Motioner i Andra Kammaren, N:o 187

Motion 1891:187 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 187.

1

N:o 187.

Af herr E. Hammarlund, om ändring i vilkoren för tidningars
och tidskrifters postbefordran.

Redan i november 1883 gjorde publicistklubben i Stockholm framställning
till generalpoststyrelsen om utverkande af sådan ändring i
bestämmelserna angående vilkoren för tidningars och tidskrifters postbefordran,
att prenumeration skulle kunna ske å utgifningsortens postanstalt,
åtminstone hvad beträffar tidning eller tidskrift, som utkommer
högst en gång i veckan. Då, enligt postdirektörens i Stockholm förmenande,
ökade kostnader häraf skulle uppstå, förklarade sig generalpoststyrelsen
sakna skäl att hos Kongl. Maj:t göra framställning i ämnet.

Det behof, som här förefans för såväl tidningsutgifvarne som allmänheten,
blef sedermera åtminstone i Stockholm i hufvudsaklig mån tillfredsstäldt
genom upprättandet på enskildt initiativ af Stadsposten, hvilken
tillkom just för att komplettera, hvad poststyrelsen alldeles bestämdt
undandragit sig. Hos Stadsposten kunde allmänheten prenumerera å i
Stockholm utkommande tidningar, och genom denna fingo prenumeranterna
tidningarna till sig hemburna.

Men knappt hade denna anordning till pressens och allmänhetens
bästa börjat verka, förrän den omintetgjordes genom statsmagternas
ingripande. Till följd af 1888 års Riksdags beslut om postmonopolet
nödgades nemligen aktiebolaget Stadsposten upphöra med sin verksamhet,
enär det beröfvades sin förnämsta inkomstkälla, lokalbrefbefordringen.

Man hade väntat, att, då staten förklarade sig icke medgifva någon
konkurrens på detta område, staten äfven skulle känna sig skyldig att
Bih. till Riksd. Prot. 1891. 1 Samt. 2 A/d, 2 Band, 42 Haft. (.N:is 187, 188.)

2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 187.

besörja all den postbefordran, som förut genom enskildt initiativ orahänderhafts.
Under diskussionen i Andra Kammaren om postmonopolet
uttalades ock den förhoppningen, att genom Stadspostens indragningpostverket
skulle se till, »att det icke blir en lucka efter den, utan att
postverket upptager de nyheter, som Stadsposten infört, och söker tillgodose
sådana intressen, som den tillgodosett)). Och en annan talare,
utskottets ordförande, hyste till och med »icke det ringaste tvifvel derom,
att, såvida postverket far vara i fred för all obehörig och olämpligkonkurrens,
detsamma skall utveckla sig derhän, att det kommer att
tillgodose alla rättmätiga anspråk.»

Dessa förhoppningar hafva emellertid icke blifvit uppfylda. Eu
»lucka» har verkligen uppstått. För att i någon ringa mån fylla denna
lucka har Kongl. Magt inkommit med en proposition (n:o 55), i hvilken
föreslås, att. prenumeration å utgifningsortens postanstalt skulle medgifvas
för »tidning, som utkommer mindre ofta än eu gång i veckan».
Detta förslag bebådades redan i slutet af år 1888 ungefär samtidigt
med utfärdandet af kungörelsen om postmonopolet. Publicistklubben
gjorde med anledning häraf den 28 december 1888 följande uttalande:

»Publicistklubben, som gjort framställning till generalpoststyrelsen
rörande tidningsbefordran å utgifningsorten, finner nämnda styrelses nu
föreliggande förslag i frågan alldeles otillfredsställande. Klubben uttalar
tillika som sin mening, att en reform, som ej utsträckes åtminstone till
veckotidningarna, är ur såväl pressens som allmänhetens synpunkt nära
nog utan all betydelse».

Undertecknad delar denna mening. Å q vartals- och månadsafgifter
sker prenumerationen — af lätt insedda skal — hufvudsakligen genom
bokhandeln. Endast ett fåtal exemplar gå genom postverket. Ett bifall
till den kongl. propositionen skall icke kunna rubba detta förhållande.
Det kan således med fullt fog sägas, att det här endast är
fråga om en skenreform.

Det verkliga behof, som genom postmonopolet uppstått, har man
deremot ej ansett sig kunna tillfredsställa. Och dervid har man skylt
på kostnaderna.

För den i postväsendets mysterier oinvigde måste det emellertid
förefalla ganska egendomligt, att postverket kan åtaga sig att för ett
visst pris befordra en tidning från Stockholm till Haparanda och der
hembära den till prenumerantens bostad, men icke för lika belopp kan
åtaga sig att befordra samma tidning från posthuset vid Rödbötorget
till en prenumerant, boende i nästa hus vid samma torg, eller — för
att taga ett annat exempel — att postverket mot ett visst belopp be -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 187.

3

fordrar eu tidning från Ystad till Stockholm och sedan låter hembära
den till en prenumerant vid Skanstull, men deremot ej för samma pris
kan åtaga sig att befordra alldeles samma tidning tvärs öfver gatan i
Ystad.

Det nuvarande stadgandet, hvilket skulle i hufvudsak bibehållas, är
ogynsamt särskild! för de stora städerna med de der rådande betydliga
utstånden. En person å landsbygden kan på ett ställe verkställa
prenumeration å alla de tidningar han önskar. Stockholmaren får deremot
vända sig åt alla möjliga håll och spilla bort mycken tid för att
leta rätt på de olika tidningarnas expeditioner. Och genom Stadspostens
indragning ställes lian inför utsigten att fa. sjelf låta hemta
sina veckotidningar å vidt skilda delar i staden. Veckotidningarna
kunna nemligen icke hålla sig med egna bud såsom de dagliga tidningarna,
enär de icke utan mot hög betalning kunna erhålla bud, som
blott äro upptagna en dag i veckan.

Om det vore så, att eu person, boende t. ex. å Östermalm,
kunde å dervarande postanstalt prenumerera å tidning, som utgifves å
Södermalm, kunde bestämmelsen i någon mån försvaras; Stockholm
blefve då åtminstone icke sämre lottad än städer af den omfattning
som till exempel Norrköping och Gefle. Men ehuru Stockholm har
åtta postanstalter, betraktas den dock i förevarande hänseende som en
»ort» och lemnas derigenom i en säregen undantagsställning.

Till belysning af detta undantagsförhållande skall jag blott göra
följande jemförelse. Vermlands län med omkring 250,000 invånare har
120 postanstalter. Omkring 235,000 af länets invånare äro oförhindrade
att å dessa postanstalter prenumerera på samtliga svenska tidningar,
äfven på de 17 tidningar, som utgifvas inom länet. Det högsta antal
tidningar, som någon vermländing är förhindrad att erhålla genom
posten, utgör 6. Stockholms stad med äfvenledes omkring 250,000 invånare
har 8 postanstalter, men samtliga 250,000 invånarne äro förvägrade att
å någon af dem prenumerera på en enda af de här utkomna 171 tidningarna
och tidskrifterna. Det är mer än tredjedelen af samtliga
svenska tidningar och tidskrifter, som Stockholms invånare äro hindrade
att skaffa sig genom postverkets bemedling. På liknande sätt
utfaller en jemförelse mellan till exempel Göteborgs stad och Jemtlands
län, mellan Malmö stad och Gotland o. s. v..

En förändring i den rigtning, att städerna här vid lag erhålla samma
fördelar, som redan länge tillgodokommit landsbygden, är verkligen af
behof vet påkallad.

Jag skall emellertid icke ifrågasätta reformens utsträckande till

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 187.

äfven de dagliga tidningarna, enär Stadsposten endast i ringa grad befattade
sig med dem, utan nöja mig med att begära, att kongl. postverket
tager hand om de tidningar, hvilka genom postmonopolets införande
stäldes snart sagdt utanför möjligheten att mottaga prenumeration
å utgifningsorten, nemligen veckotidningarna.

Det är egentligen två skäl generalpoststyrelsen anfört mot lokalprenumeration
äfven för veckotidningar. Det ena är kostnaderna. År
1884 beräknades postverkets förlust genom införande af lokalprenumeration
komma att ensamt för Stockholm uppgå till icke mindre än
90,337 kronor (då voro äfven de dagliga tidningarna medräknade).
Enligt de i år af postdirektören härstädes verkstälda beräkningarna har
förlusten reducerats till 8,968 kronor (jemte utgifter för lokal). Min
öfvertygelse är, att dessa kostnader kunna ytterligare betydligt reduceras
och antagligen förvandlas till eu vinst för postverket. Och är jag
beredd att för bevillningsutskottet uppvisa, huru dessa besparingar kunna
åstadkommas.

För öfrigt var väl icke meningen med postmonopolet, att kongl.
postverket blott skulle lägga under sig de bestyr, som voro inkomstbringande,
men lemna de öfriga å sido. Meningen var väl i stället den,
att postverket skulle öfvertaga alla de grenar af postbefordran, hvilka
det derefter blef omöjligt för den enskilde att upprätthålla.

Om det i öfrigt förhåller sig så, att postverket verkligen skulle
gorå förlust på lokalprenumerationen, kan ju eu särskild taxa för dylik
prenumeration upprättas och dervid befordringsafgiften sättas t. ex. till
dubbla beloppet mot det vanliga.

Det andra skälet är, att tidningarna skulle »kunna komma att ligga
obefordrade flera timmar å postanstaltén», hvilket »skulle framkalla
missbelåtenhet hos såväl tidningsutgifvarne som prenumeranterna». Härvid
ber jag endast att få framhålla, att det beträffande en veckotidning
betyder föga, om dess utdelande fördröjes en eller annan timme. Ja,
äfven om den icke kan utbäras förr än följande dag, är det bättre än
— om den icke alls kommer prenumeranten till hända.

På grund af hvad jag sålunda anfört och med hänvisning till de i
den kongl. propositionen ytterligare åberopade skälen för en reform i
nu antydd rigtning, tillåter jag mig härmed vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte besluta, att till § 1 mom. 1
af kongl. kungörelsen den 11 maj 1883 angående vilkoren
för tidningars och tidskrifters postbefordran må
fogas följande tillägg:

Motioner i Andra Kammaren, N:o 187. 5

Å tidning, som utkommer högst eu gång i veckan,
må prenumeration ske å enahanda vilkor jemväl vid
postanstalt å den ort, der tidningen utgifves.

Om remiss till bevillningsutskottet anhålles.

Stockholm den 11 april 1891.

Emil Hammarlund.