Motioner i Andra Kammaren, N:o 192 (Motion 1893:192 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 192.

D. Persson. B. P. Ersson. A. Hansson

i Solberga.

J. P. Jansson.

E. J. Ekman.
Edvard Wavrinsky.

L. F. Odell.

John Olsson.

A. Göransson.

K. E. Holmgren.
J. A. Fjällbäck.
Nils Hanson.

N:o 192.

Af herr E. Ther in3BnillS, om skrifvelse till Kongl. Maj:t qngående
ändring af 7 kap. strafflagen.

I det tal, hvarmed Andra Kammarens ärade talman för några dagar
sedan emottog klubban, yttrade han bland annat: »Lif är utveckling,
och, i vår rastlösa tid, snabb utveckling. Denna märkliga tid har
genom sina uppfinningar omskapat vilkoren för det materiella lifvet
genom den allmänna odlingens hastiga utbredning, utflyttat gränser och
ändrat betingelser för det intellektuella lifvet, och genom denna dubbla
verksamhet håller den allt jemt på med att omdana grunderna för statsoch
samhällslif. Här måste lagstiftningen beslutsamt följa med. Dröjer
den att i rätt tid taga lugna, välberäknade steg framåt, så äfventyrar
den att ur stillaståendet plötsligt ryckas med i våldsamma språng ut i
det oberäknade och oberäkneliga.»

Dessa ord innehålla behjertansvärda sanningar. Men så glädjande
de företeelser af allsidig utveckling, som tiden fört med sig i många
fall, än äro, så nedslående är, från en sida sedt, det faktum, som vidröres
i herr talmannens ord, att utvecklingen allt jemt håller på med
»att omdana äfven grunderna för stats- och samhällslif».

Motioner i Andra Kammaren, N:o 192-

Till dessa grunder räknar jag nemligen först och främst Evangelium,
. Hvarje gång Riksdagen sammanträder, erinras representanterna
derom. Ibland dem finnas väl också knappast någon, som icke trädt
evangelium och dess verkningar så nära, att han tvingats inse, att deruti
ligga krafter, hvilka allena kunna åstadkomma den sedliga förnyelse,
utan hvilken så väl den enskilde som folken så småningom gå sitt förfall
till mötes.

Dess värre tyda många tecken på, att tidsutvecklingen söker omdana
eller kanske rättare undanskjuta evangelium såsom grund för statsoch
samhällslif. Utan att här närmare ingå på, hvilka dessa tecken äro,
vittna dock dryckenskap, utsväfningar, oärlighet och brott derom, att
evangelii inflytande är ofantligt mycket mindre än man kunde hafva
anledning vänta. Orsaken dertill är säkerligen i många fall att söka
deruti, att evangelii anseende blifvit undergräfdt. Deraf har följden
blifvit den, att den hjelp mot det onda, som finnes i evangelium, af
mången icke hvarken sökes eller emottages.

Bland de omständigheter, som i sin mån utan tvifvel mycket bidragit
till att förringa evangelii anseende, anser jag böra räknas vanvördnaden
för och vanhelgandet af den dag, som särskildt och framför
andra är afsedd att användas till evangelii tjenst. Till dessa sist antydda
missförhållanden åter måste man i ganska vidsträckt mån gifva
den bristande aktgifvenhet på denna sak skulden, som egt rum under
grundläggandet och utvecklingen af de moderna kommunikationsanstalterna,
i synnerhet jernvägarne. Strafflagens 7 kap. 3 § stadgar ansvar
för den, som å sön- eller högtidsdag idkar arbete, som uppskof tåla
kan. Det är en hvar bekant, huru som ganska ringa åtskilnad göres
mellan söndagar och andra dagar med hänsyn till jernvägstrafikarbetet.
Och dock kan man icke säga, att detta arbete är af sådan beskaffenhet,
att det icke, i långt större utsträckning än som nu sker, »uppskof tåla
kan». Andra länders erfarenhet ådagalägger det.

Hvad som nu blifvit sagdt. om jernvägstrafikarbetet, kan också
sägas om post-, telegraf- och telefontjensten. Visst är, att genom statens
åsidosättande i detta fall af sin^egen lag, har i landet fostrats ett
sådant betraktelsesätt af Herrens dag, att den öfvervägande delen af
vårt folk använder den till arbete och lust, icke såsom en dag gjord
för menniskans skull, i syfte att hon i stillhet inför och genom evangelium
skulle göra sig dess frälsande och förnyande krafter till godo.
Och i och med det origtiga betraktelsesättet af Herrens dag har också,
såsom jag ofvan antydt, följt i spåren en vanvördnad för Herrens ord,
som ytterst måste medföra ett förringande af dess samhällsbevarande

Motioner i Andra Kammaren, N:o 192.

magt. Man har, för att begagna ett kändt ordspråk, »kastat ut både
barnet och badvattnet».

Hvad här ofvan blifvit sagdt om de offentliga söndagsarbetenas
inflytande genom de dåliga offentliga föredömen, de gifva, och må hända
delvis såsom en följd af dem, gäller äfven om många andra likartade
företeelser. Ostörda af myndigheterna få sålunda »kramlådor och andra
dylika bodar» till långt större antal hållas öppna under sön- och högtidsdagar,
än nödigt är. Jag nämner här särskildt cigarr- och s. k.
matvaruaffärer, hvilka senare i de flesta fall äro förenade med ölhandel.
För de förras öppethållande om söndagarne finnes ingen som helst
giltig anledning, och de senare behöfde icke heller hållas tillgängliga
mer än någon timme morgon och afton. Många innehafvare af dylika
matvarubodar skulle också vara tacksamma för ett genomfördt förbud
mot deras öppnande om söndagarne annorledes än jag nyss antydt,
under det att de nu för konkurrensens skull anse sig tvungna hålla
dem uppe hela söndagen, gudstjensttiden undantagen.

Jag är för min del lifligt öfvertygad om, att det religiösa och
sedliga medvetandet hos ett folk bör främjas och stödas af statens lagar
och statsinrättningarnes anordnande efter dessa lagar, och det i synnerhet
då det gäller den del af lagen, som så nära berör sjelfva grundvalen
för den af staten erkända religionen som söndagslagstiftningen
gör det.

Jag skall icke tillåta mig föreslå någon ny redaktion af det lagrum,
jag här ofvan vidrört; men då detta lagrum, sådant det nu lyder,
icke öfverensstämmer med det allmänna lifvets praxis, får jag vördsamt
föreslå,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till ny lydelse af 7 kap.
strafflagen, i syfte att den må kunna tillämpas på nu
förekommande förhållanden samt på samma gång och
i främsta rummet tillgodose en verklig och om möjligt
förökad helgd af Herrens dag.

Stockholm den 28 januari 1893.

Edvard Thermcenius.