastade
beslut i förbemälda vigtiga ärenden.

Det föreslagna tillägget skulle icke i minsta mån rubba grundlagens
anda. Hvarken blefve Konungens makt och myndighet derigenom inskränkt,
eller Riksdagens vidgad, ej heller utrikes politiken gjord beroende af parlamentariska
beslut. Deremot skulle den föreslagna ändringen fastare och
tydligare bestämma en i Regeringsformen redan antydd tanke och
ställa dess 12 § i närmare sammanhang med grundlagens öfriga stadganden.

I öfverensstämmelse med hvad här blifvit anfördt och under förutsättning,
att nu bestående förhållanden emellan de förenade rikena icke
medgifva ändring af 12 § Regeringsformen på sätt vid 1872 års riksdag
föreslogs, tillåter jag mig vördsamt hemställa, att vid innevarande
riksdag Konstitutions-Utskottet måtte till grundlagsenlig behandling före -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.

7

slå, att § 12 Regeringsformen i dess nuvarande lydelse erhåller nedanstående,
eller ett dermed lika syftande, tillägg, nemligen:

§ 12.

— .— — — — —. Genom Ministern för utrikes
ärendena skola dessa mål, innan de till slutligt
afgörande företagas, fullständigt meddelas Statsrådet.

Stockholm den 17 Januari 1877.

A. Adlersparre.