Motioner i Andra Kammaren, N:o 190

Motion 1893:190 Andra kammaren

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 190.

N:o 190.

Af herr E. TherillcBIliuS, om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
vissa delar af byggningabalken.

Uti 16 kap. 1 § byggningabalken läsas följande ord: »Lands allmänning
må de nyttja, som inom länet bygga och bo, och härads eller
sockne allmänning de, som i häradet eller socknen äro».

Om begreppet »allmänning» yttrar en författare: »Uti Sverige

ansågs i äldre tider allmänt, att skogarne voro upplåtna till allas fria
begagnande, eller att de utgjorde eu eller flere menigheters gemensamma
egendom. Med odlingens framsteg fick å ena sidan den enskilde full
eganderätt till den jord han odlat, och å andra sidan blef den samfälda
jordegendomen, allmänningen, närmare bestämd såsom bya-,
sockne-, härads- eller landsallmänning. Ur allmänningsbegreppet uppkom
snart det s. k. skogsregalet, som, framträdande under benämningarne
konungs- och kronoallmänning, ej är annat än begreppet allmänning,
utsträckt till hela riket. Det var i öfverensstämmelse dermed, som
konung Gustaf I i bref till norrländingarne den 20 april 1542 förklarade,
att »alla sådana egor, som obyggda ligga, höra Gud, Konungen och
Sveriges krona till».

Vid närmare aktgifvande på de ofvan anförda lagorden finner
man, att deras innehåll icke stämmer öfverens med de nutida förhållandena,
Allmänningarne få icke nyttjas på långt när af alla, som inom
länet (häradet, socknen) äro.

Från begynnelsen, medan menigheterna uteslutande bestodo af
odlare, lågo alla bördor — exempelvis rustnings-, roterings- och väghållningsbördor
— så att säga på dessa menigheter, naturligtvis i förhållande
till storleken af hvars och ens egendom. Efter samma
proportion erhöll också hvar och en den lättnad, som tillkom menigheten
genom dess samfälda egendom.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 190.

7

Tid efter annan hafva sedermera andra nybyggare slagit ned sina
bopålar inom menigbeterna än sådana, som i egentlig mening sysselsatt
sig med odling. Denna kategori af inbyggare bar dock icke på långt
när varit likstäld med menigbeternas ursprungliga inbyggare. Det är
först under den närmaste tiden, som man begynt beträda den utan tvifvel
rigtiga vägen, att — frånsedt de indirekta skatterna — fördela
bördorna på menigheternas alla skattepligtiga inbyggare.

Men då framställer sig osökt den frågan: fordrar icke följdrigtigheten
i detta utjemningsarbete, att också de ursprungliga menighetsförmånerna
fördelas på dem, »som inom länet bygga och bo»? Om ingen kan bestrida
behörigheten af, att hvar och en i mån af förmåga deltager med
odlarnes efterföljare i de bördor, som från fordom till följd af sakens
natur legat uteslutande på dem;, bör då icke i analogi dermed det
menigbetskraf, som förefinnes, också samfäldt åtnjutas till att dermed
lätta de fördelade bördorna?

En liknande tendens till utjemning framträder på ett annat område
i de ofta framkommande motionerna om indragning till statsverket
af den af städerna intjenade vinsten på bränvinsrörelsen.

Jag bar varit tveksam om, huru vida jag skulle låta dessa tankar
angående allmänningarne framkomma i form af motivering till ett förslag
i Riksdagen eller icke; men då detta synts mig vara den säkraste
utvägen att vinna klarhet i frågan, skall jag tillåta mig vördsamt föreslå,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Konungen
anhålla, det täcktes Kongl. Majt:t låta utreda, huru
vida icke antingen alla de allmänningar, som omförmälas
i 16 kap. 1 § byggningabalken må kunna, enligt
ordalydelsen i nämnda lagrum, nyttjas af dem, som
äro inom vederbörande län, härad eller socken,
eller om desamma icke, i annat fall, må indragas
till statsverket; samt att Kongl. Maj:t, sedan sådan
utredning egt rum, derefter ville för Riksdagen framlägga
de förslag, som Kongl. Maj:t pröfvar nödiga.

Stockholm den 27 januari 1893.

Edvard Thermteniue.

f:

( |

f