Motioner i Andra Kammaren, N:o 17 (Motion 1896:17 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 17.

N:o 17.

Af herr S. T. Palme, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående statsverkets tillstånd och behof.

1 nådiga propositionen n:o 1 föreslår Kongl. Maj:t Riksdagen, i
fråga om reglering af utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel
under elfte punkten, att för byggandet af en ny docka i Karlskrona
bevilja ett extra anslag af 475,000 kronor, hvaraf för år 1897 ett belopp af
150,000 kronor. Ehuruväl anskaffandet af tillräckliga dockbyggnader
för svenska örlogsflottans behof måste anses vara af vigt, så kan jag
för min del dock icke annat än afstyrka bifall till nu framlagda nådiga
proposition, anhållande att här nedan få anföra skälen till denna min
mening.

Allt ifrån den tid då vi börja kunna tala om en svensk sjömagt
och intill senare delen af 1000-talet var Stockholm Sveriges förnämsta
örlogshamn. Väl funnos befästade örlogsbamnar äfven i Kalmar, Elfsborg
och några finska städer, men de stora flottor, som under denna
tid seglade under svensk flagg, utrustades och utlöpte dock merendels
från hufvudstaden, hvars läge i förhållande till våra dåtida gränser
var synnerligen centralt. Helt annat blef emellertid vårt krigspolitiska
läge efter de framgångsrika krigen i midten och slutet af 1600-talet.
Skåne, Halland och Blekinge blefvo nu svenska provinser, och det
svenska väldet sträckte sig icke endast på andra sidan Bottniska viken,
utan, snart sagdt, Östersjön rundt. Detta läge fordrade åter, att Sveriges
flotta beherrskade Östersjön från en punkt, som i förhållande till
den nya situationen var mer central än Stockholm. Härtill kom, att
Bill. till Riksd. Prot. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 6 Haft. (N:is 17—22). 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 17.

Stockholm med sin långa och brokiga skärgård otvifvelaktigt lämpade
sig mindre väl till operationsbas för en seglande linieflotta. Sigismund
låg 1594 under tre veckor vid Elfsnabben för motvind, och Gustaf II
Adolf fördröjdes af samma anledning och på samma ställe under nära
en månad, då han drog ut till det stora tyska kriget. Stora svårigheter
att utlöpa från Stockholms skärgård hade den svenska flottan
jemväl vid andra tillfällen, ej minst under Carl XI:s krigsår. Samtliga
nu anförda skäl bestämde denne konung år 1679 att förlägga flottans
hufvudstation till det samtidigt grundlagda Karlskrona, som snart fick
både stadsprivilegier och befästningar. Detta val måste anses synnerligen
lyckligt så väl i strategiskt hänseende som med hänsyn till de
lokala fordringar man måste ställa på en första klassens örlogshamn.

Andra tider kommo. Vårt fosterland nedsjönk från en stormagtsställning,
som i längden icke kunde svara mot våra nationella möjligheter.
Den gryende ryska stormagten trängde sig fram till Östersjön,
bemägtigande sig forna svenska Östersjöprovinser, Finland rycktes från
oss, och slutligen måste vi afträda vår sista tyska besittning. På något
herravälde öfver Östersjön var icke mera att tänka. Vår flotta
fick sin hufvuduppgift i försvaret af våra kuster. Allt framgent var
dock Karlskrona Sveriges hufvudsakliga örlogshamn. Allt framgent
spelade den jemförelsevis isfria hamnen och möjligheten att vid alla
vindar komma ut eller in en hufvudsaklig roll, äfven om Karlskronas
strategiska läge förlorat en god del af sin betydelse genom det svenska
väldets minskning, och härtill korn också hänsynen till de mycket
dyrbara anläggningar af alla slag, befästningar, dockor, kaserner m. in.,
som under två århundraden blifvit i Karlskrona utförda.

Men Karlskrona bibehölls såsom vår hufvudsakliga örlogsstation
och vann än ytterligare dyrbar utveckling, äfven sedan ångans användande
för örlogsfartyg gjort dessa oberoende af vind och delvis till
och med af is, och äfven sedan de blekingska ekskogarne icke längre
utgjorde det egentliga materialet för fartygsskrofven. Jag skall tillåta
mig att något närmare upptaga till utredning frågan, om under nuvarande
förhållanden Karlskrona bör bibehållas såsom hufvudstation
för Sveriges flotta, eller om det icke vore lämpligare att dertill bestämma
Stockholm. Det är nemligen nu som tillförene endast emellan
Stockholm och Karlskrona, som valet kan stå.

För att besvara den nu uppstäda frågan är det först och främst
nödigt att klargöra, huru en fientlig magt mot oss kommer att operera.
Vare sig vi vid ett dylikt tillfälle uppnått den utveckling af vår flotta,
som 1892 års komité uppställer såsom mål eller endast hunnit ett

Motioner i Andra Kammaren, N:o 17.

stycke på väg, så befinner sig, under våra nuvarande organisationsförhållanden,
alla eller så godt som alla våra sjögående moderna
krigsskepp i Karlskrona. Visserligen ligga några af våra kanonbåtar
i den s. k. första beredskapen, d. v. s. de skola efter 24 timmar vara
klara att löpa ut, men för de öfriga erfordras längre tid. När man
vidare betänker, att samtliga de stormagter, som under vissa omständigheter
kunna tänkas vilja antingen påföra oss ett direkt krigs fasor
eller eljest kränka vår neutralitet, hafva större eller mindre, delvis af
förstklassiga pansarskepp, våra pansarbåtar ofantligt öfverlägsna, bestående
eskadrar, ständigt, äfven i fredstid sammandragna, så inses,
att det lätteligen kan inträffa, att Karlskrona är under blockad innan
ännu ens våra i första beredskap liggande fartyg hunnit löpa ut. Moderna
sjökrig visa allt för tydliga exempel på flottors ingripande, långt
innan krig formligen förklarats och under det den anfallna parten
kanske anade intet. Karlskrona eger, som bekant, blott tvenne, på vid
pass 6Va engelska mils afstånd från hvarandra belägna inlopp. Af
dessa är blott det ena, d. v. s. stora inloppet mellan Kungsholmen och
Aspö, användbart för våra första klassens pansarbåtar, medan den
vestra farleden blott kan passeras af 15 fots fartyg. Våra större stridsfartygs
instängande af öfverlägsna pansarfartyg torde derför ej möta
några oöfverstigliga svårigheter, så mycket mindre som en fiendtlig
flotta lätteligen finner goda replipunkter för reparationer, kolning m. m.
i den blekingska skärgårdens flera goda hamnar.

I detta sammanhang torde icke böra lemnas utan afseende den
synnerligen lätta inseglingen genom stora farleden till Karlskrona med
dess fasta, snart sagdt oförstörbara, af hvarje Östersjömagt säkerligen
väl kända inseglingsmärken. Fiendens insegling kan hafva verkstälts
innan vare sig minering eller mobilisering medhunnits. Men äfven om
det blott lyckas fienden att fastläsa vår flotta inom Karlskronas befästningar,
så är densammas läge ytterst betänkligt. Väl kan det
tyckas, som om en fiende för att under sådana förhållanden förstöra
eller bemägtiga sig vår flotta och dess hufvudstation, först måste
tvinga Kungsholmens fästning och öfriga befästningar till tystnad.
Men, äfven om man gör den kanske sangviniska förutsättningen, att
befästningarna tillsammans med minlinier och försänkningar äro tillräckliga
att förhindra eu med nutidens anfallsmedel mot dylika hinder försedd
och i öfrigt öfverlägsen fiende att forcera inloppen och intränga
på Karlskrona redd, så kan dock, med den utveckling artilleriet redan
nu uppnått, Karlskrona näppeligen anses såsom en betryggande upplagsort
för flottans förråd och verkstäder in. m. Utan att befästnin -

4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 17.

gärna eller minlinierna i någon väsentligare grad kan hindra det, är
det nemligen möjligt för en mot Bollösund bakom Aspö framträngande
fiende att bombardera Karlskrona varf på en porté af omkring 9,000
meter. I Karlskrona är derför vår flotta i ständig fara för att antingen
förstöras eller tagas genom öfverraskning i början af ett krig, ja,
kanske innan vi ens veta af en krigsfara, eller ock blockeras och afstängas
från det område, der den som bäst behöfves.

Antag emellertid, att större delen af vår vid Karlskrona förlagda
flotta lyckats i tid rusta och ostörd löpa ut till sjös! Huru ställa
sig då förhållandena? Fordomdags kunde en seglande flotta, väl utlupen
från sin station, vara borta i åratal, proviantera och reparera
sina fartyg snart sagdt hvar som helst, medan nutidens sjögående
pansarflottor icke kunna hålla sig till sjös ens lika många månader och
kustflottor ännu långt mindre. En kustflotta af fartyg, lika våra moderna,
behöfver ofta proviantera och framför allt kola. Så har exempelvis
den förändrade sveatypen kol endast för 150 timmar. De moderna
fartygen lida ofta skador till sina ömtåliga maskindelar, lavettager in. in.,
hvilka endast vid varf kunna repareras och de hafva säkerligen äfven
större behof af reservmanskap än de gamla segelfartygen. Af alla
dessa skäl måste de stå i ganska oafbruten förbindelse med sina
operationsbaser. Om, när vår flotta gått till sjös från Karlskrona, en
fiendtlig magt med några öfverlägsna pansarskepp stänger återvägen
dit, kunna våra fartyg således komma i det svåraste läge. Vår flotta
skulle visserligen i så fall hafva Stockholm att repliera på. Osäkert
är dock, om detta kan lyckas, och i hvarje fall är Stockholm, med allt
afseende fästadt vid den rika tillgången på enskilda verkstäder, dock i
saknad af en hel del resurser, ersättningsdelar, reparationsmöjligheter
m. m., som deremot finnas i den afstängda hufvudstationen. Én flotta
som gått till sjös från Stockholm, kan deremot i långt mindre grad
hindras att genom någon af de många hemliga lederna åter vid behof
inlöpa till denna sin naturliga operationsbas.

Dermed är jag inne på frågan om den naturliga operationsbasen
för vår underlägsna flotta i krig mot en öfverlägsen fiende. Gäller
kriget Danmark eller Tyskland eller hotas vi af en engelsk flotta, inlupen
i Östersjön, då vore Karlskrona en naturlig operationsbas, förutsatt
likväl, att vi der ej kunde utan vidare stängas inne eller att dervarande
etablissement kunde anses fullt skyddande mot bombardering
eller att förbindelsen med en derifrån utlupen flotta kunde antagas
ohindradt upprätthållen. Jag har nyss tagit mig friheten att visa vanskligheten
af dylika förutsättningar.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 17.

Den naturliga opertionsbasen måste ligga så, att vår flotta, hvaraf
— vi måste göra detta antagande — endast en mindre del omedelbart
är färdig att löpa ut, kan, skyddad bakom befästningar och utan möjlighet
att kunna beskjutas samt trygg mot instängningsförsök, fullborda
sin rustning och gå till sjös. Stockholm, vid ett försvarskrig mot Ryssland
sjelffallet den naturliga operationsbasen, är den enda ort, som
fyller nu angifna vilkor. För en sjömagt, som väl känner hela Stockholmsskärgårdens
vidlyftiga område med dess mångfaldiga farleder och
utlopp till sjös, af hvilka senare blott några få utgöra »lotsmans farvatten»,
medan samtliga andra endast kunna befaras med tillhjelp af
flottans hemliga specialkort och farledsbeskrifningar, erbjuder denna
skärgård ett operationsområde, som en fiende torde få ytterst svårt att
rensa. Betänker man att Stockholms skärgård har ett hafsband af 110
eller, om Söderteljeviken och Öregrundskärgården medräknas, 170 engelska
mil, så torde man lätteligen inse svårigheten, ja helt enkelt omöjligheten
af att derinom instänga vår flotta. Alltid skulle det finnas
något hål i fiendens långt utsträckta bevakningskedja, hvarigenom någon
del af vår flotta kunde slippa ut samt antingen hindra större eller
mindre trupptransporter och landstigningar eller ock brandskatta fiendens
egna kuster. Förr än vår flotta blifvit effektivt instängd — och
det kan svårligen ske i Stockholmsskärgården — eller förr än den
blifvit förstörd, kan en fiende, om än så öfverlägsen, icke tänka på att
göra vidlyftigare trupptransporter till vårt land eller att der göra större
landsstigningsförsök, och äfven om fienden tränger in i denna skärgård,
har han den största svårighet att framtränga genom de trånga och
krokiga farvattnen, ständigt hotad af anfall, der han kanske minst anar
det af en fiende, som känner alla leder, alla positioner, ständigt fruktande
minpositioner och bakhåll.

Stockholm såsom operationsbas för vår flotta skyddar vidare bäst
hela vår östra, för visso mest hotade kust. Utfall kunna derifrån hastigt
verkställas, såväl till Gotland och Öland, Södermanlands-, Östgöta- och
Smålandsskären, som i synnerhet norrut uppåt Bottenhafvet, hvars
långa kuststräcka i ett kommande krig har många förutsättningar för
att blifva krigsskådeplats, och hvarest hären torde vara i stort behof
af det flankstöd, som utgöres af en flotta.

Slutligen, men ej såsom minst vigtigt vill jag framhålla, att
Stockholmsskärgården är vår mest framskjutna försvarsställning mot
vår östra granne, att den såsom naturlig fästning betäcker hufvudstaden
med der hopade centrala embetsverk, offentliga byggnader, rikedomar
och förråd af alla slag, verkstäder och etablissement, samt att den utgör

Motioner i Andra Kammaren, N:o 17.

nyckeln till Mälarens in i hjertat af vårt land gående vattenväg samt
den rika Mälardalens vigtiga provinser.

Stockholm är således enligt min öfvertygelse den vigtigaste och
naturligaste operationsbasen för Sveriges flotta, som af alla dessa anledningar
der otvifvelaktigt bör hafva sin hufvudstation.

Det invändes, att Stockholms skärgård vintertiden ofta och länge
är stängd af is, medan det fria begagnandet af Karlskrona hamn hindras
af is endast under kortare tider. Hvad Stockholms skärgård beträffar
så visar statistiken, att sjöfarten inom densamma delvis varit isstängd
under sju vintrar, deraf under två helt kort tid, men öppen under nio
vintrar af de sexton från år 1879—1895. Stängd har sjöfarten emellertid
varit endast, emedan Stockholm saknat lämplig isbrytare. Med
en sådan, lider det icke något tvifvel, att under hvilka omständigheter
som helst en i Stockholm stationerad flotta kan löpa ut ur skärgården.
Sedan beror det på Östersjöns isförhållanden, om hon kan gå vidare.
Stockholms hamnkapten har såsom sin åsigt förklarat, att Stockholms
hamn kan hållas öppen för seglation så länge Östersjön går öppen.
Kan icke en fiendtlig flotta på grund af isförhållanden befara Östersjön,
då betyda för öfrigt isförhållandena i Stockholms skärgård föga. Hvad
drifisen utanför hafsbandet beträffar, så har Stockholmsskärgårdens läge
och beskaffenhet den fördelen, att drifisen svårligen kan på en gång
fullständigt blockera Stockholmsskärgårdens alla utlopp, medan detta
lättare kan tänkas med en hamn af Karlskronas läge.

1882 års stora sjöförsvarskomité invände gentemot ett slopande
af Karlskrona station, »att den traditionella uppfattningens förkärlek
för vårt örlogsvapens största station, hvilken förkärlek af helt naturliga
skäl i mångt och mycket sammanfaller med intresset för vapnet i dess
helhet och just derför i en sådan fråga som denna visserligen icke är
utan sin stora betydelse, skulle häraf känna sig på det smärtsammaste
berörd» samt framhöll att det icke kunde förnekas »att, utan fall af
högsta nöd, vore det nästan vandalism att låta förstörelsen öfvergå de
arbeten sekler till vår flottas gagn skapat». Hvad denna invändning
beträffar, så har det ingalunda varit min afsigt att föreslå slopandet af
Karlskrona station. Karlskrona borde enligt min mening ständigt bibehållas
såsom en befästad hamn med depot för en mindre del af vår flotta,
medan hufvudstationen flyttades till Stockholm. På så sätt förlorar äfven
den mera sentimentala invändningen om »den traditionella uppfattningen»
all betydelse äfven om det ock skulle bjuda emot för en och annan af
de äldre eller äldsta inom flottan att se hufvudstationen flyttad. De
yngre inom flottan skulle säkerligen med enhällig tillfredsställelse helsa

Motioner i Andra Kammaren, N:o 17.

en dylik förflyttning. Lätt att bemöta är äfven komiténs vidare invändning,
att vägen från Stockholm är väl lång, när det gäller att vid ett
krig skydda vår södra eller vestra kust. Hvad särskilt vestkusten beträffar,
så afses väl dermed hufvudsakligen Göteborg, men dess skyddande
från sjösidan genom befästningar har länge stått på dagordningen och
äfven den mest sanguiniske försvarsifraren torde för öfrigt aldrig drömt
sig, att vi med en flotta skulle kunna skydda vår vestkust mot t. ex.
den engelska flottan. Komiténs slutsats var väl naturlig, då den icke
synes hafva tänkt sig möjligheten att dela på flottan mellan Stockholm
och Karlskrona, och då den poetiska och traditionella nimbus från segelflottans
stora tid ännu omgaf Karlskrona, utan att man ännu kunde
ställa sig annat än tveksam inför många moderna spörsmål, som just
då trängde sig fram inom det sjömilitära området.

För öfrigt ger dock komitén sjelf det bästa stöd till förmån för
Stockholm, då den erinrar, »att, om också icke hufvudst.aden och dermed
det mellersta Sveriges försvar är allt, så är dock dess utanverk,
den densamma omgifvande vidlyftiga skärgården, från Landsort till
Öregrund, af så stor betydelse i strategiskt hänseende, att ensamt denna
nödvändiggör den ständiga närvaron der af ett flytande försvar, hvars
naturliga förläggningsort i fred och replipunkt i krig är Stockholm».

Såsom jag förut anmärkt, håller jag dock före, att Karlskrona
är en allt för god och välbelägen hamnplats, innefattande allt för dyrbara
dockor och verkstäder, goda kaserner, ypperliga etablissement för
manskapets utbildning m. m. samt derjemte alltför eftersträfvansvärda
möjligheter för en främmande sjömagt, för att kunna uppgifvas. Det
måste försvaras såsom en sårbar, för anfall lätt utsatt punkt, som icke
får falla i fiendens hand, och dervarande etablissement böra tills vidare
underhållas och i mån af behof brukas. Vissa af bildningsanstalterna
för manskapet, åtskilliga af öfningsfartygen samt en viss mindre del af
flottans moderna stridsmateriel synes mig fortfarande kunna och böra
dit läggas.

Ytterligare invändes här, att flottans nuvarande station i Stockholm
ingalunda är tillräckligt rymlig, vare sig man betraktar utrymmet
till lands eller vatten, att knappast våra nuvarande stridsfartyg der
skulle kunna rymmas och att ingen möjlighet förefinnes för att utvidga
densamma. Detta är sant. Sant är också, att det äfven ur andra skäl
kan vara mindre lämpligt att inne i bjertat af hufvudstaden hafva ett
stort marinetablissement anordnadt. Någon egentlig örlogshamn kan
man för öfrigt knappast tala om i Stockholm, då den egentliga hamnen
icke bildar ett helt för sig utan endast utgöres af en allmän, ständigt

Motioner i Andra Kammaren, N-.o 17.

öppen trafikled, der åt flottan endast är reserveradt ett knappt utrymme
längs vissa stränder utan annan lämplig förbindelse mellan varfvets två
olika delar än öfver vattnet. På samma gång som Stockholms nuvarande
stationsområde således måste betraktas såsom synnerligen olämpligt,
ja omöjligt för ett större marinetablissement, erbjuder Stockholms
skärgård åtskilliga ställen, der de naturliga förhållandena vid en närmare
undersökning torde visa sig synnerligen lämpliga för anordnandet
af ett helt och hållet nytt flottetablissement.

Detta skulle emellertid medföra så stora kostnader, att redan
derigenom hela planen vore fallfärdig, om icke en bestämd och lätt
funnen utväg erbjöde sig för anskaffandet af de medel, som erfordras
för de nya anläggningarna.

Denna utväg är att söka i en försäljning af de nu för flottans
räkning disponerade områdena inom Stockholm.

Enligt gjorda uppmätningar innehåller Skeppsholmen

en yta af .............................................................................. 1,846,000 qvadratfot

Kastellholmen en yta af .................................................. 310,000 »

eller tillsammans en yta af............................................. 2,156,000 qvadratfot.

Om af Skeppsholmen antages afgå en tredjedel och af Kastellholmen
hälften till gator, öppna platser, lämpligt utrymme omkring
kastellet o. s. v., så återstår sammanräknadt omkring 1,400,000 qvadratfot,
som skulle kunna säljas till byggnadstomter. Om härifrån
ytterligare dragés en fjerdedel till gårdsutrymme, så återstår att bebygga
i rundt tal en million qvadratfot. För eu plats som denna kan
hyresinkomsten beräknas till kronor 2: 40 per bebygd qvadratfot, alltså
inalles 2,400,000 kronor, livilka kapitaliserade efter 6 procent, visa ett

bruttovärde af minst............................................................. 40,000,000 kronor.

Om derifrån dragés byggnadskostnaden (30 kronor

per bebygd qvadratfot) ......................................................... 30,000,000 »

så återstår minst ..................................................................... 10,000,000 kronor,

hvilket är värdet af nu befintlig tillgänglig mark på de båda holmarne.
Genom utfyllning längs de grunda stränderna sydvest om samt emellan
holmarna torde ytterligare ett par hundratusen qvadratfot byggnadstomt
kunna ernås. Fyllnadsämnen i riklig mängd finnes på platsen.
Huru mycket holmarnes försäljningsvärde genom denna omständighet
kan höjas är ovisst. I alla händelser hafva emellertid de å holmarna
befintliga, kronan tillhöriga, men vid en försäljning obehöfliga byggnaderna
ett ej obetydligt värde, hvarföre, då alla dessa omständigheter

Motioner i Andra Kammaren, N:o 17.

tagas i betraktande, värdet af holmarna icke torde få sättas lägre än
till omkring 11 millioner kronor, hvilket motsvarar ett ingalunda öfverdrifvet
medelförsäljningspris af 5 kronor per qvadratfot.

Räknas dertill för galérvarfvets, till öfver en million qvadratfot
uppgående yta ett pris af endast 3 kronor per qvadratfot, så skulle
staten kunna hafva en behållning af omkring 14 millioner kronor på
försäljningen af den af flottan nu disponerade marken i Stockholm,
ett belopp, som mer än väl torde kunna räcka till för anläggandet i
Stockholms skärgård af en fullt tillräcklig, modern örlogsstation och
derutöfver lemna tillgångar som ingalunda må underskattas.

Sedan jag sålunda bemött de invändningar, som kunna göras
emot mitt förslag, så vill jag endast framhålla ännu en omständighet,
som kraftigt talar för Stockholm såsom hufvudstation för flottan. Denna
omständighet är den ekonomiska d. v. s. hänsynen till den ganska betydande
besparing, som genom eu dylik åtgärd borde kunna vinnas i
femte hufvudtitelns utgifter. Jag hörer visserligen icke till dem, som
föreställa sig, att en förändring, sådan som här åsyftas, skulle vara
liktydig med kolossala administrativa besparingar för statsverket, ithy
att Karlskrona i hvarje fall, äfven som depot, kommer att behöfva åtskilliga
befäls- och underbefälsplatser samt civila beställningar af olika
slag. Men för en hvar måste det vara uppenbart, att ingalunda oväsentliga
besparingar dock böra på detta sätt kunna göras, ehuru de
måste anses vara synnerligen svåra att på förhand öfverblicka och
beräkna.

Såsom framgår af hvad jag nu haft äran anföra, kan jag icke
biträda något förslag, som afser att tillgodose utvecklingen af Karlskrona
flottstation i vidsträcktare mån än som ovilkorligen erfordras för
Karlskrona såsom depot. Då emellertid uppenbart lärer vara, att nu
ifrågasatta dockbyggnad, som väl under närvarande förhållanden kan
synas önskvärd, dock icke kan anses nödvändig, i fall Stockholm blir
hufvudstation och Karlskrona ändras till depot, så framgår häraf, att
jag måste yrka utslag till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda proposition.

Jag får således vördsamt hemställa:

att Riksdagen, med utslag å Kongl. Maj:ts nådiga
proposition i punkt 11 under femte hufvudtiteln angående
anslag till ny dockbyggnad i Karlskrona, ville
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
behagade dels taga under ompröfning, huru vida icke
Vilt. till Itiks il. Fiol. 18911. 1 Sami. 2 Afl. 2 Band. C Häft. 2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 17.

svenska flottans hufvudstation borde förläggas till
Stockholm, medan Karlskrona förändrades till depot,
samt huru vida icke, i sammanhang härmed och till
beredande af nödiga medel för ett nytt flottetablissement
i Stockholms närhet, de af flottan nu disponerade
områden i Stockholm borde försäljas, samt dels derefter
till Riksdagen inkomma med förslag, som af
denna ompröfning kunna föranledas.

Stockholm den 21 januari 1896.

Sven Palme.