Motioner i Andra Kammaren, N:o 187 (Motion 1904:187 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 187.

fflso 187.

Af herr J. A. Jonsson i Hökhult, om skrifvelse till Kungl.

Muff angående märkning af nötkreatur, som vid undersökning
befunnits vara behäftade med tuberkler m. m.

I Kungl. Maj:ts nådiga statsverksproposition å nionde huiVudtiteln
punkt 40 föreslår Kungl. Maj:t Riksdagen att på extra stat för år 1905
bevilja ett anslag af 50,000 kronor till förekommande och hämmande af
turberkelsjukdomar hos nötkreaturen.

Tuberkulosen är en af vårt lands mest härjande sjukdomar bland
människor såväl som bland nötkreaturen, och bör den sedan flera år förda
kampen mot tuberkulos fullföljas med all kraft.

Statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet visar genom den
tabell, som är uppställd i statsrådsprotokollet, att antalet djur, som varit
föremål för skyddsåtgärder mot tuberkulosen, under år 1902 uppgått till
29,451. Ompröfningarna af nämnda djur hade visat, att reaktionsprocenten
nedgått från 5,8 år 1901 till 4,8 1902. Äfven framhålles i statsrådsprotokollet,
att vid ompröfningarna år 1902 fullständig reaktionsfrihet
vunnits inom 315 besättningar om 9,621 djur mot 271 besättningar om
tillhopa 8,865 djur år 1901 samt att inom dessa besättningar tuberkulosen
genom lämpliga åtgärder antingen förekommits eller ock fullständigt hämmats.
Det är glädjande att se, att så många lyckats i sina bemödanden
att frigöra sin kreatursbesättning för tuberkulos.

Såsom utgallringen af de genom tuberkulinundersökning reagerande
djuren i allmänhet bedrifves, vinnes ej det åsyftade målet, tuberkulosens
Bill. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 67 Höft. (N:o 187) 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 187.

utrotande, utan i de flesta fall sprides den ännu mera. Det går då så till,
att då ägaren af en nötkreatursbesättning fått dessa af veterinär på statens
bekostnad undersökta, föras sådana djur, som vid undersökningen befunnits
vara behäftade med tuberkler, ut på marknaden och säljas såsom friska.
Naturligtvis finnas djurägare, som äro så ärliga, att de vid försäljning af
sådana djur, som äro veterligen behäftade med tuberkler, upplysa därom
och ej sälja dem annat än till slakt. Men ofta inträffar i sådant fall,
att köparen finner, att han kan förtjäna mera genom att föra djuren ut
på marknaden och sälja dem såsom friska i stället för att slakta dem.
Om det finnes flera djur, som äro behäftade med tuberkler, bland en större
besättning och dessa säljas måhända hvart och ett till olika köpare och
blifva spridda bland flere besättningar, så göra de ännu mera skada än
förut. Ägare till mindre kreatursbesättningar äro värst utsatta för följderna
af tuberkulosen med hänsyn till att det är dessa, som kanske i de
flesta fall äro olyckliga nog att köpa djur, som äro behäftade med tuberkler,
ehuru de uppgifvits vara friska, och hvilka djur de möjligen erhålla för
något lägre priser.

Man kan under nuvarande förhållanden ej gärna komma åt säljaren
för bedrägeri i handel, fastän han är medveten om att de djur, som han
säljer, äro behäftade med tuberkler. Det är nämligen svårt att bevisa,
att han sålt sjuka djur. Yeterinären, som undersökt djuren, är förbjuden
att gifva resultatet af tuberkulinundersökningen till känna för någon
annan än djurägaren och viss vederbörande myndighet, och om man låter
undersöka ett djur, som en kort tid förut varit ympadt med tuberkulin,
är det ej säkert att det då reagerar.

För att vinna hvad man verkligen vill vinna, tuberkulosens utrotande,
är det nödvändigt, att andra föreskrifter i förening med tuberkulinundersökning,
än som nu finnas, blifva gällande. För att vinna verklig kontroll
att intet djur, som af veterinär blir på statens bekostnad undersökt med
tuberkulin och befunnet vara behäftadt med tuberkler, skall kunna
föras ut i marknaden och säljas såsom friskt, bör sådant djur förses med
brännmärke å hornen. Djurägare, som genom ansträngning lyckats frigöra
sin kreatursbesättning från tuberkulosen, men som genom att inköpa
något eller några djur, som uppgifvits vara tuberkelfria, men som likväl
hafva tuberkler, har därigenom fått en del af sin besättning smittad och
orsakats en stor förlust, som de kunde varit befriade från, om en sådan
åtgärd, som den jag nu föreslår, varit föreskrifven i förening med
tuberkulinundersökning.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 187.

Tuberkulos bland människor har under senare åren blifvit mer och
mer föremål för studier både af läkare och allmänhet. Mycket har gjorts
och göres för att hämma den, och skall man vinna framgång, bör man
så vidt möjligt söka få bort orsakerna till densamma. En af dessa är
väl tuberkulosen hos nötkreaturen. Om tuberkulos hos nötkreatur i allmänhet
kan öfverföras till människor genom förtärandet af mjölk från
tuberkulösa kor, därom äro meningarna delade. Däremot är man ense
om, att de kunna öfverföras genom mjölk från kor, som äro behäftade med
jufvertuberkulos. Exempel gifves, att då någon i en familj fått tuberkulos,
har man naturligtvis frågat efter orsaken därtill. Då man ej kunnat finna
något annat tillförlitligt svar på spörsmålet, har man understundom låtit
nndersöka den eller de kor, hvarifrån man erhållit mjölk, och denna
undersökning har åtskilliga gånger visat, att dessa kor ledo af
tuberkulos.

De förluster, som i allmänhet drabba djurägaren genom tuberkulosen,
bestå hufvudsakligen däri, att många däraf angripna djur under flera
års tid ej lämna nöjaktig afkastning, att åtskilliga af djuren kunna bli
så angripna af sjukdomen, att de måste nedslaktas, samt att smittan sprides
från sjuka till friska kreatur inom ladugården. Då genom hittills verkställda
undersökningar väl torde få anses konstateradt, att sjukdomen
tuberkulos fått en icke ringa utbredning bland landets kreatursbesättningar,
finner jag, med afseende å den fara denna sjukdom innebär för
ej mindre landets kreatursstock än äfven det allmänna hälsotillståndet
bland befolkningen, det vara nödvändigt att ytterligare åtgärder vidtagas,
som kunna vara ägnade att hämma tuberkulosens utbredning. För att
vinna allmänhetens intresse att på statens bekostnad låta undersöka
sin kreatursbesättning med tuberkulin och sedan på tillfredsställande sätt
fullfölja utgallringen af de djur, som äro behäftade med tuberkler, blir
det nödvändigt, att staten träder hjälpande emellan, så att den utöfver
kostnaden för tuberkulinundersökningen äfven lämnar ersättning för förlust
till de djurägare, som nedslakta sina djur, hvilka efter tuberkuliundersökning
förklarats tuberkulösa.

Norge har en den 14 juli 1894 utkommen lag om åtgärder mot
smittosamma husdjurssjukdomar. I denna stadgas bland annat, att djurägaren
icke får låta föra djur, som äro angripna af tuberkulos, på marknader,
kreatursutställningar eller i främmande bete eller i främmande
ladugårdar eller stall. Dock är det tillåtet att föra sådana djur på marknader,
därest de hållas afskeda från andra djur och säljas till slakt. Så

Motioner i Andra Kammaren, N:o 187.

har i Norge enligt cirkulär af den 17 september 1898 beslut fattats att
lämna ersättning intill hälften af den genom nedslaktning förorsakade förlusten
samt komma de djurägare till godo, hvilka önska nedslakta djur,
som efter offentlig tuberkelinundersökning förklarats tuberkulösa eller misstänkta,
men bvilkas ekonomiska tillgångar icke sätta dem i stånd att
utan denna hjälp göra en sådan uppoffring. I Danmark bar det på grund
af lag den 14 april 1893 om smittosamma sjukdomar bos husdjuren förbjudits
ägare af djur, som uppenbarligen lida af tuberkulos, att föra sådana
djur på marknader, djurutställningar, främmande eller gemensamma
beten, i främmande stall eller andra samlingsställen för kreatur eller att
afbända sig djuret utom till slakt.

I Finland är i kungörelse af den 22 december 1898 föreskrifvet
bland annat, att kreatursägare, som begagnar sig af förenämnda kostnadsfria
undersökning, är skyldig att låta nedslakta de djur, som därvid befinnas
lida af allmän eller ock jufvertuberkelsjuka, dock med rätt att utbekomma
ersättning enligt den uti § 4 stadgade grund. Första punkten
af § 4 är af följande innehåll: Då kreatur på grund af föreskrifterna i
§ 3 nedslaktas, tillkommer ägaren efter föregången värdering af djuret
ersättning af allmänna medel med hälften af uppskattningsvärdet, dock ej
med högre belopp än 150 mark för hvarje djur. Djurägaren är ock
pliktig att låta under veterinärens tillsyn förse de med tuberkulos sjuka
djuren med ett varaktigt märke.

Svenska staten har under närmast föregående år utbetalt rätt afsevärda
belopp blott till belöningar för hämmande af tuberkulos bos nötkreaturen.
Den har tilldelat 71 djurägare belöningar, växlande från 3,000
kronor till 100 kronor. Under åren från och med 1898 till och med
1902 utbetalades belöningar för detta ändamål till ett sammanlagdt belopp
af 52,100 kronor. Om i stället för belöningar åt vissa personer staten
lämnar ersättning till de djurägare, som efter offentlig tuberkulinundersökning
nedslakta de djur, som reagera och befinnas vara behäftade med
tuberkler, skulle det väcka mera intresse bos allmänheten för att låta
undersöka sina djur än som nu är fallet, och det skulle komma flera
till hjälp.

På grund af hvad jag sålunda anfört, tillåter jag mig vördsamt
hemställa,

att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till
Kung! Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda,
dels huruvida man ej i förening med tuberkulin -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 187. 0

undersökning af de djur, som därvid befinnas reagera
och sålunda äro behäftade med tuberkler, borde märkas
å hornen med ett varaktigt märke, och dels huruvida
och i hvad mån staten borde lämna ersättning för den
förlust, som djurägare åsamkas genom nedslaktning af
de djur, som genom vederbörlig tuberkulinundersökning
förklarats vara sjuka, samt till liiksdagen inkomma
med de förslag, som däraf kunna föranledas.

Stockholm den 19 februari 1904.

J. A. Jonsson.

Bil. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 67 Käft.