Motioner i Andra Kammaren, N:o 177 (Motion 1909:177 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

mening kan väl för öfrigt icke råda därom att en författning, som icke
kan tillämpas, bör aflägsnas eller ändras.

Till rättelse af ofvan anmärkta förhållanden tillåta vi oss vördsamt
föreslå, att följande bestämmelser införas i bevillningsförordningen:

l:o att val af ledamöter i taxeringsnämnden, som
nu . skall äga rum före 15 februari, sker så tidigt som
möjligt, t. ex. vid ordinarie decemberstämman, sedan
fyrktalslängd, som för det följande året skall tilllämpas,
blifyit fastställd;

2:o att tiden för ingifvande af besvär till Konungens
befallningshafvande förkortas till 14 dagar från
stäinmobeslutets uppläsande i kyrkan;

3:o att dylika besvär hos Konungens befallningshafvande
och öfriga, som med dem hafva att taga någon
befattning, erhålla skyndsam behandling;

4:o att öfver Konungens befallningshafvandes beslut
klagan icke må föras;

5:o att Konungens befallningshafvande ålägges att
före utgången af november månad utfärda sådan kungörelse,
som omnämnes i bevillningsförordningens § 31.

Stockholm den 26 januari 1909.

Åslund. C. J. Öberg.

N:o 177.

Af herr Llllldöll, om skrifvelse till Kungl. M.aj:t angående grunderna
för skogs och skogsmarks taxering till bevillning.

De olägenheter, som vidlåda nuvarande skogsbeskattning, ha från många
sidor behjärtats och föranledde särskildt vid skogsvårdsstyrelsernas möte
i Stockholm förliden höst både motioner och uttalanden, som torde vara
förtjänta att bringas till Riksdagens kännedom.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

Af undertecknad Lundell väcktes en så lydande motion:

»En för skogsvården af stor betydelse varande fråga är enligt mitt
förmenande beskattning till stat och kommuner af den inkomst skogen
kan lämna.

Det sätt, hvarpå denna beskattning nu sker, föranleder i många fall
en långt gående skogssköfling äfven af sådana personer, som nog gärna
skulle vilja spara sin skog, men till följd af den tunga, ofta alldeles
oskäliga beskattning, hvilken de åläggas, såvida de icke fortast möjligt
nedhugga sin skog, icke anse sig hafva råd att låta den växa utöfver
den allra första ålder, vid hvilken den vid afverkning kan lämna någon
afsevärd behållning.

Enär bibehållande af ett så stort skogskapital, som är förenligt med
en god skogshushållning, är för vårt land af största betydelse, borde
från statsmakternas sida snarare ställas så, att någon lindring i beskattning
bereddes personer, som sparade sin skog, tills den uppnått en något
högre huggbarhetsålder, än att gå i en motsatt riktning och ålägga
skogsägaren en beskattning, som tager långt större procent af den afkastning
skogen kan lämna, utan att afverkning sker utöfver skogens
årliga tillväxt, än då det gäller beskattning af löst kapital, inkomst af
industri, jordbruk eller annat.

Att en för befintligt skogskapital oskälig beskattning ofta ålägges, beror
på bestämmelserna i gällande bevillningsförordnings § 3, där det heter:
»Fast egendom uppskattas till det värde egendomen haft näst föregående
år». Nu vet hvarje skogsägare, att med de i vårt land gällande höga
låneräntor det ofta icke låter sig göra att med årligt uttagande och afverkning
af så stor del af en skog, som motsvarar skogens årliga tillväxt,
förränta ett så stort kapital, som kan erhållas, om hela skogen för kalhuggning
upplåtes till en skogsåverkare, som genast borthugger alla träd,
som kan äga något försäljningsvärde, och i skogfattiga orter eller där
synnerligen goda kommunikationer finnas nedgå dessa dimensioner till
kvastkäppar.

Detta förhållande förvärras ännu mera därigenom, att skogsjobbare,
i hvilkas intresse det ligger att få så mycken skog som möjligt salubjuden,
afgifva yttrande om den och den skogens försäljningsvärde, hvilka uppgå
till än högre belopp än vid försäljning är möjligt att uppnå.

Dylika yttranden, som ställas så att de komma till taxeringsnämndsledamöternas
kännedom, föranleda hos dem öfverdrifna uppfattningar om
de skogars eller skogshemmans värde, hvilka de till bevillningsvärde uppskatta.

Motioner- i Andra Kammaren, N:o 177.

En del taxeringsnämnder iakttaga visserligen eu försiktig beräkningvid
uppskattning af skogsvärden, men ofta nog gör sig ock motsatsen
gällande, och mången skog har blifvit totalt sköflad till följd däraf, att
ägaren icke kunnat utstå med utgörande af de höga skatter han måst
betala, så länge han underlåtit att borthugga sin skog.

Har skogsägaren därtill skulder, så ställer sig skogssköflingen ännu fördelaktigare
i beskattningshänseende, då ifråga om bevillning och kommunalskatt
icke afdrag för skuld får ske, och sålunda en skogsägare under
sådana omständigheter blir alldeles skattefri såväl för den skog han låter
nedhugga, som för det kapital skogsförsäljningen inbringar honom.

Då man nu vet, att i ett mycket stort antal landskommuner de kommunala
skatterna, då däri inberäknas landstingsskatter, väghållningsoch
afgifter till prästerskapet, allmänna byggnader in. in., ofta uppgå till

a 20 gånger statsbevillningens belopp, så kan man lätt tänka sig,
hvilken frestelse till och kanske ofta nog nödvändighet för skogsägaren
uppstår att rent af till följd af beskattningsförhållande låta sin skoir
bortsköflas.

Statens och menigheternas skogar äro ock ofta af de kommunala beskattningsmyndigheterna
utsatta för beskattningar, som icke stå i förhållande
till den inkomst, skogarna med ett uthålligt skogsbruk kunna lämna.

Hvad nu skogsägaren i beskattningshänseende bör ha rätt att fordra
är, att skatterna för en skog icke ställas högre än de beräknas kunna
utgå efter den afkastning, skogen efter uthållighetsbruk kan lämna. Ett
dylikt skattesystem torde ock ur allmän synpunkt vara både det riktiga
och för samhället mest gagnande.

På grund af hvad jag sålunda anfört, vill jag härmed föreslå,

att skogsvårdsstyrelserna ville besluta, att i skrifvelse till Kungl.
Maj:t framhålla nödvändigheten för motverkande af skogssköfiing, att bevillningsför
ordning en omarbetas så, att af densamma tydligen framgår,
att värdebeskattning endast beräknas för skogsmarken och att bevillning
för å marken befintlig skog utgår efter beräkning af värdet å den årliga
tillväxt, samma skogsmark kan lämna, med afdrag för skälig ränta å
det belopp, hvartill skogsmarkens värde beräknats och taxerats.»

Af herr H. Carbonnier, länsjägmästare i Jönköpings län, väcktes en
så lydande motion:

»Frågan rörande skogsbeskattningen har under de senaste åtiondena
varit mycket aktuell, och den ena kommittén efter den andra har hafi

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

till uppgift att söka lösa densamma. Det har emellertid hittills visat sig
omöjligt att göra detta på ett tillfredsställande sätt, och allt tyder på,
att här föreligger en uppgift af den mest svårlösta art.

En granskning af fastighetsskattens inverkan på bedrifvandet af en
rationell skogsskötsel ådagalägger, att denna form af skogsbeskattning i
detta hänseende är mycket ogynnsam. Hufvudskälen härför äro dels
rådande ojämna skogsförhållanden, dels det sätt, på hvilket taxeringen
utföres. I ett land med sådana skogsförhållanden, som här äro rådande,
där man af lätt förstådda skäl knappast under en mansålder har att påräkna
ett gynnsammare tillstånd, är fastighetsskatten långt ifrån ägnad
att bidraga till att påskynda förverkligandet häraf. Tvärtom verkar den
ofta i motsatt riktning, i det att den rent af premierar skogssköfling, ty
den som vill spara sina medelålders i sin bästa tillväxt varande bestånd
får rent af betala skatt för grannen, som endast tänker på att realisera
sitt skogskapital utan tanke på, om detta sker till fromma för egendomen
och landet eller ej. Förhållandet torde nog hittills i allmänhet ha varit
det, att vid taxeringen skogens värde beräknats mycket lågt, hvlket tydligen
framgick af senaste fastighetstaxeringen, då taxeringsvärdena allmänt
höjdes med stöd af instruktion för taxeringsmyndigheterna ofta med flera
hundra procent. Hvad blir följden häraf? Jo, att skatterna för egendomar
med sparad skog bli så dryga, att de rent af framtvinga en afverkning,
som under andra förhållanden ej kommit till stånd. An värre
är den ojämnhet, som gör sig gällande vid åsättande af taxeringsvärdet
därigenom, att det är hart när omöjligt att erhålla tillförlitliga uppgifter
om skogsvärdet, med mindre antingen att egendomen nyligen
bytt om ägare eller att skogen af en eller annan anledning värderats.
Där ordnad skogshushållning är införd, brukar man också ganska bra
ha reda på skogsförhållandena. Sådana egendomar åsättas oftast för
höga värden i jämförelse med andra egendomar, hvarifrån dylika uppgifter
saknas.

Endast i ett land, där skogsförhållandena närma sig de normala, där
skogen lämnar en jämn, vare sig årligen eller periodvis återkommande
afkastning, kan skogsbeskattningens utgörande i form af fastighetsskatt
verka någorlunda rättvist.

Sättet för skogsbeskattningen utöfvar emellertid ett så stort inflytande
på skogsskötsel^ att det är af största vikt att snarast möjligt få den
ändrad därhän, att de olägenheter, som den under sin nuvarande form
medför, i möjligaste mån undanröjas.

Först och främst bör bevillningsförordningen ändras, så att i fastig -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

heterna endast må inberäknas värdet af själfva skogsmarken äfvensom af
förmånen för egendomen att äga tillgång på husbehofsvirke.

Den i motion n:o 3 framhållna åsikten, att bevillning för å marken
befintlig skog skulle utgå efter beräkning af värdet af den årliga tillväxt,
samma skogsmark kan lämna med vissa afdrag för skogsmarkens värde,
skulle, om den realiserades, snarare utgöra en försämring än en förbättring
af nuvarande beskattningssätt, ty, såvidt jag förstått saken rätt, skulle
bevillning utgå, vare sig någon skog finnes eller ej. Vidare hör det mera
till undantagen att å våra i enskild besittning varande skogar sådan beståndsslutenhet
är förhanden, att den verkliga årliga tillväxten når upp
till hvad marken under normala förhållanden skulle kunna afkasta.

Endast under förutsättning, att på alla egendomar förhållandet mellan
den verkliga skogstillgången och den produktiva markens areal vore lika,
kunde en sådan beskattning vara rättvis. Då så emellertid långt ifrån är
fallet, synes mig detta sätt att finna en lösning vara mindre ägnadt att
tillfredsställa det däraf kända behofvet.

En skogsbeskattning i den form, att skogsafverkning däraf under
inga förhållanden må framkallas, kan endast åstadkommas därigenom, att
bevillning ej må utgå för ståndskog, utan att denna beskattas först vid
afverkning till afsalu. Härigenom kommer sköfling af i sin bästa tillväxt
varande skog att motarbetas i stället för som nu är fallet gynnas, om ej
rent af framtvingas. Från ren skogsvårdssynpunkt synes ett dylikt beskattningssätt
framför andra fylla de fordringar, som man ställer på en
skogsbeskattning ägnad att befrämja rationell skogsskötsel, och hvilken
dock på samma gång ej hämmar sund skogsspekulation.

I det betänkande af den 15 juli 1907, som af särskildt utsedde kommitterade
afgifvits rörande förändrade bestämmelser angående beskattning
af skog, har framlagts lagförslag, Indika i stora drag skulle vara af den
allra största betydelse för skogarnas framtid och rätta skötsel.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till 1908 års Riksdag med förslag
till lag om skogsaccis, hvilket grundar sig på ofvannämnda betänkande,
är däremot ej ägnadt att tillgodose allmänt kända kraf på en förbättrad
skogsbeskattning, hvaraf rationell skogsskötsel skulle befrämjas. Skälet
härför är, att en ny beskattning föreslås, under det fastighetstaxeringen
bibehålies oförändrad. Härigenom skulle sålunda för skog utgå ej blott
bevillning, utan densamma skulle äfven vid afverkningen därutöfver beskattas.

öfvertygad om, att rationoll skogsskötsel långt mera befrämjas däraf,
att de hinder som kunna ligga i vägen därför undanröjas än genom ett

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

enbart direkt ingripande från den, lagstiftande makten, tillåter jag mig,
då liknande motion redan därom inlämnats, vördsamt hemställa,

att mötet måtte besluta ingå till Kungl. Maj:t med underdånig skrifvelse,
hvari framhålles önskvärdheten af, för befrämjande af god och sund
skogsskötsel, att bevillningsförordningen omarbetas så, att af densamma
tydligen framgår, att i fastighetsvärdet endast inberäknas värdet af själfva
skogsmarken äfvensom af förmånen för egendomen att äga tillgång på
husbehofsvirke, hvaremot beskattningen af ståndskogen bör äga rum först

7 O o o

vid af verkningen.»

Mötesutskottet n:r 5 gjorde med anledning af dessa motioner följande
uttalande och hemställan:

»Utskottet, som fått dessa båda motioner till sig öfverlämnade, instämmer
i det gemensamma önskemål, som i dem uttalas, nämligen att ändring
sker i det nuvarande sättet för beskattning af växande skog. De
skäl, som herr Lundell anfört till stöd för sådan ändring, synas utskottet
vara värda allt beaktande och väl motivera densamma. I • afseende å
formen för den ändrade beskattningen torde emellertid herr Carbonniers
förslag bättre motsvara ändamålet, då det i sina detaljer synes vara praktiskt
mera utförbart.

I anledning af förevarande motioner får utskottet därför hemställa:

att mötet måtte besluta att till Kungl. Maj:t aflåtaen underdånig
skrifvelse af följande lydelse;

»Till KONUNGEN.

I särskilda till skogsvårdsstyrelsernas möte i Stockholm år 1908 afgifna
motioner hafva herrar P. O. Lundell och H. Carbonnier framställt
till sitt syfte öfverensstämmande förslag till ändring af sättet för beskattningen
af växande skog.

I anslutning till hvad motionärerna framhållit, tillåter sig mötet anföra
följande:

På grund af bestämmelsen i § 3 af gällande bevillningsförordning,
att fast egendom skall uppskattas till det värde, egendomen haft under
näst föregående år, inräknas i fastighetsvärdet äfven värdet af den växande
skogen. Häraf har blifvit en följd, att befintligt skogskapital ofta
ålägges en oskälig beskattning, i det att till grund för taxeringen lägges
skogens försäljningsvärde. Med de i vårt land gällande höga låneräntor
låter det sig dock oftast icke göra att med årligt uttagande och afverk -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

ning af så stor de! af en skog, som motsvarar dess årliga tillväxt, förränta
ett så stort kapital, som kan erhållas, om hela skogen för kalhuggning
upplåtes till en skogsåverkare. För öfrigt är det med de ojämna
skogsförhållanden, som äro rådande i vårt land, endast undantagsvis,
som skogen kan lämna en jämn, vare sig årligen eller periodvis återkommande
afkastning.

Nämnda sätt att beskatta skogen föranleder därför i många fall en
långt gående skogssköfling äfven från sådana personers sida, som gärna
skulle vilja spara sin skog, men till följd af den tunga beskattningen å
densamma icke anse sig hafva råd att låta den växa utöfver den allra
första ålder, vid hvilken den vid afverkning kan lämna någon afsevärd
behållning. Frestelsen härtill blir så mycket större, då i många landskommuner
de kommunala skatterna jämte landstingsskatterna och afgifter
för väghållning, till prästerskapet m. m. uppgå till 15 å 20 gånger bevillningens
belopp.

Enär bibehållande af ett så stort skogskapital, som är förenligt med
god skogshushållning, är för vårt land af största betydelse, bör skogsbeskattningen
ändras så att skogssköfling i möjligaste mån motverkas i
stället för att, som nu är fallet, gynnas, om ej rent af framtvingas. De
skogsägare, som spara sin skog tills den uppnått mera mogen ålder, böra
beredas lindring i eller befrielse från beskattningen under den tid skogen
ej afverkas.

Bevillningsförordningen synes därför böra ändras därhän, att i fastighetsvärdet
endast må inräknas värdet af själfva skogsmarken äfvensom af
förmånen för egendomen att äga tillgång på husbehofsvirke, under det
att ståndskogen ej må beskattas förr än vid dess afverkning till afsalu.

Från ren skogsvårdssynpunkt synes ett dylikt beskattningssätt framför
andra fjolla de fordringar, som man ställer på en skogsbeskattning, ägnad
att befrämja rationell skogsskötsel.

Såsom ett ytterligare skäl för den nu antydda ändringen i skogsbeskattningen
må anföras svårigheten att rättvist verkställa skogsbeskattningen
enligt nu gällande grunder. Uppgifter om skogsarealens storlek
samt om skogsvärdet saknas i många fall, där ej ordnad skogshushållning
är införd.

På grund af hvad sålunda anförts får mötet i underdånighet hemställa,

att Eders Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om ändring i bevillningsförordningen
i syfte att af förordningen tydligen må framgå, att i fastighetsvärde
endast skall inberäknas värdet af själfva skogsmarken äfvensom
af förmånen för egendomen att äga tillgång på husbehofsvirke, samt att
beskattningen af ståndskogen skall äga rum först vid al Verkningen.»

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

Under utskottsutlåtandets behandling vid mötet rådde allmän enighet
om nödvändigheten af ändrade eller åtminstone tydligare bestämmelser
om beskattningen af växande skog, på det att ej denna beskattning måtte
fresta till eller rent af framtvinga en öfverdrifven afverkning. Af en
jämförelse emellan de olika förslagen torde framgå, att de af mig ifrågasatta
bestämmelserna, hvilka minst afvika från gällande lagstiftning, skulle
leda till större jämnhet i inkomster för kommunerna och alltså ur samhällsekonomisk
synpunkt vara att föredraga, men att de å andra sidan
torde kräfva en något omsorgsfullare och måhända besvärligare upptaxering
af skogens tillväxtvärde. Att en sådan uppskattning är lika utförbar
som hvarje annan värdesättning af liknande egendom, torde dock ej
behöfva bevisas, och herr Carbonniers invändning mot mitt förslag, att
skatt enligt detta kunde utkräfvas äfven där ingen skog funnes, kan helt
enkelt bemötas därmed, att där ingen skog finnes, där finnes icke heller
någon skogstillväxt att beskatta. Å andra sidan må dock medgifvas, att
om hvarken skogstillväxten eller skogsvärdet beskattas före afverkningen,
detta är en stark sporre att låta skogen stå på tillväxt och mogna samt
att den vid afverkningen utfallande skatten måhända år något lättare att
kontrollera och, äfven om den kommer stötvis eller klumpvis, dock bör
bli äfven kommunerna till afsevärd nytta.

Att intet beslut i frågan fattades af skogsvårdsmötet berodde af att
dels den meningen uttalades, att det ej kunde anses ligga inom mötets
befogenhet att aflåta en skrifvelse till Konungen i en beskattningsfråga,
dels den åsikten gjorde sig gällande, att frågan helst borde komma inför
Riksdagens forum.

I följd häraf har jag ock ansett mig böra efterkomma till mig ställda
uppmaningar från flera håll att väcka motion i d<m viktiga frågan. Jag
har därvid, då mötesutskottet ansåg den af herr Carbonnier föreslagna vägen
lättast leda till målet, trott mig böra, för det fall att enahanda uppfattning
skulle råda inom Riksdagen, sluta mig till denna mening, och får
därför hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Ivungl. Maj:t
anhålla att, i samband med nu pågående omarbetning
af skattelagstiftningen, särskild uppmärksamhet måtte
ägnas åt införande i bevillningsförordningen af tydliga
bestämmelser därom, att vid skogsbeskattning må i
fastighetsvärdet inberäknas endast värdet af själfva skogsmarken
jämte förmånen för egendomen att äga tillgång
på husbehofsvirke, samt att beskattning af ståndskogen
skall äga rum först vid afverkningen.

IHh. till Rikad. Prof. 1909. 1 Sami. 2 Afd. ''2 Rand. 70 Höft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

För det fall att utskottet, i hvilket denna fråga behandlas, skulle anse
de af mig vid skogsvårdsmötet ifrågasatta, enligt min mening principiellt
riktigare, beskattningsåtgärderna vara att föredraga, vill jag dock alternativt
hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Majrt
framhålla nödvändigheten af att för motverkande af skogssköfling
bevillningsförordningen omarbetas så, att af
densamma tydligen framgår, att värdebeskattning beräknas
endast för skogsmarken och att bevillning för
å marken befintlig skog utgår efter beräkning af värdet
å den årliga tillväxt samma skogsmark kan lämna med
afdrag för skälig ränta å det helopp, hvartill skogsmarkens
värde beräknats och taxerats.

Stockholm den 26 januari 1909.

P. 0. Lundell.

Stockholm, Ivar Hseggslröms Boktryckeri Ä. B., 1909.