Motioner i Andra Kammaren, N:o 191 (Motion 1902:191 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 191.

i raft frid jo Em whnJil inbim i no /frf"d vmilirizinaoilmr

''i

tnuvaob • ,’rtJsiFbi/: -v.:i;i v;h i Itc; funt :*<Mr>

Itb. ‘filt j .hlllnitTijU-obih* ntft

iru»f f.iv2rli!ii:irxot in bidatobfm cf/Mviiit hoarcib JocrobvoJaTq

i Ji■!i>r^ir 4 :• r‘if vi- lrh(Jdi’? (d-i! 1 t".!!'' ■ ,<!•><■ bffnui! i oim tio-i

i! yiiiicri:*".•••* ‘''.UmAntertif i -..• ra>••>!> o;;ii"■•»>( L
.. :!» .• nb fej;•>! .•••.*?•''•• /<. : <)'';•* ititiffi*:- »:<j vr- ''»h.i- n. jnb:: (libell

jMi ,r t >. /)•; \ . " ;•''•>/_ | T|> >._» ; ''t- ;

«* •••■!'' ’ , •.!<• i .i''i-?;’i''t »!.i''"i''J fn ■.

v.ViE fri‘ • i i f; l i x ur. N.O rl''91> ■ -■} rj ’ ;;il !<:n,lT. i ^netivi

’T!''T''''.'' nto» ufii J
..1. . r ; t

i '':r ( Aajffa /iiöiiii

< I-KVU

K V

» . i; r!/''>fi f r * : ■ t i‘ -

Af herr C. J. Odlltilll, om skrifvelse till Kongl. Maf.t angående
upphäfvande af pattonatsrätten.

..■''.i* ; ! f *)>*• . •1 i <'' -,v'', Usr.-i. i , . •*" i m . ■ i:•!’V>''I''• jV tAi <]•.''* t !* «;

Den nationella strömning, som utmärkt det flydda seklet och. slutet
på det närmast föregående, har äfven brutit ned skrankoma mellan forna
klasser och stånd samt på nytt gjort till statens och folkets egendom hvad
af offentliga rättigheter enskilde förut utöfvat såsom särskilda sina prerogativ^.
I kampen för den nationella tillvaron har det gält att låta alla
dem, som buro tungan af arbetet för det allmänna bästa, taga sin andel
i dess omvårdnad och att sålunda utbreda känslan af samhörighet. Äfven
här har lösen varit: ett land och ett folk. Denna utveckling, hvarunder
de moderna samhällena vuxit upp och efterhand frigjort sig från medeltida
institutioner, har ej heller lemnat oss oberörda. Vi kunna visa på
åren 1789, 1810 och 1866. Kanske har likväl det hos oss skett i
mindre måtto än annorstädes. Från äldre tider stå qvar eu mängd spillror,
bjert afstickande mot samfundsskicket i öfrigt samt alstrande misstämning
och stridigheter. Det kunde tilläfventyrs vara skäl att på nytt taga vid
med rödjningsarbetet, då nu åter på folket i dess helhet ställas ökade
kraf på uppoffringar för fosterlandet såsom ett inbegrepp af gemensamma
fri- och rättigheter. Ej minst gäller detta om patronatsrätten, hvilken
bland annat i alla de tre nordiska grannländerna utdömts samt i Danmark
och Norge följt med i fallet af de adliga privilegierna.

Emellertid har det sagts, att hos oss patronatsrätten ej till sitt
ursprung vore ett adligt privilegium och att, om från början det än varit
en offentlig rätt, den nu mera befunne sig under enskild ego och allenast
förlikningsvis kunde sättas ur kraft. Såväl det ena som det andra gäller

Bih. till Biksd. Prat. 1902. 1 Sarnl. 2 Afd. 1 Band. 68 Haft. 2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 191.

dock äfven patronatsrättens förekomst i andra länder ock kar ej kindrat
dem från att i det allmännas intresse afskaffa densamma, just såsom en
adlig företrädesrättigket. I striden för sin läras ock kyrkas intressen
sökte presterskapet dermed tillvinna sig understöd af de förnämligare jorddrottarne
i landet ock, sedan adeln utbildat sig till ett särskildt kögre
stånd, kommo dess medlemmar i uteslutande besittning deraf. Att förhållandet
utvecklade sig på samma sätt i Sverige, derpå lemnas än i dag
bevis af 1723 års Adel. Priv. § 7, som kännetecknar patronatsrätten
såsom en frälse förmån. I Norge ock Danmark kar jemväl patronatsrättens
bestånd hållits för oförenligt med deras nu gällande grundlagar.
Hvad Norge angår, afgafs 1821 förklaring af detta innehåll under erinran
om konungens rätt att tillsätta embetsman. För Danmarks del kar patronatsrättens
upphörande åter utan vidare ansetts ligga i 1849 års grundlovs
stadgande: »enhver i lovgivningen til adel, titel og rang knyttet forret
er afskaffet».

Rätteligen förstådt, bör i Sverige beslutet 2/s 1810, att frälse jord
får besittas af hvem som helst, kafva käft en liknande verkan. I särskilda
fall kar det tvistats, huruvida patronatsrätt vore reell eller personell
— följde viss egendom eller viss slägt åt. I allmänhet har på senaste
tider man härvid förutsatt egenskap af den förra naturen och till ock med
alldeles förnekat tillvaron af personella patronatsrätter. Så till vida torde denna
uppfattning vara rigtig, som patronus förutsatts skola kafva sätesgård i församlingen
och förty jemväl gemensamma intressen med densamma i själavårdens
behöriga handhafvande. Men icke var det meningen, att hvilken som helst
skulle i egenskap af jordegare kunna utöfva rättigheten. Der ej undantagsvis
densamma förlänats åt någon för hans person, var den gifven åt viss
slägt. Detta framläder dess tydligare, der den icke utgjorde vederlag
för särskilda uppoffringar till förmån för kyrka, gudstjenst eller presterskap,
utan exempelvis lemnades såsom belöning för tjenster mot riket och
Konungen. Lika så berättigadt som det torde vara, att der slägt, i förutvarande
''besittning af patronatsrätt, afhändt sig sin jord i församlingen,
betrakta den skild från rättigheten och att åtminstone för vissa fall med
full afhändelse räkna lika väsentlig förminskning af egoväldet, lika litet
lärer rättigheten få gälla i händerna på man af annan ätt och allra minst
på man af ofrälse börd, låt vara att på ett eller annat sätt han i allo
eller till hufvudgården blifvit innehafvare af forberörda slagta jordområde.
Redan den omständigheten, att med 1810 frälse jord, förut jemte frälse
börd vilkor för patronatsrätts utöfvande, kan besittas af ofrälse man, borde

Motioner i Andra Kammaren, N:o 191.

■emellertid hafva låtit bortfalla förutsättningame för patronatsrättens fortsatta
förekomst.

För dess saknad af laga bestånd tala dock än kraftigare skäl — i
det hela samma skäl, som en gång föranledde adelns afstående från behörigheten
att ensam besitta frälse jord, som skapat det moderna samhället
och som låtit rikets samtliga inbyggare träda i utöfningen af medborgerliga
rättigheter. Befogenheten att tillsätta prest i församlingen är en
offentlig rätt och såsom sådan en oafhändelig. Densamma kan under tider,
i hvilka församlingslifvet var svagt utveckladt och det bestod en åtskilnad
mellan högre och ringare med vårdnadsskyldighet för de förre i förhållande
till de senare, hafva af Konungen bortförlänats till enskilde men
ej på evärdelig tid och med hinder för senare innehafvare af statsmakten
att i det allmännas intresse börda den åter. Tiden derför är också säkerligen
inne. Från kyrkligt håll har det betonats, att patronatsrätten strider
mot en ordnad själavård och bereder församlingslifvet stora olägenheter.
Det kan ej heller vara den lutherska bekännelsen till fromma, att i en tid,
då från folkets sida religiösa frågor äro föremål för så stort allmänt intresse
och i sammanhang dermed en mängd sekteriska rörelser yppa sig och växa
till i styrka, tillsättningen af det statskyrkliga embetet skall ligga i händerna
på enskilde samt i följe med kreatur och andra inventarier gå med
i försäljningen af ett större eller mindre stycke jord. Det skall alstra
förakt för statskyrkan och dess ställföreträdare, och det skall framkalla
misstanken, att liksom sjelfva rättigheten är fal, är det ock dess utöfning.
Icke heller finnas föreskrifter eller anstalter till förekommande deraf, att
rättigheten öfvergår till ovärdig person — en fara, som visserligen icke
minskats genom den fasta egendomens indragande på spekulationsmarknaden
under allt längre drifven sönderstyckning och allt snabbare omsättning
från egare till annan.

Denna senare omständighet förtjenar äfven från en annan synpunkt
beaktande. Så länge patronatsrätten gick i arf inom en viss adlig ätt och
var förbunden med stora jordbesittningar inom vederbörande församling,
kunde, fastän det länsherrliga förmynderskap, som rättigheten innebär, ej
längre stod i öfverensstämmelse med tidsförhållandena, man lättare fördraga
dess bestånd och utöfvande. För densamma vägde dock gammal häfd
samt minnen af eu längre tids samarbete för ortens bästa under en följd
af slägten. Så är dock numera icke händelsen och hvad som en gång
kanske var berättigad vård, kännes, sedan folket vuxit till i medvetet
människovärde och förmåga att själf handhafva sina angelägenheter, nu
mera allenast tryckande och förödmjukande. Men är min syn på frågan

Motioner i Andra Kammaren, N:o 191.

rigtig, ligger redan deri tillräckligt laga skäl för att utan vidare afskaffa
återstoden af dylika rättigheter.

Äfven om man är ense derom, återstå dock visserligen åtskilliga
spörsmål att lösa. Det gäller, huruvida ersättning skall lemnas, efter hvad
grunder, i hvad ordning och af hvem, huru uppgörelse skall åstadkommas
i fråga om särskilda med rättigheten förbundna ekonomiska förmåner, och
om för framtiden församlingen skall blifva ett regalt eller konsistoriel gäll.

De ofvan framlagda skälen för rättighetens afskaffande stå naturligen
ej samman med en allmän lösningsskyldighet. Men en sådan kan ju följa
af särskilda omständigheter. Dels finnas ju i de foma danska och norska
provinserna Skåne, Halland och Bohuslän de s. k. lukrativa patronatsrättigheterna,
och dels har för vissa fall vederlag lemnats i utbyte vid förvärf
af ej mindre sådana än äfven andra patronatsrättigheter. Det läge ju
visserligen nära till hands att äfven här frisäga sig från godtgörelse under
påvisande af den långa tid, som patxonatsrätten njutits till godo, och, hvad
särskild! anginge de lukrativa patronatsrättigheterna, af den frihet från
kontroll, hvarunder det tillåtits dess innehafvare att förfoga öfver de kyrkans
inkomster, som af dem uppburits. Att i öfverensstämmelse härmed
allmänt vägra ersättning, strede väl dock alltför mycket mot den hänsyn,
som hos oss af gammalt plägat tagas till enskild rätt vid dess kollision
med allmän. Ä andra sidan är det klart, ej blott att vederbörande patronus
har att utgifva allt det som han i denna sin egenskap innehar, och
sålunda bland annat redovisa hvad af kyrkotionde och andra dylika medel
han af företrädaren mottagit och derefter sjelf uppburit, utan äfven att
regelrätt detta bör ske utan något vederlag. Ty i allmänhet ega innehafvare
af lukrativ patronatsrätt här i landet icke att annat än för kyrkans
behof använda de dem jemte rättigheten tillagda ekonomiska förmånerna.
Allenast i mån som de må kunna styrka sig hafva rätt att för egen del
tillgodogöra sig de senare, hafva för ty de befogade anspråk på lösen.
De skola då för öfrigt också hafva att ådagalägga, till hvad del öfverskott
finnes dem till godo med hänsyn till den befintliga kassans och de årliga
inkomsternas storlek samt kyrkans behof. Alldeles utan afseende på hvad
ställning de i nyssnämnda afseende intaga, kunna de ju emellertid framkomma
med anspråk i anledning deraf att de af egna medel haft utgifter
för kyrkans räkning. Det vore anspråk af liknande natur som det allmännas
anspråk på redovisning för uppburna inkomster. Båda dessa senare
slags kraf torde dock lämpligen böra förklaras skola vara inskränkta till
tiden af tio år närmast före påkallandet af deras rättsliga pröfning.

Huruvida sj elfva patronatsrättigheten skulle inlösas, vore också att

Motioner i Andra Kammaren, N:o 101.

afgöra enligt ofvan utvecklade grundsatser. Dertill skulle ej vara tillräckligt,
att patronatsrättigheten varit gifven till belöning för handlingar, som
inneburit ekonomiska uppoffringar, exempelvis till förmån för kyrka eller
presterskap. Vederbörande innehafvare hade att leda i bevis, att den
gjorda uppoffringen varit ett aftaladt vederlag för patronatsrättigheten.
Deri läge då tydligen äfven, att, der ej i förläningsbrefvet annan grund
för inlösen voi’e stadgad, han ej heller finge mera än hvad vederlaget
styrktes hafva utgjort. Annat än penningar hade han ej heller att utfå.

Med undantag för kostnader, som innehafvare af lukrativ patronatsrätt
föl-skjutit för kyrkans räkning af egna medel, skulle till sist ersättningskraf
förfalla, så framt i den inledda rättegången patronus ej kunde
styrka sig behörigen åtkommit rättigheten.

Lämpligen lärer staten i första hand böra verkställa inlösen. Sedan
så skett, borde dock, om gället bevisligen icke förut varit regalt, det
lemnas församlingen riss tid att mot täckandet af statens samtliga utgifter
i det särskilda fallet få gället förklaradt konsistorielt. Der under nämnda
förutsättning inga kostnader uppstått, afgåfves utan vidare sådan förklaring.
I öfriga fall blefve gället regalt, dock med skyldighet för staten att, der
innehafvare af lukrativ patronatsrätt till densamma öfverlemnat kyrkokassa
och andra kyrkans tillgångar, för deras afsedda ändamål utgifva desamma
åt församlingen, till den del som icke staten derför måst gälda lösen.

Sjelfva förfarandet torde till sist kunna få den form, att, sedan Kongl.
Maj:t och Riksdagen i lag bestämt en viss dag, efter hvilken patronatsrätt
ej mera finge utöfvas i riket, förutvarande innehafvare eller deras rättsegare
hade eu viss kortare fatalietid, hvarinom de egde att hos Kongl.
Maj:t framställa ersättningsanspråk, hvarefter det stode ej mindre dem än
Kongl. Maj it genom dess ombudsmän fritt att påkalla anspråkens pröfning
vid vederbörande hofrätt under befogenhet för ifrågakommande församling
eller församlingar att i rättstvisten anmäla sig såsom mellankommande
parter.

Såsom af den föregående utvecklingen framgår, ser jag icke i de
adliga privilegierna något hinder för sakens allmänna genomförande. Skulle
eu annan mening gorå sig gällande, lärer i allt fäll ridderskapets och
adelns bifall icke behöfva inhemtas beträffande andra patronatsrättigheter
än dem, som befinna sig i frälse mans ego eller rättare hos sådan frälse
man, på hvilken genom arf rättigheten man efter man behörigen öfvergått
från dess förste innehafvare. Hvad i denna väg kan komma att ske af
åtgärder eller i anledning af dem inträffa synes emellertid icke böra uppeliih.
till Itiksd. Vrot. 1002. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 68 Käft. 3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 191.

hålla frågans lösning i öfrigt. Såväl i dessa som i andra af mig berörda
eller icke berörda underordnade delar lärer emellertid ett närmare bestämmande
kunna ske allenast i sammanhang med lagförslags utarbetande.

Jag inskränker mig derför till att vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det täcktes
Kong! Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
j;jW,[ . förslag till lag, hvarigenom patronatsrätten förklarades
upphäfd och det meddelades deraf påkallade närmare
bestämmelser rörande genomförandet.

- , . {, f r i < • » r { ,VF,r ■ ; ...

Vj kaz ) ‘» '' ■ ti ti ä>- fi t:: wQArrA •*''»? nJuin*

Stockholm den 11 april 1902.

. it * I'' * ^

. ? Carl J. Ödman.

-m v;'' I ■

i'' av\i\ jbo*> >T rtjH- 1?*

* wvAm v;\ vrtntli'' iiypkr.

Stockholm, O. L. Svacbäck» Boktryckeri, 1902.