Motioner i Andra Kammaren, N:o 196 (Motion 1893:196 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 196.

N:o 196.

Af herr N. Rosen gren, om tillägg till 3 § i förordningen angående
mantals- och skattskrifningarnas förrättande den
20 juli 1861 m. to.

Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående fattigvården den 9 juni
1871 stadgar, att hemortsrätt tillkommer i allmänhet svensk medborgare
i det fattigvårdssamhälle, hvarest han senast författningsenligt blifvit
eller bort blifva mantalsskrifven. Den, som fylt sextio år, behåller
dock derefter den hemortsrätt, han då egde. Äfven den, som kommit
i behof af fattigvård, innan ett år förflutit, sedan han till följd af skedd
eller tilltänkt inflyttning blifvit eller bort blifva mantalsskrifven inom
visst fattigvårdssamhälle, behåller den hemortsrätt, han näst förut egde.
Detsamma gäller ock den, som till följd af inflyttning blifvit eller bort
blifva inom visst fattigvårdssamhälle mantalsskrifven och under loppet af
ett år näst derförut eller näst derefter för sig hustru eller minderårigt
barn af annat fattigvårdssamhälle åtnjutit fattigvård.

Vid tillämpningen af dessa stadgande!!, som innehållas i §§ 22,
23 och 25 af ofvannämnda kongl. förordning, göra sig hufvudsakligen
tvenne olika uppfattningar gällande i afseende på frågan: från och med
hvilken dag erhåller i allmänhet svensk medborgare hemortsrätt uti
eller tillhör det fattigvårdssamhälle, inom hvilket han till följd af skedd
eller tilltänkt inflyttning blifvit eller bort blifva mantalsskrifen?

Åtskilliga, hvilka såsom stöd för sin uppfattning åberopa ordalydelsen
i omförmälda förordning, hysa den åsigten, att svensk medborgare,
bortsedt från ofvan angifna undantagsbestämmelser, tillhör visst

Motioner i Andra Kammaren, N:o 196.

fattigvårdssamhälle från och med den dag, då mantalsskrifningen efter
skedd eller tilltänkt inflyttning inom detsamma förrättades och han der
blifvit eller bort blifva mantalsskrifven.

Andra åter dela den uppfattning, att hemortsrätt bör i allmänhet
lagenligt tillerkännas svensk medborgare inom visst fattigvårdssamhälle
först från och med början af det kalenderår, som inträder näst efter den
mantalsskrifningsförrättning, under hvilken han der blifvit eller bort
blifva mantalsskrifven.

Sist berörda uppfattning stöder sig i främsta rummet på åtskilliga
stadganden uti Kongl. Majt:s nådiga förordning angående mantals- och
skattskrifningarnas förrättande den 20 juli 1861, till hvilken, såsom
liggande till grund för beskattning, man anser sig vid besvarandet af
den framstälda frågan i första hand böra taga hänsigt, enär fattigvårdsförordningens
mening synes vara att göra rätt till åtnjutande af fattigvård
inom visst samhälle beroende af skattskyldighet till detsamma.

Mantalsskrifningsförordningens § 1 stadgar nemligen, att »mantalsoch
skattskrifningar, dervid hvar och en person bör till namn, födelseår
och yrke i mantalslängd för det nästkommande året uppföras, och i
öfrigt anteckningar göras på sätt denna förordning bestämmer, skola
inom hela riket och särskild!, för hvarje stad eller socken årligen förrättas
samt taga sin början i medlet af november och vara afslutade
före utgången af december månad». Vidare föreskrifver § 5 punkt 7

i samma förordning:--— »för att, såsom tillägg till mantalsskrif ningslängden,

densamma bifogas, skall af pastor före den 15 januari
tillställas häradsskrifvaren fullständig förteckning på alla, efter senaste
mantalsskrifning intill slutet af nyssförlidna år, inom församlingen timade
förändringar genom födde eller med döden afgångne samt in- eller
utflyttande personer».

Dessa bestämmelser synas oförtydbart ådagalägga, dels att mantalsskrifningen
icke skall afse förhållandena det år, under hvilket förrättningen
eger rum, utan det nästföljande kalenderåret, dels att en
hvar skall mantalskrifvas i den stad eller socken, hvarest han under
det kalenderår, senast förrättade mantalsskrifningen afser, bör till följd
af sitt vistande anses hafva sitt bo och hemvist. Detsamma framgår
jemväl af rubrikerna till faststälda, mantalsskrifningsförordningen bifogade
formulär för mantalsförteckning, mantals- och skattskrifningslängd
in. fl., hvilka samtliga afse jemna kalenderår.

Denna olika uppfattning, som i första hand inom fattigvårdssamhällen
och fångvårdsstyrelse!- framträder rörande rätta tolkningen af
fattigvårdsförordningens mening i afseende på tidpunkten för hemorts -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 196. 5

rättens inträdande, föranleder, då in- och utflyttningarna mellan landets
fattigvårdssamhällen äro synnerligen talrika, att ett mycket stort antal
fattigvårdstvister, med visshet uppgående till flera tusen, årligen föreläggas
länsstyrelserna till afgörande. Ensamt till Konungens befallningshafvande
i Stockholms län — det enda från hvilket jag kunnat finna
några bestämda uppgifter härom — inkommo år 1890 ej mindre
än 543 sådana. Samma år inlemnades till kammarrätten 506 från
länsstyrelserna fullföljda fattigvårdsmål och till Kongl. Maj:t 154. Nästan
samtliga dessa tvistemål rörde sig om personers hemortsrätt och
derpå grundad skyldighet till utgörande af ersättning för till dem lemnad
fattigvård, deras hemsändande, begrafning o. s. v.

Oafsedt den ej ringa tidspillan och kostnad samt de ökade göromål,
som härigenom drabba fattigvårdsstyrelser och andra kommunernas
förtroendemän, tillskyndas derjemte statsverket ganska betydande
utgifter för till stor del onödiga expeditionskostnader m. m., hvilka
visserligen icke torde vara af beskaffenhet att till beloppet kunna exakt
uppgifvas, men äro derför icke mindre afsevärda under tider, då statens
ordinarie inkomster väsentligen minskas, medan dess oafvisliga utgifter
i betänklig grad ökas.

Men äfven de myndigheter, som hafva att handlägga och afdöma
tvistefrågor af hithörande art, visa sig ej sällan dela olika uppfattning
rörande tidpunkten för inträdandet af svensk medborgares hemortsrätt
i visst samhälle. Och torde måhända detta sakförhållande tydligast af
allt ådagalägga förordningens brister och behofvet af deras afhjelpande.

Åtföljande bilaga innefattar ett ibland dessa många utslag, som
visa, hurusom Kongl. Maj:t, kammarrätten och Konungens befallningshafvande
haft från hvarandra afvikande uppfattning i ett och samma
mål af ifrågavarande slag.

Sålunda resolverar Konungens befallningshafvande i Östergötlands
län den 22 mars 1890, att i bilagan omförmälde förre brandvakten Hans
Petter Johansson måste enligt 23 § i gällande fattigvårdsförordning anses
ega hemortsrätt i Dagsbergs socken, hvarest han stadigt varit boende och
innehaft tjenst från år 1879 till den 24 oktober 1882, vid hvilket förhållande
han bort hafva blifvit der i socknen mantalsskrifven bland
annat för år 1882, under loppet af hvilket år han uppnått 60 års ålder.
Allt ifrån våren 1884 till år 1889, då fattigvård söktes, hade han äfven
uppehållit sig med skilda arbeten inom socknen.

Uti utslag den 2 februari 1891 har deremot kongl. kammarrätten
utlåtit sig, att Johanssqn, som först den 8 augusti 1889 kommit i
behof af fattigvård, vid sistnämnda tid enligt 22, 23 och 25 §§ i förord -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 196.

ningen angående fattigvård haft hemortsrätt i Styrestads socken, emedan
han den 1 november 1882 dit inflyttat och der bort blifva mantalsskrifven
"vid förrättningen den 18 i samma månad, ehuru han den 15
derpå följande december fylde 60 år. Uti detta utslag fann Kongl.
Maj:t icke skäl att göra ändring.

Då en utförligare utredning rörande önskvärdheten och behofvet
af mera bestämda föreskrifter rörande hemortsrätt för svenske medborgare
torde vara öfverflödig, tillåter jag mig på grund af ofvan
gjorda antydningar vördsamt hemställa,

att Riksdagen för sin del måtte besluta nedan
föreslagna tillägg till uppgifva §§ eller, om formella skäl
deremot förefinnas, Riksdagen i sådant fall måtte besluta
att i skrifvelse till Kongl. Maj:t begära, att Kongl.
Maj:t täcktes låta göra följande tillägg, nemligen:

a) I Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående mantalsoch
skattskrifningarnes förrättande den 20 juli 1861
§ 3 punkt 1:

»En hvar skall----bo och hemvist, och

gäller för en hvar mantalsskrifningstiden der hvarje
gång ett år från och med den 1 januari närmast efter
den dag mantalsskrifningen förrättades.

Härvid iakttagas--- — förete upplysning.»

b) I Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående fattigvården
den 9 juni 1871 § 22:

I fråga om---hvarest han enligt § 1 och

§ 3 punkt 1 i Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående
mantals- och skattskrifningarnes förrättande den 20

juli 1861 senast författningsenligt---bort blifva

mantalsskrifven.»

Om remiss till lagutskottet anhålles.

Stockholm den 28 januari 1893.

Nils Rosengren.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 196.

Afskrift.

Bil.

KONGL. MAJ:TS

Utslag på de besvär, fattigvårdsstyrelsen i Styrestads
socken i underdånighet anfört deröfver, att

sedan fattigvårdsstyrelsen i Dagsbergs socken hos Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län uti eu den 16
december 1889 ingifven skrift, under förmälan att förre brandvakten
Hans Petter Johansson, hvilken vore född den 15 december
1822 och sedan våren 1884 uppehållit sig med arbete
på skilda ställen inom socknen, i augusti månad förstnämnda
år till följd af sjukdom och ålderdomskrämpor måst intagas å
socknens fattighus och tilldelas fattigunderstöd till belopp af
tio kronor, sökt att, enär Johansson hvarken vore inom socknen
mantalsskrifven eller derstädes vistats vid den tid han
fylde sextio år, Norrköpings stad, hvarest Johansson vore
mantalsskrifven, eller annat vederbörande samhälle, som dertill
kunde kännas skyldigt, måtte förpligtas att ersätta Dagsbergs
kommun icke allenast förutnämnda tio kronor, utan
äfven hvad densamma kunde nödgas för Johansson ytterligare
utgifva äfvensom att låta honom derifrån afhemta;

och Kongl. Maj:ts befallningshafvande, efter det Norrköpings
fångvårdsstyrelse blifvit hörd och i afgifven förklaring
bestridt ansökningen, under uppgift, bland annat, att
Johansson vid uppnåendet af sextio års ålder skulle varit bosatt
i Styrestads socken, med anledning hvaraf förklaring från
fattigvårdsstyrelsen derstädes jemväl blifvit i målet infordrad,
genom resolution den 22 mars 1890, enär upplyst vore, att
Johansson stadigt varit boende och innehaft tjenst i Dagsbergs
socken från år 1879 till den 24 oktober 1882, vid hvilket förhållande
han bort hafva blifvit der i socknen mantalsskrifven
bland annat för år 1882, under loppet af hvilket år han uppnått
60 års ålder, samt Johansson följaktligen enligt 23 § i
gällande fattigvårdsförordning fortfarande måste anses ega
hemortsrätt i Dagsbergs socken, funnit fattigvårdsstyrelsens
derstädes i målet gjorda ansökning icke kunna bifallas;

så har Kongl. Maj:ts och rikets kammarrätt, der fattigvårdsstyrelsen
i Dagsbergs socken sig besvärat, i utslag den

Motioner i Andra Kammaren, N:o 196.

2 februari 1891 sig utlåtit, att emedan upplyst vore, att Johansson
den 1 november 1882 inflyttat till Styrestads socken
och sedan vistats der under sådana omständigheter, att han
vid den mantalsskrifning, som enligt i kammarrätten förvarade
handlingar egt rum i Styrestad den 18 i samma månad, bort
der mantalsskrifvas, ty och som Johansson, hvilken den 15
december 1882 fylde sextio år, men icke förr än den 8 augusti
1889 kommit i behof af fattigvård, följaktligen vid sistnämnda
tid, enligt 22, 23 och 25 §§ i förordningen angående fattigvården
den 9 juni 1871 haft hemortsrätt i Styrestads socken;
alltså funne kammarrätten, jemlikt 1 och 29 §§ i samma förordning,
skäligt att, med ändring af Kongl. Majrts befallningshafvandes
resolution förpligta klaganden att med belopp, hvarom,
i brist af åsämjande, finge särskildt tvistas, godtgöra fattigvårdsstyrelsen
i Dagsberg det understöd, densamma för Johansson
i fattigvård skäligen utgifvit under en månad från förenämnda
den 8 augusti 1889 och derefter från den 16 derpåföljande
december, då ansökningen i målet till Kongl. Maj:ts
befallningshafvande ingafs, samt vidare kunde komma att förskjuta,
intill dess försörjningsskyldigheten af klaganden omedelbart
öfvertoges eller fattigvårdsbehofvet upphörde;

deruti klaganden i underdånighet sökt ändring; öfver
hvilka besvär fattigvårdsstyrelserna i Dagsbergs socken och
Norrköpings stad sig i underdånighet förklarat, hvarjemte
kammarrätten med underdånigt utlåtande inkommit; Med Kongl.
Maj:ts högsta domstol beslutet; Grifvet Stockholms slott den

22 februari 1892.

Kongl. Maj:t har i nåder låtit sig föredragas ofvanberörda underdåniga
besvär och finner ej skäl att i kammarrättens utslag göra
ändring. Det vederbörande till underdånig efterrättelse länder.

Under Kongl. Maj:ts Sekret.
(Sigill).

Rätt afskrifvet intyga:

Ossian Berger.

Bud. Booberg,

Lärare vid Stockholms folkskolor.

A. M. Stefanson,

Lärare vid Stockholms folkskolor.