Motioner i Andra Kammaren, N:o 17

Motion 1895:17 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 17.

1

N:o 17.

Af herr S. Palme, med förslag till ändrad lydelse af § 48 i
regeringsformen.

I färskt minne torde bevaras den tvekan, hvarunder det kungliga
härordningsförslaget vann majoritet vid 1892 års urtima riksdag, och det
bekymmer dess antagande väckte inom vida kretsar af vårt land.

Denna tvekan kunde dock endast i ringa mån öfvervinnas, detta
bekymmer endast föga mildras af de löften, hvarpå urtimaperioden var så
rik, och af de förhoppningar, som bestämda uttalanden från officiel! håll
läto födas.

Bland urtimariksdagens löften och förhoppningar vill jag här endast
tillåta mig att fästa uppmärksamheten vid det då temligen allmänt hörda
talet om »militära reformer». I vissa fall preciserades väl dessa reformer,
men i andra fall lemnade det mångomfattande uttrycket fältet öppet för
ett helt perspektiv af ljusa framtidsförhoppningar. Särskildt vågade
ganska många svenska medborgare sätta dessa reformer i samband med
den omständigheten, att Sveriges krigsmagt nu i högre grad än förr vore
byggd på värnpligtens grund. Med full rätt ansåg man, att, i samma
mån som ökade värnpligtsfordringar påläggas Sveriges folk, i samma mån måste
ock ökad uppmärksamhet af statsmagterna egnas deråt, att de unga medborgarskarornas
bästa varder väl tillgodosedt och att ändamålet med den
stora nationaluppoffringen varder väl fyldt. Bland de många omständigheter,
som dervidlag äro att taga i betraktande, intager befälets ställning

Bill. till Iliksd. Prof. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 5 Höft. (Näs 17—20). 1

2

Motioner i i Andra Kammaren, N:o 17.

ett synnerligen vigtigt rum. Ju mera en härordning är byggd på allmän
värnpligt, desto högre fordringar måste ställas särskildt på officerskåren.
Officeren är icke längre ensamt befälhafvare, som under några korta
öfningsdagar har att meddela en knapp kunskap i vapnens förande, han
öfvergår derjemte allt mera till uppfostrare. Kunde det vid 15 dagars
möte vara tillräckligt att sammanhålla den militära disciplinens band
endast med jernhårda strafflagsparagrafer, erfordras nu andra medel, dervid
främst det ömsesidiga förtroendet. Den värnpligtige måste kunna
sätta fullt förtroende till officeren, förtroende icke blott till hans goda
vilja, utan ock till hans insigter och hans förmåga. På samma sätt måste
ock mellan de olika befälsgraderna samma förtroende förefinnas. Finnes
icke detta, tager organismen skada eller brister helt sönder. Förtroende
måste emellertid förefinnas icke endast i nu nämndt afseende utan jemväl
derutinnan, att befordringarna ske på ett fullt rättvist sätt, hvilket åter
i viss mån är ett vilkor för att förtroende för öfrigt skall ega rum.

Granskas förhållandena inom svenska armén något närmare, så
skall man finna, att ett doft missnöje rör sig inom ganska vidsträckta
kretsar af den svenska officerskåren. Denna kårs lojala och ridderliga
tänkesätt, dess sjelfuppoffrande nit ‘i sitt arbete, dess varma tillgifvenhet
för sitt yrke skjuta i regeln åt sidan äfven de mest berättigade
uttryck af detta missnöje. Men då och då tränga sig dock ut i
det offentliga anmärkningar och uttalanden, som äfven för den oinvigde
gifva en inblick i ganska djupt kända missförhållanden. Jag vill härmed
ingalunda hafva sagt, att en hvar af de anonyma broschyrer och tidningsartiklar,
som snart sagdt vid hvarje vigtigare befordran se dagen, innehålla
berättigade anmärkningar eller äro uttryck för ett befogadt missnöje.
Tvärt om tror jag, att de i många fall endast härleda sig från förbigångnas
djupt kända, men derför icke alltid berättigade harm. Jag har endast
velat såsom min åsigt framhålla, att flera tecken tyda på att ett missnöje
mångenstädes inom svenska arméns officerskår förefinnes.

Om man analyserar de olika tillfällen, då detta missnöje offentligen
i skrift eller enskildt man och man emellan i synnerhet samt mest
berättigadt gjort sig gällande, så föreställer jag mig, att man skall komma
till den öfvertygelsen, att dessa tillfällen galt befordringar af personer,
som vid sidan af sin militära tjenst innehaft hoftjenst af en eller annan
art, samt rörande hvilka man funnit eller trott sig finna, att de just på
grund af sin ställning vid hofvet föredragits framför andra, mera berätti -

3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 17.

gade, men detta företräde saknande kamrater. Deremot har invändts, att
om man noga undersöker, så skall man finna, att ifrågavarande personer
icke befordrats framför andra derför att de äro hofman, utan hafva de,
såsom en bekant författare i ämnet skifver, blifvit »framför andra dragna

till de högstälda personernas närhet och omgifning»......»derför

att de äro ansedde och duglige.» Väl sant i ett eller annat, låt vara i
många fall. Men allt för tydliga bevis på motsatsen kullkasta dock invändningens
värde.

För öfrigt är det icke endast vid befordringar, som den dubbla
egenskapen af hofman och militärer gifver anledning till missnöje. Eu
hvar, som inom en officerskår varit i tillfälle att på närmare håll iakttaga
en eller flera officerare med hoftjenst, måste med missnöje hafva märkt
åtskilliga omständigheter, som icke kunna annat än betraktas såsom mindre
lämpliga. Än kan ifrågavarande officer derför att han skall inträda i
utöfning af sin hofsyssla icke beordras till en viss kommendering, hvartill
han eljest är i tur. Än måste han midt under pågående vigtig tjenstgöring
af en kamrat aflösas, derför att han kallas till hoftjenst. Ej
sällan finnas inom kåren osjelfständiga karakterer, som, beräknande att
deras kanske ännu till och med i lägre grad stående kamrat, hofmannen,
dels är förutbestämd att hastigt avancera och dels har högstälda personers
öra, egna honom en fjäsande uppmärksamhet, som ingalunda är för andan
inom kåren nyttig. Dessa och andra omständigheter göra att, äfven
utom befordringstillfällen, den dubbla egenskapen af hofman och officer
är olämplig.

Med dessa förhållanden må för öfrigt vara hur som helst. Vederbörandes
goda vilja, hvilken jag ingalunda betviflar, må vara aldrig så
uppriktig angående full rättvisas åstadkommande såväl under tjenstgöring
som vid befordringar. Dessa befordringar må ske med den allra största
hänsynsfullhet. Så länge missnöje inom armén råder -med dubbeltjenst
inom armé och hof, och dylikt missnöje kommer alltid att finnas, så länge
är jag ock på det lifligaste öfvertygad om att det är i hög grad olyckligt
för armén och för andan inom densamma, att officerare i tjenst
kunna utnämnas till befattningar inom Ivonungens hof.

Med befattningar inom Konungens hof kan jag ingalunda mena
adjutanter, för så vidt nemligen de syssla med militär adjutanttjenst och
icke med hoftjenst. Konungen, den enligt § 14 regeringsformen sjelfskrifne
högste bcfälhafvaren öfver landets krigsmagt, måste i denna sin

4

Motioner i Andra Kammaren, N-.o 17.

egenskap ega rätt att till adjutanttjenst hos sig kalla och kommendera
det antal officerare, som han anser skäligt. Då de emellertid äro hos
Konungen anstälda endast i Konungens egenskap af högste befälhafvare
öfver krigsmagten, så kan deremot med all rätt fordras, att dessa officerare
icke varda använda i annat än verklig adjutanttjenst, med uteslutande af
allt, som hörer till hoftjenst, uppvaktning o. d.

Sak samma rörande adjutanters anställning hos de kungliga prinsarne,
hvilka i och med detsamma icke heller kunna ho3 sig få anstälda
flera eller andra adjutanter än som med deras innehafvande militära grad
eller befattning inom krigsmagten är förenligt.

Då jag sålunda anser en ändring af § 48 regeringsformen i nu
antydt syfte icke blott nyttig utan äfven nödig, må det med skäl invändas,
att en dylik reform borde företagas äfven rörande andra emhetsmän än de
militära. Jag är den förste att erkänna invändningens logiska vigtighet.
Men dels föreställer jag mig, att missförhållandena icke kunna vara så
känbara inom ett embetsverk som inom en officerskår, och dels saknar
jag rörande civila embetsmannaförhållanden den ledning för bedömandet,
som ligger i personliga iakttagelser af faktiska förhållanden.

Till slut vill jag påpeka, att ett stadgande i nu antydt syfte, som
för öfrigt vinner ytterligare bekräftelse af snarlika bestämmelser i utlandet,
särskild! Tyskland, synes mig vara af vigt äfven ur konungamagtens
egen synpunkt.

Med anledning af hvad jag nu haft äran anföra, vågar jag vördsamt
föreslå,

att Riksdagen måtte antaga nedanstående förslag
angående tillägg till § 48 i regeringsformen, att hvila
till vidare grundlagsenlig behandling.

§ 48.

Konungens hof — — — — — — afsätta, dock må officerare i
tjenst hvarken kunna till sådan beställning nämnas, ej heller eljest till
hoftjenstgöring användas.

Stockholm den 23 januari 1895.

Sven Palme.