Motioner i Andra Kammaren, N:o 192

Motion 1896:192 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 192.

1

K:o 192.

Af herr 0. O. Eklund från Stockholm m. fl., om skrifvelse till
Kongl. Maj;t angående införande af s. k. lokalt veto i
fråga om bränvinsförsäljning.

Vid 1893 års riksdag väcktes af herr J. Anderson i Tenhult motion
om sådan förändring i gällande bränvinsförsäljningsförordning, att genom
per-capita-omröstning, deri alla till myndig ålder komna välfrejdade
kommunalmedlemmar ega att deltaga, skall bestämmas, huruvida inom
kommunen spirituosaförsäljning må ega rum eller icke.

I sitt yttrande öfver denna motion medgaf bevillningsutskottet
enhälligt, att ''»det med skäl kan sättas i fråga, om ej i nu berörda angelägenhet
större inflytande borde inom kommunerna tillerkännas flertalets
åsigt». Utskottet ansåg sig likväl ej kunna förorda förslaget såsom
innebärande »allt för stor afvikelse från nu gällande grundsatser för
kommunala ärendens afgörande».

När utskottets hemställan om afslag å motionen föredrogs i
Andra Kammaren, gillades motionens allmänna syfte af samtliga de
ledamöter, som yttrade sig i ämnet.

Eu talare anförde bland annat: »För att utröna opinionens styrka
är det icke här, såsom i många andra fall, nog att söka deutia opinions
uttryck i riksförsamlingen. Emedan de följder, hvilka man söker undanrödja
genom den restriktiva lagstiftning, hvarom här är fråga, så djupt
ingripa på det enskilda lifvets områden, bör man välja formen af en
allmän folkomröstning. Folket sjelft bör direkt bestämma, om den farliga
drycken skall få fritt utskänkas eller icke.»

Fn annan talare anförde: »Om någonstädes man skulle afstå från
tillämpning af det kommunala förmögenhetsväldet, förefaller det mig,
Bill. till. liiksd. Prat. 189(1. 1 Sami. 2 A/d. 2 Band. 25 Höft. (N:is 192—197.) 1

2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 192.

att det bör vara i afseende å sådana områden, som röra utskänkningsväsendet
eller, med andra ord, vården om nykterheten inom kommunerna.
Det finnes intet sammanhang mellan detta ärende och beskattningsväsendet,
som annars ju utgör stödjepunkten för vår kommunala röstskala
— — — Och då borde väl i en sak, som icke rör penningar,
utan endast personer, personerna få råda och icke penningarna.))

En ledamot af bevillningsutskottet anförde: «Jag och utskottets
öfriga ledamöter hafva derför ansett, att man bäst skulle befrämja målet
genom att få fram ett uttalande till förmån för motionens syfte i förhoppning
att motionären måtte återkomma för att på ett lämpligare
sätt vinna framgång för saken.»

Den välvilja, hvarmed förslaget, ehuru lidande af åtskilliga formella
brister, mottogs såväl af utskottet som af Andra Kammaren, uppväckte
i landet ett lifligt intresse för den sålunda å bane bragta tanken att i
fråga om detaljhandeln med spirituösa drycker, hvilken redan i viss
mån är beroende af kommunalbeslut, göra allvar af den kommunala
sjelfstyrelsens princip, och föranledde en s. k. massmotion till 1894 års
Riksdag.

I denna motion, undertecknad af 65 ledamöter af Andra Kammaren,
anfördes bland annat:

»Det förslag, vi gå att framställa, är så till vida icke någonting
fullkomligt nytt, som det nära ansluter sig till nu gällande bestämmelser
om kommunernas beslutanderätt i ärenden angående detaljhandel
med spirituösa drycker och vill utveckla denna rätt i enlighet med en
verklig sjelfstyrelses grundsatser, från hvilka våra kommuner — såsom
rösträttsstatistiken utvisar, och de vid samtliga lagtima riksdagar 1867
—1893, utom en enda, väckta rösträttsmotioner påpekat — ännu stå
mycket fjerran. Och hvad angår administrativa myndigheters nuvarande
inflytelse å detta slags kommunalfrågor, så inskränker vårt förslag
icke Konungens befallningsbafvandes nuvarande rätt att, mot
kommunalmyndighets bifallande beslut, förvägra upplåtande af försäljningsrättigheter.
Att Konungens befallningshafvandes nuvarande befogenhet
att, äfven mot stadsfullmägtiges (eller allmän rådstugas) mening,
medgifva försäljningsrättigheter åtminstone får vika för ett folkomröstnings
veto, torde ej från någon synpunkt kunna betraktas såsom
en för samhällets bästa äfventyrlig inskränkning i nämnde embetsmyndighets
magtfullkomlighet. Vi afse ej heller någon annan rubbning
af de nu stadgade formerna för handläggning af ifrågavarande
ärenden än den, som nödvändigt följer af rätten att fordra en vetoomröstning.
Vårt. förslag afser endast att öppna en möjlighet för fler -

3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 192.

talet af kommunens medlemmar att hindra en försäljning, som nu kan
kommunen påtvingas genom beslut dels af en kommunal myndighet,
som framgått ur eller utöfvar sin beslutande magt enligt fyrktals- och
bevillnings-rösträtt, dels af en administrativ statsmyndighet.

Från den 1893 väckta motionen skiljer sig vårt förslag i vissa
väsentliga afseenden.

Vi vilja icke, såsom motionären vid sistlidne riksdag, öfverlemna
åt allmän rösträtt att antingen tillåta spirituosaförsäljning inom kommunen
och i så fall bestämma försäljningsrättigheternas antal eller förbjuda
upplåtelse af sådana rättigheter, utan vilja vi endast tillerkänna kommunens
medlemmar rätt att genom omröstning uttala sitt veto mot ett
i nu stadgad ordning väckt förslag om beviljande af rättighet till minuthandel
och utskänkning. Derjemte, och såsom en borgen för ett mera
medvetet intresse för saken, åsyftar vårt förslag icke eu obligatorisk
omröstning, utan göres den beroende af initiativ från ett visst antal af
kommunens medlemmar. Der initiativrätten ej begagnas, eller förbudet
icke segrar vid omröstningen, behålla de kommunala och administrativa
myndigheterna sin nuvarande beslutanderätt. Då vi endast föreslå ett
veto, finnes naturligen för oss ej heller något skäl att ifrågasätta, det
»angränsande» eller eljest närbelägna kommuner skulle ega att i omröstningen
deltaga.

Begränsad till ett veto, tillerkändt åt den allmänna rösträtten, lärer
den af oss föreslagna anordningen icke träffas af den anmärkning, som
bevillningsutskottet gjorde gällande mot den vid förliden riksdag väckta
motionen, att nemligen denna innebar »en alltför stor afvikelse från nu
gällande grundsatser för kommunala ärendens afgörande». Detta torde
väl kunna sägas om ett förslag af innehåll, att det positiva beslutet,
om upplåtande af försäljningsrättigheter och om deras antal skulle från
kommunala myndigheter och vederbörande embetsverk flyttas öfver till
en ny, talrik corps af röstegande, men ej om en åt dessa öfverlemnad
rätt att blott afvärja en åtgärd, som flertalet ogillar. Och om vi vilja
tillerkänna detta veto åt eu af nuvarande kommunala census oberoende
rösträtt, så kan ju icke i en sådan fråga, som den om spirituosaförsäljning,
mot detta vårt yrkande åberopas något af de skäl, som anföras
till försvar för bevillnings- och fyrktalsrösträtten vid beslut om kommunala
skatter och utgifter eller vid val af dem, åt hvilka kommunens
beslutanderätt i sådana ärenden kan eller skall öfverlemnas. Ty det
»större inflytande», som enligt vårt förslag »tillerkännes flertalets åsigt»,
kan icke i någon den ringaste mån träda någons rätt eller kommunens
välförstådda och lofliga intressen för nära.»

4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 192.

1894 års sammansatta bevillnings- och lagutskott mottog icke det
nu framlagda förslaget lika välvilligt som föregående års. Efter en
vidlyftig utredning om rusdryckslagstiftningen i olika länder, särskildt
Förenta staterna, Storbritannien och de engelska kolonierna, samt med
hänvisning till de för nykterhetssaken gagnande resultat, hvartill särskildt
landskommunerna i Sverige kommit på grund af den lokala sjelfst.
yrelse, som de efter nu gällande bränvinsförsäljningsförordning redan
ega, yttrade utskottet: »I likhet med förliden Riksdags bevillningsutskott
medgifver utskottet visserligen, att önskvärdt vore, det ett större inflytande
än nu är fallet tilleidcändes flertalets åsigt, men anser, att de
af motionärerna föreslagna anordningarne skulle allt för mycket afvika
från de nu i kommunala angelägenheter rådande rösträttsförhållandena.
Med bränvinsförsäljningen äro förbundna så stora intressen, och sättet
för dess tillämpning är af så ingripande betydelse för kommunernas
lugna och lifskraft^ utveckling, att något talande skäl näppeligen
torde kunna anföras, hvarför icke hithörande frågor borde afgöras på
enahanda sätt och af samma koiporationer som kommunens öfriga angelägenheter.
»

Förslaget blef äfven vid denna riksdag afslaget, i Andra Kammaren
efter votering med 141 röster mot 74.

Hvad utskottet, i sin framställning angående utländska lagstiftnings-
och nykterhets förhållanden anför kan möjligen tala emot ett allmänt
rusdrycksförbud, men kan aldrig gälla såsom skäl mot ett lokalt
bränvinsveto. I England och Amerika gäller samma lagstiftning för
alla rusdrycker — såväl bränvin och dermed likartade drycker som
vin och maltdrycker. Förbud mot det ena slaget är äfven förbud mot
de andra. Hos oss deremot har icke väckts förslag om vare sig allmänt
eller lokalt förbud mot försäljning af rusdrycker i allmänhet, utan
blott af bränvin. Utskottets framställning om huru förbudslagar i utlandet
verkat eger derför ingen tillämplighet i föreliggande fråga.

För att bevisa onödigheten af den föreslagna förändringen hänvisar
^ utskottet till hvad det kommunala veto, som infördes i vår lagstiftning
genom kongl. förordningen af den 18 januari 1855, uträttat
för nykterheten. Men den utredning, utskottet i fråga härom lemnar,
talar mera för vår uppfattning än för dess egen. Af densamma framgår
nemligen, att på landsbygden, der kommunens medlemmar direkt

5

Motioner i Andra Kammaren, N:o 192.

— å kommunalstämma — fått deltaga i beslut angående bränvinsförsäljning,
nästan alla utskänknings- och utminuteringsrättigheter fått
vika, medan i städerna, der stadsfullmägtige besluta i ärendet, såväl
utskänknings- som utminuteringsställen ännu finnas i stort antal, oaktadt
i många af våra småstäder bränvinsförsäljning åtminstone lika lätt
kunde undvaras som i åtskilliga större landskommuner. Det är, synes
oss, det personliga ingripandet å kommunalmedlemmarnes sida, som på
landsbygden åstadkommer det goda resultatet.

Hufvudspörsmålet är: böra bränvinsförsäljningsfrågor afgöras på
annat sätt och efter andra grunder än andra kommunala frågor? Till
och med de Riksdagens utskott, som behandlat 1893 och 1894 års förslag,
erkände — ehuru utan att angifva sättet — önskvärdheten af att
befolkningens stora flertal finge ett större inflytande än nu på sådana
frågor. Detta synes icke kunna ske annorlunda än genom deras afgörande
på annan väg än öfriga kommunala angelägenheter. Fördelarne
häraf ligga i öppen dag. Nyktei hetsintresset finge då göra
sig gällande direkt utan att behöfva söka bemägtiga sig ledningen vid
kommunala och politiska val, der man mera borde taga hänsyn till en
persons allmänna lämplighet än till hans ståndpunkt i en speciel, om
än så vigtig fråga. Bränvinsförsäljningsfrågor beröra vida mera folkets
breda lager än de förmögne och bildade. Bränvinshandeln borde väl
icke behandlas såsom ett medel att taga ut skattebidrag af dessa breda
folklager, utan fastmera såsom ett ondt, som man visserligen tills
vidare icke kan blifva alldeles qvitt, men som samhället bör så mycket
som möjligt begränsa, och mot hvilket det bör taga i anspråk sina
medlemmars moraliska kraft. Denna väckes och sättes i verksamhet
i samma mån som utsigt öppnas att kunna göra någonting för att
bekämpa det onda. Allt detta talar för rigtigheten att gifva flertalet
af en kommuns medlemmar magt att hindra beviljandet af bränvinsförsäljningsrättigheter
inom kommunen.

Utskottet menar, att ett på allmän omröstning grundadt lokalt
förbud enligt vårt förslag skulle vara ett otillbörligt ingrepp i den
enskildes handlingsfrihet och lefnadsförhållaudon. Detta påstående
håller icke ens streck inför utskottets eget betänkande, än mindre inför
eu verkligt omsorgsfull och fördomsfri pröfning. Utskottet påvisar
ju sjelf!, huru med den nu gällande lagstifningen, som det på det
högsta lofordar, fullständigt förbud mot försäljning och iskänkning af
bränvin kunnat i en mängd kommuner inom landet genomföras. Och
detta anföres såsom ett bevis för att det är bra som det är och att
ingen förändring behöfves. Utskottet synes sålunda — såsom en talare

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 192.

under debatten påvisade — anse, att »om ett rent förbud inom en
kommun tillämpas i enlighet med nu gällande lagstiftning af de myndigheter,
som nu ega besluta, då är ett förbud bra och ingenting är deremot
att invända; men om detta förbud genomföres på det sätt, att
alla myndiga män och qvinno» inom kommunen genom omröstning
uttala sig för ett sådant förbud gent emot kommunalmyndigheten —
då är förbudet ett intrång på den personliga friheten». Om man en
gång erkänt, att ett förbud i vissa fall kan vara berättigad^ så blir
det icke ett intrång i den personliga friheten genom att det kommer
till stånd på det ena eller andra sättet. Och oss synes det, att detta
intrång blefve mindre, i mån som flera komme i tillfälle att derom
besluta.

Om annars statsmagterna vilja betrakta bränvinshandeln ur någon
annan synpunkt än såsom ett medel att uttaga skattebidrag af de minst
bemedlade, synes det vara en mycket befogad och mycket rättvis
fordran, att de samhällslager, hvilka mest få lida af bränvinshandelns
följder,, måtte få någon medbestämmanderätt i fråga om en sådan
rörelses fortsättande.

Dryckenskapen verkar upplösande och förstörande på familjen.
Den störtar otaliga familjer i elände. De, som mest få lida af bränvinshandelns
och bränvinsutskänkningens följder, äro qvinnorna och
barnen. De senare kunna icke föra sin egen talan. Men qvinnan
måste känna det såsom sin pligt att göra allt hvad hon kan för att
skydda de sina för detta elände. Och der familjefadren hemfallit åt
dryckenskapslasten, hvilar uppgiften att skydda familjens intresse uteslutande
på qvinnan. Hos qvinnorna har också — dess bättre —
bruket af spritdrycker aldrig så vunnit insteg som hos männen. Derför
fordra både rättvisa och klokhet, att äfven qvinnan får en bestämmande
röst med, der det gäller att sätta en gräns för de ödeläggelse», som
dessa drycker förorsaka. Vi kunna derför icke annat än förorda qvinnans
rösträtt i fråga om lokalt bränvinsveto.

I vårt broderland Norge har nyligen en bränvinslag blifvit antagen
och redan med synnerligen goda resultat tillämpats. Denna lag
rent af påbjuder omröstning hvart femte år öfver frågan, om bränvinshandel
skall i kommunen tillåtas eller icke. I dessa omröstningar ega
alla män och qvinnor, som fylt tjugofem år, att deltaga.

Så långt som till obligatorisk folkomröstning går deremot icke
vårt förslag. Vi föreslå blott, att en viss bråkdel af antalet medlemmar
i en kommun skall ega rätt, när fråga väckts om rättighet till minuthandel
med eller »»Iskänkning af bränvin, begära en allmän omröstning

7

Motioner i Andra Kammaren, N:o 192.

per capita, huru vida sådan rättighet skall vägras, dock med bibehållande
åt vederbörande myndigheter af bestämmanderätten, i händelse
omröstningen icke utfaller till förmån för förbudet.

Vi tillåta oss sålunda att föreslå,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
det Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för
nästkommande Riksdag framlägga förslag till ändring
i nu gällande förordning om försäljning af bränvin
m. m. enligt följande grunder:

1) . När i stads- eller landtkommun fråga uppstår,
att rättighet till annan minuthandel med eller
utskänkning af bränvin, än sådan som i stad eger
rum på grund af burskap eller särskildt privilegium
och på landet kan tillkomma innehafvare af gästgifveri,
skall inom kommunen meddelas, åligger det
Konungens befallningshafvande, derest inom viss tid
skriftlig ansökan derom inkommer, undertecknad af
välfrejdade, till myndig ålder komna medlemmar af
kommunen, som äro svenska medborgare, till ett antal
af motsvarande minst en tjugondedel af kommunens
mantalsskrifna befolkning, att förordna om anställande
i kommunen af omröstning rörande den
sålunda väckta frågan.

2) . I denna omröstning ega alla de kommunmedlemmar
att deltaga, som uppnått myndig ålder,
ega god frejd och äro svenska medborgare.

3) . Omröstningen, som sker med slutna sedlar,
gäller endast förbud eller icke förbud mot ifrågasatt
upplåtande af försäljningsrättigheter.

4) . Om förbudsförslaget af mer än hälften af
de i omröstningen deltagande antages, träder det i
kraft från den tidpunkt, då förut beviljade rättigheter
upphöra, och må ny fråga om upplåtande af rättigheter
ej väckas förr än efter tre år. Om förslaget
af flertalet röstande ogillas, har det förfallit, och kan
ny fråga om förbudsomröstning likaledes ej väckas
förr än efter tre år.

5) . Besvär öfver det genom omröstningen fattade
beslutet må ej anföras på annan grund, än att det

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 192.

förmenas icke kafva tillkommit i laglig ordning; och
skall Konungens befallningshafvande, derest beslutet
af sådan anledning undanröjes, förordna om anställande
af ny omröstning.

En del erforderliga detalj föreskrifter anse vi oss icke böra föreslå,
då vi ej förutsätta, att vederbörande utskott finner lämpligt att
utarbeta ett formligt lagförslag.

Stockholm den 27 januari 1896.

Oskär Eklund.	A. Hedin.
John Olsson.	W. Styrlander.
P. Norberg.	Lars Eriksson.
J. M. Erikson.	A. Halm.
Adolf Aulin.	C. G. Thor.
J. A. Fjällbäck.	A. G. Ericsson.
A. F. Broström.	Edvard Wavrinsky.

Johannes Svensson.