Motioner i Andra Kammaren, N:o 183

Motion 1892:183 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 183.

1

»Iso 183.

Af herr E. A. Zottcrmail, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om utredning och förslag rörande statens medverkan
för ordnande af döfstumunder visningen.

De första spåren af försök att bibringa den döfstum me boklig bildning
gå hufvudsakligen ut på att återgifva honom talgåfvan. Dessa försök
göras med barn ur förmögna, högt uppsatta familjer och af framstående
män. Några äro dock att betrakta såsom kärleksgerningar, gjorda i det
tysta. Försöken kröntes med framgång, och de lemnade rika erfarenheter
i arf åt kommande slägten. Särskildt må nämnas tre de äldsta arbeten,
hvilka varit af ofantligt stor betydelse för döfstumundervisningen, nemligen
l:o) det af spanske benediktinermunken Pedro de Ponce, död 1584, efterlcmnade
och efter hans död år 1620 af hans lärjunge, sekreteraren bos
konnetabeln af Kastilien, Juan Pablo Bonet utgifna arbetet: »Bokstäfvernas
natur och konsten att lära stumma tala»; 2:o) den af d:r John
Wallis, matematisk professor i Oxford, född 1616, utgifna: »Afhandling
öfver språket och språkljudens bildande» ; och 3:o) medicine doktor Johan
Konrad Ammans i Amsterdam, född 1669 i Schaffhauson, utmärkta
arbete: »Den talande döfve eller metoden, genom hvilken döffödda kunna
lära tala.»

När döfstumundervisningen efter midton af förra århundradet blcf
föremål för eif allmännare uppmärksamhet samt staternas och regeringarnas
åtgöranden, sd märker man tvenne mot hvarandra skarpt brytande meningar
om undervisningsmedlen: tecken eller tal.

Bill. till Rik fil. Prof. 1892. I Sami. 2 Afl. 2 Band. 40 Haft. (Nös 183 — 184.) 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N;o 183.

Den så kallade franska skolans grundläggare, Abbé de 1’Epée, som år
1760 inrättade ett döfstuminstitut i Paris, tillämpade ock försvarade teckenmetoden.
Han tyckes kafva varit främmande för de arbeten, som Ponce,
Wall is ock Amman utgifvit. Derför går kan sin egen väg. Ledtråden
dervid är ungefär följande: Hvarje döfstum, som man tillför oss, kar

redan ett språk, så ledigt ock uttrycksfullt, som vore det sjelfva naturspråket,
gemensamt för alla menniskor. I detta språk förvärfvar kan sig
genom dess dagliga begagnande sådan färdigket, att kan kan göra sig förstådd
ej blott af dem, som dagligen lefva tillsammans med honom, utan
äfven af dem, kvilka blott sällan sammanträffa med honom. Han kan
derför undervisas. Men kan kan undervisas, så blir uppgiften den att
sätta honom in i vårt språks förstående. Hvilken är då den metod, genom
hvilken man kan på kortaste tid ock lättaste sätt föra honom in i detta
språk? Skulle det icke vara det språk, på kvilket kan redan kan uttrycka
sig! Orden i vårt språk kafva icke något annat sammanhang med de
begrepp, de skola beteckna, än ett vilkorligt, ett konventionelt. Man borde
derför ställa teckenspråket i analogi med vårt konventionella språk, för
att den döfstumme skall kunna öfversätta sitt språk på vårt ock tvärt om.
Om man nu adopterar hans språk ock utvecklar det efter eu fattlig metod,
så skall man kunna föra den döfstumme huru långt man vill på vetandets
område. Såsom en medlare mellan talspråket ock teckenspråket sätter
de l Epée skriften. Och för att beteckna egen-namn samt för att ej för
mycket behöfva använda skrifning vid undervisning ock samtal inför han
det Bonetska kandalfabetet.

Sedan emellertid de 1’Epée gjort bekantskap med Wallis’ ock Ammans,
skrifter, börjar kan äfven i vissa fall tillämpa talmetoden i sin skola.
Dock anser lian sig fortfarande i allmänhet göra större nytta med att till
förstånds- och språkutvecklingen hos barnen använda den tid, som eljest
åtgår till det mekaniska inlärandet af talspråket.

De 1''Epées metod bör sålunda betecknas: Metodiska tecken med skrift
och handalfabet utan tal, hvartill dock i viss mening sedermera kommer
tal.

Den så kallade tyska skolans grundläggare, kantorn och organisten
Samuel Ileinicke, som redan år 1755 i Dresden undervisade en döfstum
i skrifning ock sedan år 1769 i Eppendorf vid Hamburg en i tal, ock
som år 1778 på inbjudning af kursachsiska regeringen grundläde döfstuminstitutet
i Leipzig, tillämpade och försvarade åter talmetoden. Ileinicke
börjar med att undervisa den döfstumme i skrifning. Sedan den döfstumme
genom åskådning, bilder ock naturliga tecken förts till eu viss insigt i
språket, börjar kan undervisa honom i tal. Till ledning säger kan Am -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 183.

3

mans ofvannämnda skrift hafva tjenat. Det ser dock ut, som om Bonets
skrift icke heller varit honom främmande. Så småningom föres dock
Ileinickes verksamhet in mer och mer till förmån för talmetoden, under
hvilken tid han kom i skarp brefvexling med de l’Epée om sin metods
förträfflighet.

De grundsatser, på hvilka han nu stöder sig, äro i hufvudsak följande:
Klart tänkande är möjligt endast i talspråket; den döfstumme kan
lära sig tänka på samma sätt som den fullsinnade; han är i stånd att af
munnens rörelser på den talande uppfatta hvad denne säger; tänkandet i
bilder och tecken blir alltid oklart och sinligt: derför bör den döfstumme
lära tala. Endast det artificiella teckenspråket, sådant det förekommer hos
de l''Epée, bör förkastas. Det naturliga teckenspråket är jemte bilder nödvändigt
för att införa den döfstumme i språkets förstående samt den ideella
verlden. Men såsom umgängesmedel får det blott användas på skolans
lägre stadier. Så snart lärjungen lärt talet, måste detta vara umgängesmedlet
och tecknen afvisas. Handalfabetet användes till sammanbindande af
begreppen.

Denna skola bör betecknas sålunda: Tal med naturliga tecken, skrift
och handalfabet.

Den franska metoden utbredde sig utom i Frankrike, till Österrike,
Italien, Spanien, Holland, Schweiz, England, Amerika, Portugal, Danmark,
Sverige och Finland. Den tyska metoden åter vann att börja med erkännande
hufvudsakligen endast i sitt eget fädernesland, der den till och med
råkade i sådant förfall, att den icke ens kunde täfla med den franska metoden,
än mindre från densamma göra några eröfringar. Men efter år
1830 börjar talmetoden, derigenom att den energiskt handhafves af dertill
skicklige män, visa sin inneboende kraft. Striden, som börjades af Heinicke
och de 1''Epée, har fortgått sedan dess och den fortgår ännu. Men resultatet
har blifvit det, att tahnetoden numera i alla länder intagit första rummet
till och med i teckenspråkets hemland Frankrike.

Grundorsaken till den häftiga och långvariga striden om de två metodernas
företräden är den, att ingendera metoden kan blifva den absolut ensamt
herskande. De måste tvärtom båda stödja hvarandra. Talmetoden kan
nemligen icke konseqvent genomföras utan hjelp af naturliga tecken, och
den kau än mindre tillämpas på alla döfstumma. Dertill äro icke alla
tillräckligt intelligenta. Eu viss procent döfstumma anses derför böra
undervisas efter handalf''abetsmetoden, en annan del, do minst begåfvade,
efter teckenmetoden. Och det har varit till de dölstummas obotliga skada,
att de tyska fackmännen icke förr velat erkänna denua sanning.

Efter det att talmotodens företräde framför teckenmetoden mera all -

4

Motioner i Andra Kammaren, N;o 183.

mänt började erkännas, sökte man efter medel, genom Indika man kunde
på det mest verksamma sätt befordra talets framgång i döfstumskolorna.
Och dessa medel funnos uti åtgärderna att indela eleverna i vissa grupper,
hvilka undervisades hvar för sig, och att läroanstalterna inrättades såsom
inter-externat.

Delningsprincipen anses hafva utgått ifrån Danmark, och man räknar
direktor G. Jörgensen i Fredericia såsom dess upphofsman. Frågan om
inter-externatet väcktes på tal i Tyskland för omkring 50 år sedan, men
hon föll så att säga i glömska, tills hon år 1875 åter väcktes till lif derigenom,
att undertecknad tog sig friheten framhålla inter-externats-formens
företräden framför såväl det rena externatet som det rena internatet. Striden
derom har sedan dess varit både häftig och långvarig; men han har
ledt till det resultat, att denna form numera ej blott i vårt land utan
äfven i andra länder anses såsom den lämpligaste och talet mest befordrande
formen för en döfstumanstalt.

Att praktiskt tillämpa såväl delningsprincipen som inter exteruatsformen,
det har varit förbehållet Schleswig-Holstein-Lauenburg och Danmark.
De hafva haft skotvång för döfstumma sedan år 1817, elevantalet är
icke så stort som hus oss och landets utsträckning är der jemförelsevis
ringa.

Till intagningsanstalten i Schleswig inkallas hvart annat år de skolpligtige
döfstumma från de tre hertigdömena. Inkomna i anstalten, som
är internat, indelas eleverna efter begåfningcn i tre grupper: a-gruppen,
utgörande de godt begåfvade; b-gruppen, eller de medelgodt begåfvade, och
c-gruppen, de svagt begåfvade. Hvardera gruppen undervisas för sig, och
talmetoden tillämpas på alla eleverna. Efter 2 år utflyttas a- och b-grupperna
i goda fosterhem, derifrån de sedan få besöka eu för dem uppbyggd
externatsanstalt, belägen Vs timmes väg från intagningsanstalten. C-gruppen
åter stannar qvar i internatet och eu ny intagningsklass tillkommer,
med hvilken man företager samma procedur som med den förstnämnda.

I Danmark har man sedan år 1861, i enlighet med en regeringsresolution,
delat de döfstumma i oegentligt och egentligt döfstumma samt
från dessa grupper af skilt de sinnesslöa döfstumma. De oegentligt döfstumma
skulle undervisas medelst talmetoden i särskild anstalt. De sinnesslöa
skulle också undervisas i särskild, för dem afsedd anstalt. Båda
dessa grupper öfvertogos af Professor Johan Keller. De öfriga eller de
egentligt döfstumma stannade qvar på kongl. institutet i Köpenhamn för
att undervisas efter tecken-handalfabetsmetoden. Så småningom började
man äfven på dessa tillämpa talmetoden. Itesultatet deraf framkallade en
betydelsefull reorganisation af Danmarks döfstumundervisningsväsen.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 183.

5

Sedan år 1881, då det nya döfstuminstitutet i Fredericia blef färdigt,
tiar man i Danmark genomfört delningen först i oegentligt och egentligt
döfstumma. De oegentligt döfstumma skickades fortfarande till Professor
J. Kollers talskola i Köpenhamn. De egentligt döfstumma åter hafva fått
stanna qvar på institutet i Fredericia, der de internerats och indelats efter
begåfningen samt första året undervisats i tal. Grupperna a och b hafva
derefter externerats och fortfarande undervisats medelst talmetoden, b-gruppen
dock i särskildt förhyrd lokal. Gruppen c har deremot skickats till
kongl. döfstuminstitutet i Köpenhamn, der eleverna internerats och undervisats
efter handalfabetsmetoden, hvars kännetecken är, att handalfabetet
såsom ett beqvämare sätt än skriften ersätter talet. D-gruppen, som icke
anses kunna undervisas hvarken efter tal- eller handalfabetsmetoden utan
endast efter den rena teckenmetoden, har också fortfarande skickats till
den för densamma afsedda anstalten hos professor Keller i Köpenhamn.
Efter en af undertecknad gjord anmärkning i eu reseberättelse från ett
besök i dessa anstalter år 1882, företog professor Keller en delning efter
begåfningen också af de oegentligt döfstumma.

Numera synes aflidne professor Ivellers anstalter vara öfvertagna af
staten och anstalten för oegentligt döfstumma förlagd till Nyborg samt
anstalten för sinnesslöa döfstumma till annan plats.

Sedan den norska lagen af den 8 juni 1881 om abnorma barns undervisning
utkom, har döfstumundervisningen i Norge ordnats efter den
sckleswigska delningsprincipen eller efter begåfningen. Men man vill i
Norge icke gå så långt som i Schleswig, att man undervisar c- och dgrupperna
med tal, utan med handalfabet och tecken. Och för närvarande
samlas alla c- och d-elever från de öfriga sex anstalterna i landet till
anstalten i Håmär. Att märka här är, det elevantalet i Norge iöke är
mer än hälften mot i Sverige.

Af den sålunda gjorda framställningen framgår, att man i Schleswig—Ilolstein—Lauenburg,
i Danmark och i Norge, i livilka länder utan
tvifvel den bästa organisationen för närvarande torde vara att finna, icke
•undervisar efter olika metoder inom samma anstalt, utan att hvardera metoden
tillämpas i särskilda anstalter.

Huru förhåller det sig nu deremot i vårt land? Äfven här har eu
liflig sträfvan gått ut på att få saken ordnad så, att också vi kunde få
dela eleverna efter begåfningen, och att man skulle kunna få undervisa
hvardera gruppen för sig i särskild anstalt.

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 183.

En första åtgärd att söka skilja teckenlinien från talliuien var den,
då anstalterna för öfveråriga döfstumraa inrättades.

Den utaf Kongl. Maj:t, med anledning af Riksdagens skrifvelse den
14 maj 1876, under den 30 december samma år tillsatta döfstumskolekomitén,
hvilken komité afgaf sitt underdåniga betänkande den 15 augusti
1878, framhåller också, ehuru delningsprincipen då ännu icke vunnit
sådan uppmärksamhet, att den kunnat förvärfva sig någon allmännare tillslutning,
nödvändigheten af, att de barn, som icke kunna lära tala, undervisas
medelst skrift och handalfabet uti särskild för dem inrättad skola
samt att dessa båda metoder icke skulle få användas i eu och samma
skola. Huru mycket mindre skulle då d-gruppen kunna få föras tillsammans
med någon af de öfriga undervisningsmetoderna?!

Reservanten, dåvarande rektorn på Manilla, nu kontraktsprosten och
kongl. botpredikanten L. Gr. Lindström i Kristinehamn, gick så långt i
sina yrkanden, att han ansåg, att staten borde taga de tecknande eleverna
om hand och för deras undervisning använda Manilla samt derjemte ett
nyupprättadt andra teckeninstitut i till exempel Göteborg eller på någon
annan lämplig plats i södra Sverige.

Såväl komitén som reservanten både goda skäl för sina uttalanden,
ty den år 1876 i Stockholm församlade andra nordiska abnormskolokongressen
hade enigt uttalat sig för ett sådant skiljande af talskolan och
teckenskolan. Det var då icke fråga om den sedermera uppträdande
»skrifskolan» eller »handalfabetsskolan».

På den tredje nordiska abnormskolekongressen i Kristiania år 1884
antog döfstummesektionon enhälligt följande resolution: »7 ett land är det
nödvändigt för uppnående af ett tillfredsställande resultat af undervisningen
att dela de döfstamma efter begåfning, tal- och språkförmåga i tre särskilda
afdelningar eller skolor, sedan de sinnesslöa döf stumma frånskilts. Denna
fördelning bär ske särskildt i hvardera af de nordiska länderna på det för
detsamma ändamålsenlig aste sätt. * Och då frågan om de bildbara sinnesslöa
döfstumma var under behandling vid ett af de gemensamma sammanträdena,
uttalades den åsigten, att dessa böra undervisas i en särskild
anstalt, sota inordnas under döf stumunder visningen.

Svenska döfstumläraresällskapet antog den 17 juli 1886 efter diskussionen
om ett af mig framlagdt förslag till distrikt sindelning inom landet
följande resolution: »Sällskapet anser, att ordnandet af döfstumundervis ningon

i vårt land bör ske i öfverensstämmelse med den på Kristianiamötet
fattade resolutionen om tredelningen, och framhåller önskvärdheten
af, att ett nytt organisationsförslag så snart som möjligt utarbetas, helst
af en ny komité, förnämligast bestående af fackmän».

Motioner i Andra Kammaren, N;o 183.

7

Sådan komité blef dock icke tillsatt, men Kongl. Maj:t lät utarbeta
ett nytt förslag till lag angående döfstumunder visning en, hvilken lag med
vissa ändringar godkändes af Riksdagen och derefter af Kongl. Maj:t utfärdades
den 31 maj 1889. Det utmärkande för denna lag är, att han
lemnar möjlighet till anordningar efter olika tycke och smak. Man vore
frestad påstå, det friheten vore så stor, att derigenom anordningar kunde
vidtagas, hvilka vore till men för undervisningen. Detta gäller om § 13.

I ett fall är dock lagen tydlig äfven i denna §, och det är med afseende
på sammanblandningen af metoderna. Derom heter det i mom. 5 :
»Skolans skilda linier äfvensom intagningsklassen må förläggas till olika
platser. Särskildt bör tillses, att icke undervisningen å tallinien blir
lidande derigenom, att dess lärjungar obehörigen sammanföras med lärjungarne
å de öfriga linierna.» I konseqvens med denna bestämmelse
lyder § 4 sålunda: »För hvarje skoldistrikt skall finnas eu skolstyrelse,

som har sitt säte, der skolan eller dess kufvudafdelning är belägen.»
Samma tankegång framgår också i det af statsrådet och chefen för kongl.
ecklesiastikdepartementet gjorda uttalandet till statsrådsprotokollet i ärendet
den 22 mars 1889, der han under artikeln »Döfstumskolorna» säger,
att »de allra flesta» af de 15 dåvarande läroanstalterna för elever i skolåldern
»torde utan synnerliga svårigheter på ett eller annat sätt kunna
inpassas i den nya organisationen». Det är icke utan sitt intresse, att
diskussionen i båda kamrarne går i samma rigtning.

Ku hafva emellertid distrikten börjat tillämpa den nya lagen och, såsom
det var att förutse, på olika sätt. Första distriktet har beslutat förlägga
samtliga linierna till Manilla och sålunda, att anstalten i Linköping så
småningom skall försvinna; andra distriktet har likaledes beslutat uppföra
ett stort institut i Eksjö, då anstalterna i Hjorted och Rephult lära få
försvinna; i tredje distriktet intagas alla eleverna i institutet i Lund, och
de, som icke kunna lära tala, sändas till anstalten i Karlskrona; i fjerde
distriktet har man beslutat uppföra ett stort institut i Venersborg, då
anstalten vid nya varfvct vid Göteborg skulle indragas, andra åter sträfva
att få detta distrikt deladt i två sjelfständiga distrikt; i femte distriktet
har man intagningsklass och talelever i Örebro och skickar de öfriga
eleverna till Gumpetan vid Kil; i sjette distriktet ämnar man hafva två
anstalter och indraga den tredje i Upsala; i sjunde distriktet slutligen human
ämna föra tillsammans samtliga linierna i ett enda institut i
Ilernösand.

Enligt min uppfattning och hvad af ofvanstående skildring framgår,
har sålunda vårt döfstumundervisningsväsen på detta sätt kommit in i ett
vida mindre fördelaktigt läge än de tre länders, från hvilka jag bär ofvan

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 183.

haft nöjet anföra några fakta och uttalandena i de resolutioner, som ofvan
anförts; ja, till och med än lagens syfte är.

Innan ännu distriktena hunnit till fullo ordna för sina anstalter,
torde emellertid en sak vara af vigt att påakta. Det är frågan om
d-gruppen eller de minst begåfvade, de så kallade sinnesslöa döfstumma.
Jag har här ofvan framhållit, att för dessa en särskild anstalt är anordnad
i Danmark, att de i Norge skickas till från talet skild anstalt, samt
att man på kongressen i Norge framhöll, att särskild anstalt skulle för
dem inrättas. Det är också anmärkt såsom en brist mot schleswigerskolan,
att denna icke tillräckligt påaktat denna grupp. Emellertid lärer
äfven der under senare tiden så måst hafva skett i den åsyftade rigtningen,
ty år 1889 finner man också i den skolan en d-grupp.

Uti ofvan åberopade statsrådsprotokoll framhåller departementschefen
vigten af, att frågan om särskilda anstalter för teckeneleverna * tillsvidare
hålles öppen». Derefter yttrar han: »En följd af sistberörda frågas ännu
outredda skick är ock, att jag åtminstone för närvarande måste motsätta
mig de från vissa håll framstälda anspråken på, att staten ensam skulle
åtaga sig ansvaret för de tecknande barnens undervisning. Jag gör det
så mycket mera som det ofvan, i sammanhang med redogörelsen för de
olika undervisningsmetoderna omtalade, ytterst obestämda procentförhållandet
mellan de talande och de tecknande gör det alldeles omöjligt att beräkna
vidden af de uppoffringar, som från det allmännas sida för sådant
fall skulle erfordras. Dervid vill jag ingalunda förneka, att ju icke i en
framtid, om vunnen erfarenhet tydligen visar, att sådant skall vara af
gagn för undervisningen i dess helhet, staten torde böra åtaga sig att
på särskildt sätt medverka för de tecknandes undervisning. Jag föreställer
mig, att i så fall anstalterna för öfveråriga döfstumma skulle —* i
den mån dessa anstalter fylt sin nuvarande uppgift — kunna dertill användas.
»

Då man nästan öfverallt tyckes vara ense om, att de sinnesslöas
antal utgör omkring 10 procent af samtliga döfstumma, och då man vet,
att antalet af våra i skolåldern varande döfstumma är omkring 900, så
torde man icke behöfva riskera allt för stora kostnader af särskilda anstalter
för dessa, äfven om, såsom det är att förvänta, de döfstummas
antal i skolåldern inom en snar framtid ökas till 1,000 Och derutöfver.
För min del är jag förvissad derom, att ett icke så väsentligt stort tillskott
skulle behöfva göras till det anslag, som nu utgår till anstalterna
för öfveråriga döfstumma, om dessa anstalter finge uppdraget att upptaga
sinnesslöa döfstumma. Man kunde nemligen mycket väl under åtminstone
de första 8 å 10 åren nöja sig med förhyrda lokaler. Under loppet

Motioner i Andra Kammaren, N;o 183.

9

af denna tid hinner man inhemta erforderliga erfarenheter om storleken
af de byggnadsföretag, som kunde för ändamålet anses höra komma i fråga.

Ett annat icke oväsentligt skäl för att staten får öfvertaga och ombesörja
undervisningen och vården af de sinnesslöa döfstumma är detta:
Döf heten har oftast sin orsak uti lokala förhållanden, så att han uppträder
mera i sumpiga och fattiga trakter än på slättbygden och på rikare
orter. Kostnaderna för de döfstummas undervisning drabba derför ojemnt.
Ojemnheten bör utjemnas. Det har man också sökt göra derigenom, att
bördan lagts på den större kommunen, landstinget, med understöd af staten.
Mig synes ojemnheten än bättre utjemnas, om staten helt och hållet tar
hand om de sinnesslöa döfstumma och befriar landstingsområdena från kostnaden
af dessa olyckligas undervisning och vård, ty då bli de fattiga församlingarna
befriade från åtminstone utgifterna för dessa sina olycksbarn.
Genom en sådan åtgärd befriade man också döfstumundervisningen i vårt
land från möjligheten af att teckeneleverna »obehörigen sammanföras med
lärjungarna å de öfriga linierna», och man komme in i ett förhållande,
som vore enligt ej blott med hvad förhållandet är i Danmark och Norge
samt fackmännens enstämmiga uttalanden, utan också med gällande lag.
Man komme äfven genom en sådan åtgärd till ett fortfarande nyttigt användande
af anstalterna för öfveråriga döfstumma och de vid dessa anstalter
verkande lärarekrafterna.

Ett icke så oväsentligt bidrag till kostnaderna för de sinnesslöa döfstummas
undervisning kunde dock möjligen fås från de nuvarande storartade
donationerna till Manilla.

På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Majt
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huru
och i hvad mån det af herr statsrådet och chefen för
kongl. ecklesiastik-departementet till statsrådsprotokollet
den 22 mars 1889 gjorda uttalandet, att staten
bör åtaga sig att på ett särskildt sätt medverka för
de tecknande döfstummas undervisning och att anstalterna
för öfveråriga döfstumma skulle kunna dertill
användas, måtte med det snaraste kunna förverkligas
samt att så fort ske kan till Riksdagen inkomma med
sådant förslag, hvartill denna utredning kan föranleda.

Stockholm den 8 mars 1892.

E. A. Zotterman.

Bill. till Biksd. Prof. 1892. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. do Häft.

2