Motioner i Andra Kammaren, N:o 189

Motion 1896:189 Andra kammaren

15

Motioner i Andra Kammaren, N:o 189.

Sv. Arnoldsson.	Aug. Peterson.	Jan Eliasson.
L. P. Mallmin.	Pehr Pehrsson	Anders Olsson,
	i Norrsund.	Tyllered.
Joll. Sjöberg.	W. Bengtsson.	P. Pehr son.
	Ilftradsköp.
	N:o 189.

Af herr N. Jönsson i Gammalstorp, om nedsättning af tullen
å kaffe.

I den mån, som skyddssystemet utvecklats, hafva naturligen frihandelsperiodens
s. k. finanstullar blifvit allt mer otidsenliga. Deras
syfte var att bereda staten behöfliga inkomster, och normen för väljandé
af de artiklar, som skulle tullbeläggas, var en helt annan än fallet är
med de verkliga skyddstullarna. Man tog då den artikel, som på samma
gång tålde en tullbeskattning och derjemte rönte så stor förbrukning,
att en tullsats derå inbragte större summor åt statsverket. Vid åsättande
af skyddstullar går man deremot ut från att endast sådana artiklar
böra tullbeläggas, hvilkas producerande äro för landet naturliga
näringar, eller hvilkas tillverkning kan uppammas under hägnet af ett
väl afvägdt skydd.

Skyddstullarna afse alltså icke i främsta rummet att bereda staten
ökade inkomster. Men i enlighet med förhållandenas natur medföra de
äfven denna fördel och det tills vidare i en grad, som gjort statens
finanser mycket lysande. Vårt skyddssystem torde då stå på den punkt,
att en reformering kan och bör ske af sådana s. k. finanstullar, genom
hvilka väl inkomster beredas statsverket, men hvilka äro åsätta
sådana artiklar, som ej kunna inom landet produceras, hvarigenom
dessa tullar icke heller i ringaste mån verka skyddande för svensk
näring.

16

Motioner i Andra Kammaren, N:o 189.

En sådan tullsats är den å kaffe.

Utgörande för närvarande 12 öre pr kilo ökar denna tullsats isynnerhet
de fattiges utgifter icke oväsentligt. Kaffe torde nemligen icke
minst i de fattiges hem numera vara en af de vigtigaste nödvändighetsartiklarna,
hvilken det är orättvist att fördyra, då statskassan numera
icke torde vara i behof af den inkomst af något öfver 2 millioner kronor
årligen, hvilken kaffetullen medför, och då genom densamma icke
någon svensk näring skyddas. Det är ock oförenligt med det skyddsvänliga
systemets principer, af hvilka en af de vigtigaste är att förbättra
de arbetande klassernas ställning i ekonomiskt och annat afseende,
att onödigtvis genom tullar fördyra folkets förbrukningsartiklar.
Der tullarna icke skydda svensk näring och svenskt arbete, ligger det
i skyddssystemets både syfte och intresse att borttaga dem eller, der
de skulle behöfvas för statsinkomsterna, lägga dem på sådana artiklar,
hvilkas importerande utifrån rent af hindrar eller förlamar uppblomstringen
af en inhemsk näringsgren.

Genom den prisnedsättning å kaffe, som ett borttagande eller
minskande af kaffetullen skulle medföra, skulle desslikes den fördelen
vinnas, att förbrukning af helt visst icke sällan för helsan vida skadligare
surrogat skulle aftaga.

Då det emellertid måhända skulle orsaka afsevärda rubbningar i
budgeten att på en gång borttaga hela kaffetullen, torde klokheten
bjuda, att den endast succesivt må försvinna i den mån, som det utan
verklig olägenhet för statsverkets ekonomiska ställning kan ske.

Jag tager mig derför friheten vördsamt föreslå,

att Riksdagen behagade besluta, att kaffetullen
från och med den 1 januari 1897 nedsättes till 6
öre pr kilogram.

Stockholm den 28 januari 1896.

Nils Jönsson.