Motioner i Andra Kammaren, N:o 178

Motion 1892:178 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 178.

1

i , ■ ■ v. ; v t. i 4 v i» ''ijri • i/»il > l

\n-r i liv i/iiijrm

i

N:o 178.

Af herr P. TmedssOll, om ändrad lydelse af 14 § riksdagsordningen.

. rt , t '' ^ { , . ...

Frågan om utsträckning af valrätt till Riksdagens Andra Kammare
har länge stått på dagordningen, så att hon ej bör falla.

Det är blott en af det allmänna rättsmedvetandet och många
tidsomständigheter framkallad rörelse till följdrigtig utveckling af
vår nya riksdagsordning.

Ty det nya steg i afseende å valrättens utvidgande, hvarom här
är fråga, utgör blott ett framåtgående i den nya riksdagsordningens
egen anda, och tidpunkten för detta stegs tagande måste ur flera synpunkter
anses vara inne.

Under tiden hafva både den allmänna upplysningen, sjelfstyrelsen
och de medborgerliga skyldigheterna blifvit ökade. Den invändningen
mot valrättens utsträckning som ligger i talet om den stora mängdens
bristande insigt, har genom den höjda folkbildningen blifvit i väsentlig
mån häfd; genom den ökade kommunala sjelfverksamheten hafva allt
flera krafter ur de djupare samhällslagren tagits i anspråk för den allmänna
välfärden, och slutligen har i och med den allmänna värnpligten
staten tagit i anspråk den enskilde myndige medborgarens frihet och
kraft på ett sätt, som gör hans utestängande från de politiska rättigheterna
till större orättvisa än eljest.

Det är statsklokt, på samma gång det är rättvist och billigt, att
behjerta sådana förhållanden i rätt tid, innan de tillbakasätta framträda
Bih. till llilcsd. Prof. 1892. 1 Samt 2 Afd. 2 Band. 36 Häft. (N:o 178.)

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 178.

med anspråk, hvilka, då de röna obilligt motstånd, lätt kunna antaga
karakter af fiendtlighet.

Enligt min uppfattning är det samhälle lyckligt, hvarest ovilja
mellan de magtegande och de svagare samhällsklasserna återhålles och
dämpas i tid genom billiga eftergifter från de förres sida, ej af yttre
tvång, utan af rättskänsla och förtroende. Ty välvilja och förtroende
föda samma känslor tillbaka.

Till dessa skäl af mera moralisk art för rösträttens utvidgning
komma också politiska. Ju bredare grundvalen är för det ombudsskap
som folkrepresentanterna omfatta, desto tryggare är det. Ombudsskapet,
omfattar dermed mera allmänna intressen, det vidgas till skyldighet
att i lika mån bevaka allas rätt.

De från all delaktighet i det politiska lifvet utestängda skola
genom inträde i detsamma småningom vakna till en känsla af gemensam
ansvarighet, som man nu icke kan med fullt skäl hos dem fordra.
Fosterlandskänslan skall vidgas och stärkas, förmågor skola framträda
att verka till samhällets gagn, hvilka förut slumrade eller voro gömda,
och i samarbetet för det helas väl skola många sociala olikheter och
klasskilnader utjemnas.

Tiden är inne att de som hafva magten verka derför. Här må
för tillfället blott en ofta hörd invändning mot rösträttens utvidgande
upptagas, den nemligen att af de nu röstberättigade så stort, antal icke
gör bruk af sin rösträtt.

Utan tvifvel är detta fallet. Men i alla hänseenden drabbar denna
invändning de nu valberättigade, men icke de utestängda; och månne
ej de förre skulle känna sig djupt kränkta, derest man gjorde anmärkningen
mot dem gällande derhän, att de utestängdes från den rätt, de
ega, men ej nyttja? Om rätten icke begagnas, så känner man sig
likväl kunna begagna honom, då det gäller.

Uti intet konstitutionelt land torde för valrätten till folkombud
för Andra Kammaren vara satt så hög gräns som i Sverige, trots vårt
folks bildning och redbara, lugna lynne.

Det finnes intet skäl för, att ej detta uppenbara missförhållande
må i någon mån ju förr desto hellre undarrrödjas.

På grund af hvad sålunda blifvit. anfördt föreslås vördsamt,

att 14 § i riksdagsordningen må erhålla följande
lydelse:

Valrätt tillkommer inom den kommun, der han
bosatt är, en hvar i kommunens allmänna angelägenheter

3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 178.

röstberättigad man, hvilken antingen eger eller med
stadgad åborätt innehafver fast egendom på landet
eller i stad till ett taxeringsvärde af minst femhundra
riksdaler, eller eger på annans mark belägen husbyggnad
till nämnda taxeringsvärde, eller för lifstid
eller för minst fem år arrenderar eller under minst
fem år näst före valet arrenderat och fortfarande
arrenderar jordbruksfastighet till taxeringsvärde, ej
understigande tretusen riksdaler, eller ock erlägger
till staten bevillning för en till minst femhundra riksdaler
uppskattad årlig inkomst.

Om remiss till konstitutionsutskottet anhålles.
Stockholm den 22 februari 1892.

P. Truedsson.