Motioner i Andra Kammaren, N:o 17 (Motion 1891:17 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 17.

N:o 17.

Af herr ,T. Eliasson in. fl., om nedsättning i grundskatterna samt
lindring afl rustnings- och rotering sbesvären.

Sedan Riksdagen under de sist förflutna åren afslagit väckta motioner
angående vidare afskrifning af de å viss jord hyflande grundskatter samt
något större lindring i rustnings- och roteringsbesvären, än hvad nu är förhållandet,
kan det visserligen anses förmätet att vid denna Riksdag draga
samma sak under förnyad pröfning; men då frågan är af beskaffenhet att
kräfva en snar lösning, drista undertecknade i nyo besvära Riksdagen dermed.

För en ändring i fördelningen af skatterna till staten och kostnaderna
för underhållet af den indelta armén finnes, efter vår uppfattning, icke
endast många utan äfven gamla och rättvisa, för en hvar sanningsälskande
i ögonen fallande motiv. Dessa äro visserligen förut flera gånger andragna
och så bevisande, att något vidare i detta fall icke kan återstå; men det
oaktadt våga vi oss att, med åberopande af hvad som i denna fråga förut
blifvit anfördt, fästa uppmärksamhet på de hufvudsakligaste af sagda skäl.

Att skatt till staten är befogad och nödvändig, det kan och skall icke
komma att kunna bestridas. En sådan skatt är likväl icke för forntida
statsändamåls uppehållande utan för nutidens. Grunden för dylik beskattning
bör dä ej heller vara den som gälde i forna dagar. Hvad är rättvisare i
detta fall, än att hvar dag drager sin egen plåga; att den, som i år har
nytta eller borgerlig säkerhet från samhället, äfven efter förmåga för tillfället
deltager i de skatter, som äro nödvändiga för samhällets bestånd under samma
tid, utan att betunga andra dermed mer, än hvad på dem efter skatteförmåga
belöper. Grunderna för bevillningen till staten och utskylderna till kommunen
äro sådana. De i vårt land utgående grundskatterna användas endast
för statsändamål, som tillhöra den innevarande tiden, och hvaraf alla rikets
invånare hafva behof. Saken, sedd blott från denna synpunkt, förtjena!1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 17.

synnerlig uppmärksamhet just i våra dagar, då samhällsupplösande läror alltmer
spridas och vinna tillslutning; då ropen på rättigheter och jemlikhet blifva
mer och mer högljudda; då befolkningen i massa öfvergifver sitt fosterland;
och då landsbygdens invånare frångå sina fäders näringar. Det gäller för
statsmagterna att hafva bekymmer för morgondagen, och den omsorgen torde
ej kunna anses komma för tidigt, som har sin anledning från berättigad!
missnöje bland en stor del af landsbygdens mest skattebetryckta befolkning,
och som har till mål att göra fördelningen af skatterna mera rättvis och
lämpad efter skatteförmågan, än hvad nu är förhållandet.

Grundskatternas tillkomst är känd. Det är äfven bekant, huru en del
af Sveriges jord blifvit skattefri. Till dem, som draga tungan af grundskatter
och indelningsverk, har också kommit kunskap om, icke endast under
Indika förhållanden grundskatterna pålades och stadgades, utan äfven på
hvilka vilkor indelningsverket kom till stånd. Hvem det är, som i senare
afseendet är löftesbrytare, det inses i våra dagar bättre än förr. Den, som
ställer sig fri utan egoism vid betraktandet af förhållandena härutinnan,
skall otvifvelaktigt gifva rätt åt det i senare tid ofta hörda uttalandet, att
grundskatter och indelningsverk äro sekelgamla orättvisor.

Men är det förenligt med svenska folkets ära, att dessa orättvisor i
beskattningen skola, den dag som i dag är, få göra sig gällande? Är det
antagligt, att en del af de skattdragande i alla tider skola nöjas med att
låta sig betryckas? Gfifver den närvarande tidens anda hos befolkningen inom
landet anledning till förhoppningar, att allt i framtiden skall gå efter gammal
ordning? Med aktgifvande på tidens tecken står fosterlandsvännen troligen
vid de senare af dessa -frågor verkligen undrande och spörjande.

Ett faktum är, att grundskatter och indelningsverk blifvit erkända
såsom orättvisor. Det är en sakverklighet, att städernas fastigheter äro
ganska ringa betungade af skatter, såväl till stat som kommun, i förhållande
till en stor del af landsbygdens. Det är obestridligt, att skatterna å landet
ej äro afpassade efter skatteförmågan. Hvad som icke kan motsägas är, att
befolkningen i städerna ökats mycket mer än å landsbygden, och att under
senaste årtiondet invånareantalet växt med nära 100 gånger mer än
landets. Att en del af städernas invånare, mer än landsbygdens, ställer
sig oroligare mot det bestående, det torde icke kunna förnekas. Gudsfruktan,
sedlighet och försakelse på fädrens sätt tyckas för många vara lemnade åt
glömskan. Om allt sådant kan fortgå utan menliga följder för samhällets
bestånd, om en ännu mera ökad stadsbefolkning medför något verkligt godt
för fäderneslandet i politiskt och ekonomiskt hänseende, derom finnas icke så
få tviflare.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 17. 7

Angående folkökningen i städerna och på landet leninar statistiken
vittnesbörd, och af dessa tillåta vi oss här anföra:

att folkmängden å landsbygden, som vid slutet af år 1810 utgjorde
2,155,116 och vid 1889 års slut 3,890,657, ökats under denna tid med
80,53 procent;

att invånareantalet i städerna — köpingarne oberäknade — år 1810
utgörande 222,735, uppgick vid slutet af år 1889 till 883,752, och har således
ökats med 2 9 6,78 procent;

att under årtiondet 1880—1889 folkökningen utgjort å landsbygden
endast 1,944, men deremot i städerna uppgått till 193,564;

att landsbygdsbefolkningen minskats under åren 1880, 1881, 1882
och 1888 med 45,175, hvaremot stadsinvånarne under samma år ökats
med 58,745;

och att stadsinvånarnes antal i förhållande till hela riket utgjorde
vid slutet af år 1810 — 9,53, och vid samma tid 1889 — 18,51 procent.

Anledningarne till städernas så betydligt ökade folkmängd kunna vara
många. Oss förefaller det dock, att den höga beskattningen å landsbygden
är den hufvudsakligaste. Det har man sett, att ganska många skattejordegare
sålt sin egendom å landet och i stället förskaffat sig stadsfastighet,
hvilka visat sig mera inkomstbringande. Det är en känd sak, att kapitalister,
löntagare och pensionärer i senare tider helst välja städerna till boningsort.
Kroppsarbetarne lemna det mera betungande och mindre lönande arbetet å
landsbygden och söka ett bättre i städerna, men falla mången gång fattigvården
till last. Landsbygdens högst beskattade fastigheter egas och brukas
till stor del af de mest skuldsatta. Huru stor är icke skilnaden mellan förr
och nu i dessa afseenden, och huru skall det komma att se ut i den närmaste
framtiden, om ingen förändring sker?

Vid betraktandet af förhållandena kan man få skäl att fråga sig: är
det lyckligt för fäderneslandets lugna utveckling och framåtskridande i politiskt,
sedligt och ekonomiskt hänseende, om landsbygdens befolkning minskas
och stadsinvånarne endast ökas? Hafva städernas invånare visat sig vara
ett säkrare stöd för upprätthållandet af det bestående än landsbygdens befolkning?
Kan den dag vara för fosterlandsvännen att efterlängta, då städernas
befolkning i antal öfverstiger landsbygdens? Eger man utsigter, att
Svea land då kan föda sina invånare, och är det antagligt, att befolkningen
i moraliskt hänseende förbättras mer i stad än på landet? För vår del hysa
vi tvifvel härom och tro oss ega stöd i sistnämda hänseende af de senare
årens statistik, hvilken i fråga om sedlighet, brott och förseelser icke gifver
städerna det bästa vitsordet.

Vid ett vidare betraktande af nutida förhållanden visa sig oroande

Motioner i Andra Kammaren, N:o 17.

tecken, hvilka torde förtjena att i tid beaktas. Utvandringen, som tyckes
tilltaga, visar inga glädjande siffror, eller 50,786 år 1887 och 50,323 år
1888. Den minskar fäderneslandets försvarare och har till icke ringa del
sin anledning i missnöjet med rådande förhållanden. Socialismen utbreder
sig som en smitta, och dess anhängare åsyfta hufvudsakligen samhällsupplösning.
Dess läror hafva dock lyckligt nog hittills vunnit ringa anslutning
bland landets jordbrukare. Missnöjet öfver nekad rättvisa i beskattning och
med gifna, men alltför länge ouppfylda löften kan dock snart urarta. Något
torde då behöfva göras, innan det heter — för sent. Tiden och omständigheterna
mana fosterlandsvännerna att medverka icke allenast till en rättvisare
beskattning för den jordbrukande befolkningen utan ock för sådana
åtgärder i öfrigt från statens sida, hvilka kunna minska lockelserna att
emigrera eller öfverbefolka städerna och på samma gång framkalla ökning,
icke minskning i antalet af dem, som egna sig åt en näring, utan hvilken
fäderneslandet snart skulle gå sin undergång till mötes.

Flera gånger förut hafva, likasom nu, tillgångar för skattenedsättningar
varit i statskassan att påräkna, men anspråken derom hafva fått vika.
Ökning af embets- och tjenstemäns antal och löner hafva ansetts för mer
oundgängliga ändamål. Ifrågasatta skattelindringar hafva likväl mötts med
löften och försäkringar om rättelse i skatteförhållandena i en snar framtid,
men dessa tyckas vara gifna endast för att tillfälligt tysta opinionen. Fordringarne
på en rättvisare beskattning äro dock icke tillfälliga och kunna ej
i alla tider tillfredsställas af löften, som lemnas oinfriade. Det må sägas
hvad som helst derom, men oss förefaller det, att hvad som lofvas, det bör
hållas i frågor man och man emellan; och kan man dä icke ställa krafvel!
lika högt, när det gäller de skattebetryckta gent emot staten?

Det heter nu, att försvarets stärkande krafvel’ alla statskassans öfverskott.
Om man ock inser och erkänner detta, så torde man på samma gång
äfven böra tänka på dem, som förut i århundraden burit det hufvudsakligaste
af försvarsbördorna; på dem, som åtagit sig sådan skyldighet mot vilkor och
rättigheter, hvilka af statsmagterna blifvit kränkta; på dem, som bekosta
underhållet af den indelta armén, och att desse, derför att de förut haft
större bördor än andra, icke kunna rättvisligen åläggas större skyldigheter,
då beliofvet klöfver ett nutiden tillfredsställande försvar. Skall detta försvar
vara tidsenligt i alla detaljer, så bör det äfven ega tidsenlig grund. Det
kan icke sägas sä om svenska indelningsverket.

I fråga om försvarets stärkande, så åberopas många exempel från
militärstarka länder, men det döljes, att der icke gör sig gällande samma
orättvisa i beskattningen för försvaret som här. Det talas om, att rust- och
rotehållare äro egoister och nihilister, men dessa beskyllningar kunna rätt -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 17. 9

visligen icke drabba dem, som särskildt haft och hafva eu dryg del af
försvarsbördorna,. hvaraf andra, i ekonomiskt hänseende lyckligare lottade,
icke hafva den ringaste känning. Detta gifver oss ock anledning att fråga,
om den roterade jorden å landsbygden bättre tarfvar försvar än städernas
fastigheter; om en fiende förr skottår skattejorden än de oberustade säterieller
de andra nära nog skattefria egendomarne; samt om jordbrukarens
tillhörigheter äro mer utsatta för eu fiendes plundring, och dennes lif och
frihet i större fara än kapitalistens, embets-, tjenste- eller köpmannens?
Dessa frågor besvaras af historien med nej, och om deri ligger sanning, så
krafvel- ju den enklaste rättvisa, att alla efter förmåga deltaga lika i’det
gemensamma försvaret; att inga derför betungas mer än andra.

Det må tillåtas oss hysa den förhoppning, att Riksdagen icke alltid
skall lemna motiven för lindringar af de å viss jord hvilande skatter och
besvär till staten utan uppmärksamhet, och det är under sådan förutsättning
samt pa grund åt de skäl, hvilka nu och förut blifvit anförda, som vi våga
hemställa, det Riksdagen för sin del b.eslutar,

att från och med år 1892 den nedsättning i de på viss
jord hvilande grundskatter, som är stadgad i kongl. kungörelsen
den 5 juni 1885, förändras från BO till 50 procent;
och

att, äfven från och med år 1892, den i lagen den 5
juni 1885 bestämda lindring af rustnings- och roteringsskyldigheterna
ökas från 30 till 50 procent, samt att
Riksdagen beviljar erforderligt anslag för detta ändamål.

Om remiss till statsutskottet anhålles.

Stockholm den 23 januari 1891.

Jan Eliasson, Alfred Kihlberg, K. E. Holmgren, L. P. * Mallmin,

från Upsala län.

Bih. till Biksd. Prof.. 1891. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 3 Käft.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1891.