Motioner i Andra Kammaren, N:o 19 (Motion 1877:19 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 19.

JT:o 19.

Af Herr P. A. Hellgreii: angående underdånig skrifvelse om
befrielse för lappmarkernas befolkning inom Vester- och
Norbottens län från deltagande i allmän värnpligt.

Genom Kongl. Maj:ts Nådiga Plakat den 27 September 1673, angående
lappmarkernas bebyggande, stadgas bland annat: »att, på det andra
svenska och finska, uti Vester- och Österbotten samt Ångerman- och
Jemtland boende, må dess heldre låta sig öfvertala att flytta till lappmarkerna
i berörda landsorter och sig dersammastädes husligen nederlåta och
de boställen upptaga, som de finna beqväma, och dem till den ända
kunna blifva inrymda, hafve Vi dem samma med särdeles friheter benåda
velat, efter som Vi härmed och i kraft af detta Vårt öppna bref
dem benåde, gifve och förunne efterföljande vilkor och friheter, som äro,
att de på 15 års tid må njuta förskoning, för alla skatter och utlagor,
ehvad namn de hafva kunna, men efter förloppet af bemälda frihetsår
icke läggas för högre skatt än sjelfva lapparna, med hvilka de öfverallt
göras like, och till följe deraf blifva frie för knekteskrifning i alla tider;
befallande härmed allvarligen Våra landshöfdingar och befallningsman der
å orten samt alla andra, som det i någon måtto angå kan, och för Vår
skull vilja och skola göra och låta, att de dessa berörda åbor här vid
behörigen handhafva, icke låtande dem något men, hinder eller intrång
här emot tillfogas, nu eller i tillkommande tider.»

Detta Kongl. Plakat har sedermera blifvit förnyadt genom Kongl.
Plakatet den 3 September 1695. Likaså hafva Lappmarkens innevånare
genom Kongl. Reglementet den 24 November 1749 för dem, som antinBih.
till Biksd. Prof. 1877. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 5 Käft. 1

Motioner i Andra Kammaren■, N:o 19.

gen redan bo och bygga i Lappland eller ock hädanefter till landets uppbrukande
derstädes sig nedsätta vilja, uti 15 § af samma reglemente,
ytterligare blifvit tillförsäkrade »att tillgodo njuta de fri- och rättigheter ,som
förre förordningar och detta reglemente dem tillägga, i det de och deras
barn skola undgå alla andra utlagor än hvarföre hemmanet kan varda skattlagdt;
som de ock då ifrån utskrifningar och soldathåll varda förskonte», —
hvadan de, på god tro till dessa författningars framtida bestånd, nedsatt
sig i Lappmarkernas obygder, för att uppodla och bebygga desamma.

Småningom hafva dessa friheter i mer eller mindre mån blifvit inskränkta
och senast genom Kongl. Förordningen den 30 Maj 1873, om
bevillningstaxeringens införande i Lappmarken, ehuru äfven då — dess
innebyggare förskonades från knektskrifning in. in.

Till innevarande års Riksdag, har Kongl. Maj:t i Nådig Proposition,
angående Statsverkets tillstånd och behof, afgifvit förslag till lag om allmänna
värnpligtens införande. Och då, enligt detta förslag, äfven Lappmarkens
befolkning (icke ens de egentliga nomadiserande lapparne), äro
fritagne från värnpligtens fullgörande, är det, som jag med åberopande
af här ofvan citerade Kongl. Plakat och förordningar, vågar hos Riksdagen
hemställa, att, om den af Kongl. Maj:t föreslagna värnpligtslagen af
Riksdagen antages, den för närvarande icke måtte tillämpas i Lappmarkerna.

Jag vill icke frångå eller förneka, att icke denna befolkning, såväl
som alla andra inom vårt konungarike, böra ega skyldighet att värna
fäderneslandet; men då jag tillika vet, att under nuvarande förhållanden
inom Lappmarken denna skyldighet skulle blifva mångas, om icke de flestas,
ekonomiska ruin, har jag icke tvekat i valet om min pligt och skyldighet
att framkomma med denna framställning.

Om man besinnar, att denna befolkning, som ofta har att kämpa
med de svåraste af alla fiender — köld och hunger — har stor brist
på nödiga kommunikationsmedel, hvilkas upphjelpande och förbättrande
för närvarande tager all deras tid, och alla deras krafter i anspråk, får
minst 20 å 30 mils väg till mötesplaten och skulle nödgas under den
tid af året, som deras hela arbetskraft för jordbruket tages i anspråk öfvergifva
hus och hem — om man besinnar detta, och de stora hinder och
svårigheter, som nära nog omöjliggöra värnpligtens införande i det glest
befolkade Lappland, samt de stora kostnader som deraf blifva en följd,
utan motsvarande nytta, torde Kongl. Maj:t och Riksdagen behjerta den
svåra belägenhet, hvaruti detta folk skulle försättas genom denna lags

Motioner i Andra Kammaren, N:o 20.

tillämpning äfven i Lappmarken, utomdess att Lappmarkens utveckling,
genom att draga de friskaste arbetskrafterna från jordbruket, skulle helt
och hållet omintetgöras. Jag vågar derföre vördsammast hemställa:

att Riksdagen, derest den af Kongl. Maj:t föreslagna
lag om allmänna värnpligten af Riksdagen
antages, ville i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t
anhålla, att Lappmarkernas befolkning inom Vesteroch
Norrbottens län måtte, på grund af sina förut
erhållna privilegier, tillsvidare, och intilldess sig visar,
att de ega förmåga deltaga i allmänna värnpligten,
derifrån frikallas.

Stockholm den 22 Januari 1877.

Häruti instämma:

P. A. Hellgrén.

A. Bäckström, Per Nilsson

från Norrbottens län.

X;o SO.

Af Herr Å. P. Lind: Om utarrenderande af Tullgarns Kungsgård.

Då Kongl. Maj:t i sin Nådiga Proposition angående Statsverkets tillstånd
och behof äskat åt Sig fri disposition af Hennes Majestät EnkeDrottningen
Josefinas i lifstiden innehafda enkesäte, »Tullgarns Kungsgård
med tillhörande hemman, lägenheter och inventarier», så har jag vid begrundande
häraf och med fästadt afseende å de årliga anslagen, kommit
till den slutsats, att förenämnda Kungsgård med hvad dertill hörer icke