Motioner i Andra Kammaren, N:o 197

Motion 1893:197 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 197.

9

N:o 197.

Af herr N. Rosengren, om tillägg till förordningen angående
kyrkostämma m. m.

Enligt Kongl. Maj:ts nådiga förordning om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 § 23 är pastor i församlingen
sjelfskrifven ordförande i kyrkorådet och skolrådet.

Utom andra skyldigheter ålägger § 31 i nämnda förordning ordförande
bland annat tillse, att räkenskaperna öfver de medel, som
kyrkorådet och skolrådet omhänderhafva, ordentligen föras i enlighet
med de föreskrifter, kyrkostämman meddelat. Det tillkommer honom
således att öfva kontroll öfver kyrkorådets och skolrådets räkenskapsföring.

Med ordförandeskapet synes deremot icke förenad någon som
helst skyldighet att omhänderhafva de under kyrkorådets och skolrådets
förvaltning stälda medlen eller att deröfver föra räkenskaper.

Också stadgar ifrågavarande förordnings § 33, att en hvar ledamot
af kyrkorådet och skolrådet ansvarar gemensamt med de öfriga
för de medel, detsamma under sin förvaltning haft, äfvensom för de
säkerhetshandlingar, mot hvilkas antaglighet han icke till protokollet
gjort anmärkning. Häraf framgår påtagligen, då intet förbud deremot
förefinnes, att de för medelsförvaltningen gemensamt ansvarige ledamöterna
jemväl ega frihet att gemensamt utse sin kassaförvaltare och
räken skap sförare.

Det oaktadt lära de flesta kyrkoråd och skolråd å landsbygden
samt ett ej ringa antal i synnerhet i våra mindre städer hittills uraktlåtit
att begagna sig af denna för handen varande frihet.

Hos somliga har nemligen den åsigten gjort sig gällande, att begagnandet
af densamma skulle innebära ett misstroende mot ordföranden,
som hittills af ålder fullgjort dessa kyrko- och skolrådets åligganden,
andra åter hafva helst velat undandraga sig de med dessa uppdrag
förknippade besvär, medan åter andra saknat kännedom om förefintligheten
af omförmälda frihet, då den icke varit i förordningen uttryckligen
påbjuden.

Bill. till Riksd. Prof. 1893. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 31 Höft.

2

10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 197.

Emellertid har ordföranden i dessa fall i så val kyrkorådet som
skolrådet utöfvat bemälda befattningar, såsom om de varit oskiljaktigt
förbundna med ordförandeskapet.

Men ordföranden såsom sådan har dock icke så få åligganden
utöfver dem, bvilka han delar med öfriga ledamöter, och är för förvaltningen
i lika mån som dessa ansvarig. Det vore derför ej mer än
billigt, om öfriga ledamöter öfvertogo sådana för ordförandens egentliga
befattning enligt lag främmande göromål som kassaförvaltarens
och räkenskapsförarens, hvilka, då han utför dessa utan att vara dertill
formligen vald, derjemte väsentligen öka hans ansvar, enär ordföranden
äfven är embetsman.

Om ock öfriga ledamöter i kyrkorådet och skolrådet uti detta
ordförandens särskilda embetsmannaansvar mena sig eg a en tillfredsställande
garanti, förringas dock derigenom icke i någon män deras
egen ansvarsskyldighet i händelse af framträdande oegentligheter.

Under sådana förhållanden torde det ej kunna få anses vara med
billighet och rättvisa förenligt, att kyrkoråd och skolråd till följd af
vare sig långt för drifven grannlagenhet, blotta beqvämlighetsskäl eller
bristande kännedom om en förefintlig rättighet skola kunna försätta sin
ordförande och församlingslärare i en vida ofördelaktigare rättslig ställning
än den, uti hvilken hvarje annan af öfriga ledamöter under enahanda
omständigheter skulle komma att befinna sig.

Dylikt torde icke kunna inträffa, om förordningen föreskrefve
obligatoriska val af kassaförvaltare och räkenskapsförare i kyrkoråd
och skolråd.

Jag tillåter mig derför på grund af det anförda vördsamt hemställa,

att Riksdagen för sin del måtte besluta sådant
tillägg till Kongl. Maj:ts nådiga förordning om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862,
att årliga val af kassaförvaltare och räkenskapsförare i
kyrkoråd och skolråd derigenom må göras obligatoriska.

Och anhåller jag, att denna min motion måtte remitteras till
lagutskottet, som välvilligt torde formulera det yrkade tillägget och för
detsamma inom nämnda förordning föreslå lämplig plats.

Stockholm den 28 januari 1893.

Nils Rosengren.