Motioner i Andra Kammaren, N:o 184 (Motion 1896:184 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 184.

N:o 184.

Af herr 0. V. Vahlin, om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
ansvar för hastande tillsyn af hund.

Genom ett allt mer ökadt begagnande af rätten för komunerna att
pålägga hundskatt, liksom genom intagande i städernas ordningsstadgar
af bestämmelser om ansvarspåföljd för nattetid utelöpande hund, hafva
en del af de olägenheter, som den stora allmänheten nödgas vidkännas
till följd af . enskildes hållande af hundar, i icke oväsentlig grad förminskats;
beaktansvärda obehag, liksom verkliga faror, äro dock allt
fortfarande härmed förenade. Det vämjeliga osnyggandet af förstugor
trappor o. a., af vid hamnar upplagda födoämnen, af matvaror å öppna
saluplatser — allt detta i vida högre grad än man i allmänhet torde
föreställa sig — den spridning af smittosamma sjukdomar, som genom
hundar förmedlas, skadegörelser af mångahanda slag, liksom förorsakandet
af svåra olycksfall — alla dessa följder af hundhållandet qvarstå
emellertid allt fortfarande.

Åtgärder till förekommande eller afsevärdt förminskande af dessa
olägenheter torde dock hos oss, åtminstone för närvarande, knappast
kunna ifrågasättas, särdeles som alla hundegare, äfven de som känna
sig pligtige att egna sina hundar skälig tillsyn, härigenom skulle drabbas
af mycket besvärande föreskrifter. Men med så mycket större skäl
torde man kunna fordra, att allmänheten genom lagstiftningsåtgärder
friades från sådana olägenheter, som den nu nödgas underkasta sig
endast derför, att en del hundegare äro fullkomligt likgiltiga med hänsyn
till de obehag, som deras hundar förorsaka andra menniskor, och
hvilka olägenheter synas mig utan svårighet kunna förekommas genom
bestämmelser, som endast komme att drabba dylika hundegare.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 184.

Genom ansvarsbestämmelser för nattetid utelöpande hund kan
visserligen i stad förekommas, att skällande hundar uppehålla sig nattetid
å allmän gata; något hinder härför finnes deremot icke å landsbygden,
lika litet som mot att, vare sig i stad eller på landet, låta
dessa djur inne å egna gårdar föra huru stort oljud som helst och detta
dygnet om. Likaledes är man oförhindrad att — hvad i flera fall kommit
till min erfarenhet — intill grannes tomtgräns och bostad anlägga
hundgårdar, härmed förenande kanske fördelen att mer aflägsna dem
och det obehag de medföra från egen bostad. I dessa hundgårdar kan
man inhysa en mängd dygnet om tjutande och skällande djur, utan att
denna granne till skydd för sitt hems trefnad och frid kan häremot
vidtaga någon laglig åtgärd.

Äfven för friska personer, särdeles sådana, som äro upptagna af
tankeansträngande arbete, är åhörandet af ett idkeligt, högljudt hundskall
pinsamt och störande, men för nervösa och än mer för verkligt
sjuka, för hvilkas återställande ostörd hvila kan vara ett oeftergifligt
vilkor, kan och skall det i många fall medföra ytterst betänkliga,
kanske äfven lifsfarliga följder. Härtill kommer äfven den bittra känslan
af kränkt rätt, som måste väckas af det förhållande, att personer, som
i allra flesta fall hålla dessa djur uteslutande för sitt blotta nöjes
skull, äro fullkomligt oförhindrade att härigenom förorsaka andra så
väsentliga obehag som stördt arbete, störd hvila och härmed äfven förstörd
trefnad, kanske äfven helsa.

Möjligen skulle, genom kommunala ordningsstadganden, på enskilda
ställen här påvisade olägenheter kunna i någon mån undanrödjas,
men detta skydd står det alldeles icke i den rättskränktes skön
att kunna utverka, och äro dessa olägenheter dessutom af så allmän
natur, liksom, enligt min uppfattning, rätten till erhållande af skydd
mot dem är så obestridlig, att jag anser ett allmänt lagstadgande i
sådant syfte häraf fullt motiveradt. Ett dylikt stadgande, ungefär till
den omfattning här nedan angifves, torde icke blifva svårare att i förekommande
fall tillämpa än t. ex. att afgöra, huruvida en menniska fört
oljud eller ej.

Med stöd af hvad här ofvau anförts får jag föreslå,

att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till sådana bestämmelser
rörande vård och tillsyn af hund, att, om
denna genom tjutande eller skällande kan anses i

Motioner i Andra Kammaren, N:o 185.

afsevärd grad förorsaka närboende obehag och pina,
hundens egare eller vårdare kan härför ställas till
ansvar.

Stockholm den 28 januari 1896.

V. Vahlin.

N:o 185.

Af herr J. Bengtsson i Gullåkra in. fl., angående anslag för
inrättande af en e. o. professur i oftalmiatrik vid universitetet
i Lund.

Om ett universitet skall kunna bibehålla och utveckla sin en gång
intagna goda ställning, fordras det också ett tillräckligt antal lärare för
arbetets behöriga fördelning. Lunds universitet eger emellertid för närvarande
blott en ordinarie professur och en adjunktur i de af gammalt
såsom kirurgiska betecknade vetenskapsområdena, innefattande, förutom
kirurgi i modern bemärkelse, oftalmiatrik, gynekologi och obstetrik.
Vid inträffande ledighet skall enligt sista staten adjunkturen förändras
till en e. o. professur i gynekologi och obstetrik och den ordinarie
professuren omfatta kirurgi och oftalmiatrik. Härigenom får hvardera
professorn att svara för endast två discipliner i stället för nu fyra, men
äfven detta är nu för tiden för mycket och kan icke tillfredsställande
realiseras. Visserligen är för närvarande det lyckliga förhållandet rådande,
att den kirurgiska adjunkten doktor Löwegren på fakultetens
underdåniga hemställan blifvit utnämnd till e. o. professor i oftalmiatrik
och att omständigheterna hittills medgifvit, att han kunnat hufvudsakligen
deråt egna! sig. Men dessa förhållanden rubbas åter igen, när
professor Ask, som redan är pensionsmessig, lemnar sin plats, och med