Motioner i Andra Kammaren, N:o 181

Motion 1890:181 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 181.

t

No 181.

Af herr Å. Bexell, om uppsägning af nu gällande handels- orh
sjöfart sfördrag mellan Sverige och tyska stater.

I den kamp, som förts under en följd af år, för att åstadkomma eu
brytning- med det tullpolitiska system, vi följt sedan 1850-talet, har man
pa den skyddstullvänliga sidan stundom sammanblandat tvenne skilda saker
på ett sätt, som skadat styrkan af de skäl, man åberopat. Man har nemligen
ieke blott framstält de år 1865 afslutade traktaterna med Frankrike
såsom en exponent af frihandelssystemet, utan äfven i dem velat se det
enda stora hindret mot en återgång till en för landets näringslif gynsanv
mare tullagstiftning. Man har derigenom från frihandelssidan framkallat
de utan tvifvel berättigade erinringarna, att vårt land genom nämnda traktater
dock erhöll verkliga och afsevärda fördelar mot de uppoffringar, vi
gjorde, och att våra handels- och sjöfartsförbindelser med Frankrike vunnit
eu betydande utveckling under dessa traktaters hägn, så att under femårsperioden
1879—1883 öfverskottet af vår utförsel till Frankrike öfver införseln
från samma land uppgick i medeltal till närmare 23 millioner kronor
årligen.

Verkliga förhållandet är, att franska traktaten af 1865, i stället för
att blott få tjena det berättigade ändamålet att främja utvecklingen af våra
kommersiella förbindelser med Frankrike, af dåvarande regering egenmägtigt,
utan riksdagens samtycke, användes för att derpå grunda hela vår tulllagstiftning,
att den derigenom medfört andra resultat, än om den fått
gälla för hvad den borde vara, nemligen ett undantag, och att det är dessa
Bin. till Rikst!. Prof. 1890. 1 Sami, 2 Afd. 2 Band 27 Höft. 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 181.

resultat, som föranledt den år efter år växande oppositionen mot det tullpolitiska
system, som sålunda påtvungits landet. Sedan Kongl. Maj:t vid
1862—1863 års riksdag meddelat ständerna, att underhandlingar börjats
med Frankrike, anhöllo ständerna att, efter föregående utredning genom
en komité, förslag till ny tulltaxa måtte uppgöras, med iakttagande af den
grundsatsen, »att införseltullarne för de fabrikat, som utgöra föremål för
inhemsk industri, må föreslås till sådana belopp, att de å ena sidan icke
kunna lemna den svenske producenten tillfälle att skörda otillbörlig vinst
å andra medborgares bekostnad, men å den andra göra det för honom
möjligt att med användande af flit och omtanke fördelaktigt bestå i
konkurrensen med främmande, i afseende å klimat, läge och kapitaltillgång
mera lyckligt lottade länders industriidkare». Kongl. Maj:t förordnade
visserligen den 6 november 1863 en tullkomité, men detta
under uttryckligt ogillande af de grundsatser, rikets ständer uttalat!
Och när denna komité på sommaren 1865 afgaf sitt utlåtande, då hade
Kongl. Maj:t redan icke allenast den 14 februari samma år afslutit traktaterna
med Frankrike utan äfven låtit dem träda i kraft den 15 april
1865, på samma gång som han under 24 mars utfärdade ny tulltaxa* i och
genom hvilken vår med Frankrike öfverenskomna tariff förvandlades till en
för all import till Sverige gällande allmän tariff, så att de förmåner, man
ansett sig böra bevilja åt Frankrike mot eftergifter å dess sida utan något
vederlag utsträcktes till alla andra magter. Allt detta skedde utan Riksdagens
medgifvande. Kongl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsenvälde och Kongl.
Maj:ts okontrollerade magt att ingå afbandlingar och förbund hade bär i
förening kastat öfver bord en af de rättigheter, som, om några, äro genom
grundlagen otvetydigt tillförsäkrade Riksdagen allena, nemligen dess bevillningsrätt.

Den magt, som af denna vår dåraktiga tullpolitik dragit största gagnet,
är Tyskland. Införseln från Tyskland till Sverige har stigit i en förfärande
grad. Under de fem åren 1874—1878 öf versteg värdet af vår
införsel från Tyskland med i medeltal omkring 46 millioner värdet af vår
utförsel till Tyskland, under nästa fem år, 1878 —1883, steg detta årliga
införselöfverskott till i medeltal 55 millioner, och under sista året af denna
femårsperiod ända till 72 millioner.

Differentialtullkomitén har visserligen anmärkt, att från vår införsel från
Tyskland »afdrag bör göras» för de betydliga men för en tillfredsställande
statistik till större delen oåtkomliga qvantiter, hvilka, ehuru upptagna i våra
tullspecialer såsom införda från Tyskland, i sjelfva verket endast transiterat

Motionär i Andra Kammaren, N:o 181.

3

detta land. Men denna erinran om betydenheten af en handelsomsättning,
deri Tyskland har den fördelaktiga rolen såsom mellanhand, upphäfver icke
det faktum, att införseln af tyska varor stegras, och att den växande underbalansen
å vår sida äfven beror på, att ökad införsel af råämnena förblifvit
stationär eller i flera fall till och med minskad, hvilket förhållande ju obestridligen
antyder, att den inhemska industrien tillbakatränges uti konkurrensen
med den så oskäligt gynnade importen från Tyskland.

Under det vi skänkt Tyskland tillfälle till en för detsamma högeligen
fördelaktig, men för våra egna näringar ruinerande utförselhandel på Sverige,
är Tyskland oförhindradt att genom höjda tullsatser nära nog utestänga den
svenska industriens alster. Vårt land öfversvämmas af ofta särdeles underhaltiga
varor af tyskt ursprung, som här utprånglas genom ett i utomordentlig
grad uppdrifvet agenturväsendes mycket fria konster.

Såsom väl bekant är, hyser Tyskland ingen tvekan att begagna sig
af sin kommersiella handlingsfrihet. Vi deremot fortsätta på den gamla
stråten. När en betydlig höjning af den tyska införseltullen å trävaror för
några år sedan beslöts, kunde ej ens detta förmå oss att öfverväga, huruvida
det ej var på tiden att frigöra oss från tvånget af traktater, hvaraf
alla fördelarne stannade blott på den ena sidan. Till sådan grad hade den
föreställningen inrotat sig, att vi såsom eu liten stat ej kunde ens i sådana
saker få handla sjelfständigt. Visserligen sökte man då att visa, att i sjelfva
verket fortvaron af våra traktatsöfverenskommelser med Tyskland vore för
oss förmånlig, ity att de satte oss i stånd att med fördel exportera vår råg
till Tyskland. Det var eu representant för vårt utrikesdepartement och
vår diplomatis praktiska insigter, som med denna påminnelse muntrade,
om än icke uppmuntrade, de affärsmän, som jemte ett antal riksdagsmän
höllo ett offentligt möte å Stockholms börs för öfverläggning om den nya
tyska trätullen. Men trots denna försäkran har vår rågexport sedan dess
förblifvit lika ringa som våld utrikesdepartements sakkunskap och begrepp
om landets intressen.

Den siffra, för år 1883, som jag ofvan anfört, betecknar ej ens den
hittills uppnådda höjdpunkten af den tyska importens öfvervigt öfver vår
utförsel till Tyskland; år 1885 uppgick iuförselöfverskottet till mer än
åttioen millioner.

Ställningen börjar få en viss likhet med den, hvari de stora kolonialmagterna
fordom försatte sina kolonier, Indika användes till aflopp för
moderlandets öfverproduktion, och Indika måste nöja sig med de varors
beskaffenhet och pris, som sändes till dem, emedan konkurrens var ute -

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 181.

sluten eller i hög grad försvårad. Den märkliga skilnaden förekommer
dock, att, medan de nämnda kolonierna voro tvungna att lyda moderlandets
handelslagstiftning, deremot vi — d. v. s. den regering, som på ofvanbeskrifna
sätt inkräktade på Riksdagens tullbevillningsmagt — frivilligt beträdt
den väg, på hvilken vi, om man vidare fullföljer den, skola bringas till
att blifva ett kommersielt lydland under tyska kejsardömet.

Det parti, hvars ekonomiska politik nu herskar i Riksdagen och hvars
grundsatser jag hyllar, har i lång tid haft anledning att beklaga, ej blott
att vårt land låtit genom tarifftraktater, afslutade för en följd af år, begränsa
sin handlingsfrihet i afseende å tullbevillningen, utan också att fördöma
det låt-gå- och beqvämlighetssystem i tulladministrativt hänseende,
som låtit till alla de länder, med hvilka vi ingått kommersiella aftal, baserade
på reciprocitet och behandling såsom den mest gynnade nation, ja,
äfven till dem, som ej ens förunnat oss reciprocitet, utsträcka de fördelar,
som vi åt de få länder, med hvilka vi afslutit tariff traktater, medgifvit
endast mot ersättning af väsentliga eftergifter å deras sida.

Eu reaktion mot detta låtgå-system började redan under det att frihandelspartiet
hade öfvervigten inom riksdagen; sådana voro systemets verkningar,
att till och med personer, som ej tillhöra eller tillhört skyddsvännernas
parti, ej kunde undgå att deltaga i denna reaktion. Så var fallet,
när Riksdagen år 1880 beslöt en anhållan hos Kong! Maj:t om en grundlig
utredning af våra näringars tillstånd, till ledning vid bestämmandet af den
väg, landets handelspolitik har att för framtiden följa. Så var likaledes
fallet, när under den Themptanderska frihandelsministéreu år 1886 eu komité
förordnades för undersökning af frågan om differentialtullsystemets införande.
Och likväl tyckes man nu, sedan dock skyddsvännerna fått majoritet inom
representationen, icke kunna komma sig före att återtaga och begagna sig
af den handelsfrihet, som står oss till buds. Man fortfar att gagnlöst
klaga öfver det tvång, som tarifftraktaterna ännu för några år ålägga oss,
i stället för att frigöra sig från det tvång, som vi genom uppsägning af
andra traktater kunna blifva qvitt efter tolf månader. Det vore dock allt
för underligt, om Riksdagen nu skulle finna i sin ordning hvad man med
rätta lagt frihandelspartiet och frihandelsministérerna till last. Eller finnas
för ett sådant tillvägagående några »högre» skäl, för hvilka landets ekonomiska
intressen skola vika?

Jag vill nu ej helt och hållet bestrida, att sådana förhållanden kunna
förekomma, då äfven ett land som Sverige, hvilket vill och måste vilja
hålla sig fjerran från alla den s. k. högre politikens kombinationer, kan

Motioner i Andra Kammaren, N:o 181. 5

hafva någon anledning att låta sin handelspolitik i någon mån påverkas
af andra hänsyn än ekonomiska. Huru mycket än ett sådant folk må vara
medvetet om, att det ej får, ej kan lita på någon annan än sig sjelf för
häfdandet af sin sjelfständighet, kan det dock ej heller undgå att göra sig
den frågan, hvar dess naturliga buudsförvandter i nödens stund äro att
söka, hos hvilka stater det kan påräkna folksympatier, grundade på likheten
i de politiska institutionerna, på en moralisk frändskap i historiska traditioner
och uti framtidssträf''vanden. Den önskan är naturlig nog, att bandet
mellan vårt land och dessa stater måtte stärkas genom ökade handelsförbindelser
och den gemensamhet i ekonomiskt-praktiska intressen, som tillväxa
mer och mer genom dessa förbindelsers utveckling. Lyckligtvis förhåller
det sig nu så, att dessa våra praktiska intressen peka åt samma håll
som folksympatierna och de politiska förhoppningarna — de visa åt England
och Frankrike. Konung Oskar I:s allians med vestmagterna, om den
ock icke ledde till det mål, som då åsyftades, var icke dess mindre vigtig
i den meningen, att den uttryckte eu grundregel för all svensk, i öfverensstämmelse
med vårt folks önskningar och intressen förd politik — en regel,
hvars sanning och nödvändighet skola bestå för all framtid, åtminstone så
länge Europa är klufvet i en öster och en vester, af hvilka den förra representerar
despotism och militarism, den senare upplysning och lagbunden
folkfrihet.

Lyckligtvis, säger jag, äro förhållandena sådana, att vi ej af politiska
skäl behöfva uppoffra ekonomiska intressen, i ty att dessa intressen ej mindre
än våra politiska förhoppningar visa åt samma håll, de visa oss vesterut,
till de magter, med hvilka konung Oskar I slöt förbund år 1855. Statistiken
öfver våra handelsförbindelser med England och Frankrike under
perioden 1879—1883 slutar med utförselöfverskott af mer än resp. fyratio
och tjugo millioner kronor årligen i medeltal, under det att vår införsel
från Tyskland 1885 steg till mer än fem gånger högre värde än vår utförsel
till samma land. Om en uppsägning af våra aftal med Tyskland,
för att sätta oss i tillfälle att skydda vår industri mot den tyska varuöfversvämningen,
skulle — såsom differentialtullkomitén säger — »försvåra
vårt tillträde» till detta afsättningsområde, så får det väl medgifvas, att det
icke är något af våra hufvudsakliga afsättningsområden, dit tillträdet försvåras.

Man har mot differentialtullsystemets tillämpning gjort invändningar,
som delvis äro så svaga, att de knappt kunna anses vara allvarligt menade.
Så påstod bevillningsutskottet vid 1885 års riksdag, att derför skulle förutsättas
uppsägning af alla utan tariff ingångna traktater, byggda på bestäm -

6

Motioner i Andra Kammaren, N;o 181.

melsen om ömsesidig behandling som den mest gynnade nation. För
detta påstående anfördes dock icke något skäl, förmodligen derför att det
föll sig något svårt att motivera ett påstående, hvars orimlighet ligger i
öppen dag. Äfvenså har man sagt, att det skulle möta »stora svårigheter»
att förebygga sannolika försök att kringgå tulltaxans bestämmelser.
Härvid tillåter jag mig att erinra, att om det ändamål, som åsyftas, icke
är af vigt och nytta för samhället, då bör det icke eftersträfvas, och då är
det mycket onödigt att mot detsamma åberopa de »svårigheter», som kunna
möta dess uppnående. Deremot, om det allmänna intresset påkallar genomförandet
af en ny grundsats, då kunna »svårigheter» icke erkännas för ett
afgörande skäl, då äro svårigheterna till för att öfvervinnas, då böra de icke
få tjena till förevändning för att göra en mycket kostsam tullförvaltning
så enkel och beqväm som möjligt för eu väl aflönad personal.

På grund af hvad jag anfört anhåller jag,

att Riksdagen ville besluta, att ofördröjligen uppsäga
de mellan Sverige och tyska stater nu gällande handels-
och sjöfartsfördrag.

Om remiss till utskott anhålles.

Stockholm den 27 januari 1890.

Alfr. Bexell.