Motioner i Andra Kammaren, N:o 17

Motion 1893:17 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 17.

5

N:o 17.

Af herr 0. A. Ericsson i Ofvanmyra, om beviljande af ett anslag
å 5,000 kronor för åstadkommande af utredning i syfte
af nedsättning i statens embets- och tjenstemäns löner m. m.

Vid 1888 års riksdag väckte undertecknad jemte N. Nilsson i
Skärhus en motion n:o 75 och L. Börjesson en n:o 122, hvilka innehöllo
framställning om en nedsättning af en del af statens embets- och
tjenstemäns löner. Denna framställning blef af dåvarande statsutskott
i dess utlåtande n:o 3 afstyrkt. Mot detta beslut reserverade sig samtlige
utskottets ledamöter från Andra Kammaren. 11 af dessa reservanter,
som hufvudsakligen fasthöllo lista och 2:dra utgiftsafdelningarnes
förslag, hemstälde med anledning af dessa motioner, »att Riksdagen
måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta, om möjligt
redan till nästa lagtima Riksdag, verkställa utredning, huruvida
och i hvad mån statens embets- och tjenstemäns nuvarande löner skulle
med hänsyn till nu gällande prisförhållanden kunna nedsättas.» I motiven
för denna hemställan, till hvilka jag för öfrigt, jemte de åberopade motionerna,
ber att få hänvisa, anförde dessa 11 reservanter bland annat följande:
»En utredning i berörda syften synes med det snaraste böra

komma till stånd. Alla goda krafter böra förenas för att upphjelpa
landet ur dess brydsamma ekonomiska läge. Den af motionärerna föreslagna
åtgärden är äfven i sin mån ett medel härtill,» etc.

Om någonsin dessa uttalanden kunna ega en tillämpning, så är
det väl nu. Af den framlagda statsverkspropositionen framgår, att
chefen för finansdepartementet måst föreslå utomordentliga åtgärder för
att få medel till täckande af statens utgiftsbehof. Icke nog med att
han begär öfverskottsmedlen från föregående statsreglering och riksbankens
hela vinst för 1892, utan äfven en 100-procentig tilläggsbevillning,
jemte en upplåning af en summa af 5,000,000 kronor. Detta
kan man i sanning kalla ett brydsamt ekonomiskt läge, då man vet,

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 17.

att redan nu det skattdragande svenska folket hårdt nedtryckes af
skatter till stat och kommun.

Jemför man. nu prisförhållandena å hvad som hör till lefnadsbehofven
för omkring ett 20-tal år sedan, då embetsmännen erhöllo ett
20-procentigt »dyrtidstil.lägg.» med nuvarande, så skall man lätt finna
rättmätigheten af. ett »billigtidsafdrag» å dessa höga löner, som hvar för
sig representera icke så små förmögenheter.

Men icke nog härmed; ännu vidrigare förefaller det allmänheten,
att tjenstemännen efter åtnjutandet af dessa höga löner, ofta vid en
kraftfull ålder begära och erhålla afsked med rättighet att under deras
återstående lifstid uppbära en årlig otillbörlig hög pension. Visserligen
är det sant, att i regel tjenstemännen sjelfva fått deltaga i bildandet
af dessa pensionskassor, hvarur de sedermera erhålla sin pension; men
märka, dels, att dessa pensionsafgifter utgå till olika belopp
i förhållande till löneförmånerna inom olika stater och corsper och
dels äro allt för lågt tilltagna i jemförelse med den pension, de
inom de olika graderna äro berättigade att uppbära. Den ekonomiska
följden häraf för statsverket har också blifvit den, att åtskilliga af dessa
pensionskassor kräfva sådana summor, att de börja väcka allvarlig oro
hos. den betänksamme betraktaren. Antingen höra således pensionsafgifterna
höjas, eller också pensionerna nedsättas, helst i sådan omfattning,
att statsverket så litet som möjligt betungas af pensionsinrättningen.
och i hvilket fall som helst dessa afgifter regleras så, att de
utgå till lika belopp i de grader, som motsvara hvarandra inom de
olika stater och corpserna.

Egnar man en blick på. den sociala sidan af saken, så skall man
finna, att det är af högsta vigt att inslå på en varsammare och sparsammare
bana. Vill man samhällets bestånd på grundvalen af den bestående
samhällsordningen; vill man hindra vår idoga, redliga och aktningsvärda
landtbefolkning, som för sin tillvaro har att kämpa under
så knappa lefnadsomständigheter, från att ryckas med den mer och mer
högljudda revolutionära skaran i storstäderna, så må man i tid inslå
på reformernas väg. Och icke minst af vigt är att så göra i här antydda^
hänseende. Allmänheten är icke van vid att få betaldt mer än
en gång för sitt utgjorda arbete, tvärtom; de få ofta erfara, att aflöningen
denna enda gången är ganska knappt tilltagen, och ser för
den skull icke . gerna eu sådan misshushållning med de allmänna medlen.

Skulle Riksdagen besluta en utredning i dessa spörsmål, torde på
samma gång äfven böra egnas en tanke på, huruvida det genom förenkling
i åtskilliga administrativa och exekutiva verk och inrättningar kunde låta

7

Motioner i Andra Kammaren, N:o 17.

sig göras att helt och hållet indraga åtskilliga tjenstemannaplatser.
Det torde vara allom bekant, att framställningar äfven i det hänseendet
vid olika tillfällen förelegat till Riksdagens afgörande, och det är icke
utan, att dylika framställningar rörande åtskilliga af dessa områden ega
ganska talande skäl för sig och således äro mycket lämpliga att tagas med
i ofvannämnde utredning. Se såsom exempel motionerna n:is 150 och
151 vid ofvannämnda års riksdag, afgifna af ledamoten af Andra Kammaren
herr A. E. Pettersson i Hamra.

Det är icke af minsta afvoghet mot embetsmännen denna framställning
göres, tvärtom; den tvingar sig fram af tidsomständigheterna,
och min öfvertygelse är, att fäderneslandet skulle stanna i stor tacksamhetsskuld
till sina embets- och tjenstemän, om de åtnöjde sig med
skälig aflöning, lefde sparsammare och i högre grad föregingo enskilda
embets- och affärsmän med godt exempel, hvilket i denna vällefnadens
och svindleriernas tid vore af högsta behofvet påkalladt.

Med anledning af det åberopade, dels motionerna och dels omnämnda
reservation, samt på grund af hvad jag i största korthet anfört,
vågar jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte hos Kong]. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta, om möjligt redan till
nästa lagtima Riksdag, verkställa utredning, huruvida
och i hvad mån statens embets- och tjenstemäns löner
skulle med hänsyn till nu rådande förhållanden kunna
nedsättas, deras pensionsafgifter dels omregleras och
dels antingen förhöjas eller också deras pensioner
nedsättas, äfvensom, genom förenkling i åtskilliga
administrativa och exekutiva verk och inrättningar, en
del ombetsmannaplatser helt och hållet indragas; och

att Riksdagen till bestridande af utgifterna för
denna utredning, ställer till Kongl. Maj:ts förfogande
ett förslagsanslag å 5,000 kronor.

Om remiss till statsutskottet anhålles.

Stockholm den 24 januari 1893.

Ottas A. Ericsson.