Motioner i Andra Kammaren, N:o 177

Motion 1903:177 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

1

N:o 177.

Af herr A. Hedin, om ändring af 45 § regeringsformen.

Jag föreslår,

att Riksdagen måtte till hyllande antaga den ändringen af 45 § regeringsformen,
att ur densamma uteslutes ordet civilt.

Att denna paragraf icke tillåter prinsar att bekläda civil tjänst och
anses medgifva, att de nämnas till militära tjänster, har sin orsak i den
olycksbringande föreställningen, att de militära (och de diplomatiska) angelägenheterna
i en särskild grad vore statschefens bestämmanderätt underkastade,
hvarmed den ytterligare olyckan följt, att försvarsärendena neddragits
till de mest frivola hofintressen och medvetandet om officerens
yrkes allvar blifvit fördunkladt, ja under en tid, som ej är aflägsen, hos
många var utplånadt. Om grundlagen i stället hade undantagit militära
och upplåtit civila tjänster åt prinsar, skulle visserligen vidt gripande
skada ej ha uteblifvit, men inom den civila ämbetsmannavärlden skulle
dock ej sällan hafva mött motstånd af de civila rättsbegreppen, i stället
för den ytterst tadelvärda undfallenheten af militärer i hög ställning,
till och med — hvad ej kan i någon den minsta mån med förmildrande
omständigheter öfverskylas — af statsrådets militära ledamöter.

Det förslag jag nu framställt om ändring af 45 § regeringsformen
har länge varit påtänkt. När det nu, medan folket anstränger sig till det
yttersta för att upprätta en försvarskraft, hvarom för tio år sedan gåfvos
oss falska försäkringar att den skulle blifva tillräcklig enligt det då genomdrifna
och strax efter för alldeles odugligt erkända förslaget —• när
det nu visar sig, att under denna folkets stora kraftansträngning liofintresset
oblygt låter hoftjänstgöring vid befordringar gälla som en merit
framför grundlagens »förtjänst och skicklighet», och dessutom ■prinsbefäl
får göra mer och mer skada, för att eu gång — i krigets allvar — leda

Bill. till Riksd. /''rot. 190.V. 1 Sami. 2 AJd. 2 Band. 60 Höft. (N:o 111). 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

till (^upprättelig olycka, får frågan ej längre undanskjutas. De uttryck
af sorg och harm, som i städse ökadt antal höras, vittna om en mer och
mer allmän mening. »En gång blifva nog de tankarne uttalade offentligt
och med samlad styrka», säger en högre militär. Han tillägger, att
»då är det kanske för sent».

Det kan bli för sent, äfven om det icke blifver vår sista armés retirerande
kvarlefvor som komma att diktera framtidens dom öfver pliktförgätenhetens
herravälde under den tid, då ännu tid var.

Ett exempel på kritiken:

»— — — — General E., en soldat som under hela sin tjäustebana varit en heder
för sitt land, genomgick alla grader till dess han blot fördelningschef. Så försvagades
hans hörsel, och han tvekade ej ett ögonblick, då han fann att han ej som sig bör kunde
sköta sitt befäl, att begära afsked på grund af sin försvagade hörsel. — Kavalleriinspektören
general B., cn af våra kunnigaste och dugligaste officerare, af alla högt aktad, förolämpades
så groft af dåvarande krigsministern, att han strax begärde sitt afsked, till stor
saknad för hela kavalleriet. — Nåväl, nu kommer den ingenstädes utom i Sverige möjliga
fortsättningen: efter B. nämndes en redan då ohjälpligt döf prins.» — Och sedermera
ville man göra honom till general E:s efterträdare!

Andra Kammarens ledamöter hafva en gång fasat vid att höra uppläsas
utdrag ur den så kallade »Kavalleri-fotkatekesen», officiellt kallad
»P. M. angående disciplinerande öfningar till fots». För detta certifikat
om sällsynt omdömeslöshet har på högre ort visats ett komprometterande
intresse. Den vidtberömde man, hvilkens ord om militärisk »lek» jag
strax skall citera, gifver ej anledning att tro, att han hört talas om ett
sådant dokument som nämnda P. M.

Under dessa tider af oupphörligt ökade ansträngningar ökas sålunda,
i stället för att minskas, hofintressets tilltagsenhet. Permanent, undantagslös
regel är, att medan verkliga militärer få tillryggalägga några och
30 år, hinner en grins på halfva tiden upp till generalsgraden. Och hur
ogynnsamma omdömen än yttras af verklige militärer, hindrar detta ej utnämning
till verkligt befäl.

Skall man genom att befria vårt försvar från den demoralisation i
fred, med däraf grundlagd olycka i krig, som äro frukten af den furstliga
odugligheten i egen person och i gunstligarnes person, beröfva
prinsarne tillfälle till nyttig verksamhet? Utom att detta intet far gälla
mot landets intresse, som fordrar åtgärden, så har denua ganska ^tanklösa
anmärkning blifvit af konstitutionsutskottet tillbakavisad, då det
erinrade en motionär, att 45 § ej, såsom han förmenat, hindrade prins
af det kungl. huset att ägna sig åt andra idrotter än krigets. »Innehaf
af ett ämbete», yttrade utskottet (utlåtande n:o 3 år 1885), »är allra
minst i vår tid något villkor för allmännyttig verksamhet, och de kungl.

3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

prinsarnes höga samhällsställning lämnar dem förvisso rika tillfällen att
göra sitt arbete och sina kunskaper i fullaste mått fruktbärande för fosterlandet.
» Och då följande år en »apanagefrågas behandling» föranledde
tvenne motionärer att vilja, såsom en af dem uttryckte sig, för alltid lösa
apanagefrågan genom sådan ändring af successionsordningen, att de »yngre
sönerna» kunde göra rika giftermål, och genom uteslutande ur 45 § af orden
»eller civilt ämbete» (konstitutionsutskottets utlåtande n:o 10 år 1886), hvilket
skulle sätta dem i tillfälle att förskaffa sig en civil tjänst, så blef det senare
hjälpmedlet, enligt hvad många ledamöter af Riksdagen lära erinra sig,
betraktadt såsom ett ganska narraktigt infall af motionärerna. Det tinnes
ju, yttrade man, knappast några andra ämbeten än landshöfdingarnes,
som kunna erbjuda på samma gång en afsevärd lön, fullständig frihet
från arbete och en position, tryggad mot kritisk beröring från allmänhetens
sida, men det är ej tvifvelaktigt att ämbetets tillvaro skulle råka
ut för väldigare angrepp än någonsin hittills. Å andra sidan inedgafs
af många utskottsledamöter, liksom eljest från många civila och militära
håll — om än denna mening ej offentligen yttrades af mer än en bland
utskottsledainöterna — att den förändring, som 45 § borde undergå, vore
prinsars utestängande äfven från militära tjänster.

Hur antalet af dem, som hylla denna mening, vuxit sedan dess, undandrager
sig all bevisning; men detta hindrar ej den, som vill härom förvissa
sig, att lära känna sinnesstämningen, om den tillsporde vet sig kunna
lita på att uttalandet af eu ärlig, misshaglig mening ej skall »komma fram».

Hofinilitarismen är föremål för icke få uttalanden uti sådana militärhistoriska
arbeten, som en icke militär kan känna till. Så vidt jag haft
tillfälle inhämta, möter man i detta hänseende en anmärkningsvärd olikhet
mellan tyska och andra sådana verk.

I hvilken mån hofinilitarismen i Tyskland influerat på befordringar,
är svårare att sluta af militärbiografiska verk, än samma fråga kan äfven
af lekmannen bedömas i fråga om Frankrike, Italien, Österrikiska monarkien.
Beror detta af större förtegenhet hos de tyska, än hos de andra
ländernas militär-memoarförfattare? Eller däraf att i Preussen, efter det
romantiken blifvit undanträngd af det allt behärskande militärväldet,
i nordtyska förbundet och i det nya kejsardömet äfven de prinsargeneraler,
som i fred och krig haft de högsta befäl, i själfva verket själfvilligt
i det hela underordnat sig under dem, hvilkas förmän de nominellt
vant. Militärer, som studera offentliggjorda, mycket intima bref af de mili -

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

tära storheterna och andra skrifter om 1866 och 1870 års krig, torde med
sakinsikt på denna fråga gifva samma svar, som lekmannen gifver såsom
sitt intryck af samma läsning — det vilt säga ett jakande svar.

Om det förhåller sig på detta sätt, så har det förhållandet ej blott
ett stort intresse, vid jämförelse med hofmilitarismens inflytelse hos
de andra stormakterna, utan borde också hos de styrande i en småstat
som Sverige hafva väckt medvetandet om hvilken förfärande skuld de
ådraga sig genom att låta prinsar, hvilkas militära utbildning varit en lek
och hvilkas höga grader ej bort få blifva annat än dekorationer, — låta
dem och deras genom hoftjänstgöring till de höga och högsta militärtjänsterna
framskjutna adjutanter få taga i besittning en ställning och inflytelse,
som göra ondt i fred och skola lända till olycka i krig. Den
fråga, som vederbörande — ingen nämnd, men ingen glömd — bort
till egen efterrättelse besvara, är denna: »Om prinsarne af huset Hohen zollern,

med hvilka såsom militärer ingen medlem af Sveriges och Norges
konungahus utom stamfadern kan på allvar jämföras, kunna finna sig uti
att — för alla veterligt — deras nominellt närmaste man är den verklige
högste befälhafvaren, hur kan det då inför något samvete urskuldas, att
någon af vårt kungliga hus vill befalla öfver verkliga militärer?» Men
om den frågan ej göres, eller ej besvaras på det sätt, som hvarje tänkande
måste besvara den, så hafva vi däri ett oemotsägligt bevis på de fördärfliga
verkningarna af hofmilitarismen just i småstater.

Det fenomenet har behandlats af Tysklands kanske ännu namnkunnigaste
statsrättslärare, Robert von Mohl (f år 1875). Den sida, han ägnar åt
Der Soldatenrock der Fursten, behöfs numera oändligt mycket bättre på
svenska än på tyska språket. Han medgifver, att det nuvarande bruket
att regerande furstar och alla prinsar af deras hus regelbundet bära
militäruniform, »i alla händelser när de uppträda offentligt, om ock anledningen
är aldrig så borgerlig och fredlig», har ingen ursäkt däri, att
den nuvarande borgerliga klädseln är ful och i sin festliga form, såsom
svart frack, »geradezu abgeschmackt». Men detta,o att fursten uteslutande
visar sig som soldat, har en dubbel verkan. »A ena sidan främjar det
leken med soldatväsendet, hvilket onödigtvis kostar tid och pengar. Å
andra sidan — och det är hufvudsakligt — befästes den meningen, att
hären är det väsentligaste om ej enda föremålet för regentens verksamhet.»
Hans väsentliga verksamhet är dock en annan. 1 England är det ej sed,
och skulle af den allmänna meningen ej fördragas, att statschefen visade
sig i soldatrock, om han ej hade en väsentligt militär handling att utföra,
»eller för en fest vill påtaga sin vackraste dräkt». (Edvard VII har dock
nyligen vid en högtidlighet visat sig uti — fältmarskalksuniform!) Mohl till -

5

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

lägger: »Man har vant sig af att i fursten se den förste adelsmannen i
landet och, förstått att han är en person af särskild art, som i lika måtto
står under och öfver de särskilda stånden; det är på tiden att begripa, att
han lika litet är en officer.»

I ett annat sammanhang återkommer von Mohl till hofmilitarismen.
Förkärleken för militären »har till följd lek med knappar, snören, mössor,
och kostar därigenom vanvettigt mycket pengar, den lägger hufvudvikt
på bisaker och försummar det väsentliga, den inre utbildningen, slagfärdigheten,
den rätta andan, den tager för mycken tid i anspråk till
»drill» och uppvisningar. — I slikt fall kan allt gå upp i militären och
för militären, och denna likväl intet duga till verkligt bruk.»

Som bekant spelade förr uniformsförändringarna i vårt land en större roll
i det hofinilitaristiska lägret än organisation, beväpning, öfningar. iVw,
då en radikal reform är nödvändig, undanskjutes den, under förevändning
af experiment; men i dessa dagar ha officersinössorna varit löreinål för
eu i det hänseende, som nu borde vara ensamt bestämmande, alldeles
onyttig order.

Till denna paragraf hos von Mohl skulle Sveriges militära styresmän
kunna lämna så många bidrag från det sista decenniet: graden af krökning
på den lediga handens fingrar, fotrörelse-handboken m. in., att därmed en
hel bok kunde fyllas. De två nämnda exemplen, liksom den genom en
interpellation hejdade hjälmhistorien, som skulle kostat »sinnlos Geld» utan
skymt af annan nytta än tillfredsställelse för den, som utan någon behörighet
inblandat sig i saken, äro alldeles specifika hofleksaksaffärer.

Hofmilitarismen i andra stora stater än Preussen (Tyskland) har
lämnat efter sig historiska intyg, som borde tillräckligt kraftigt tala för
uteslutande af alla hofelement från all inflytelse på landets försvar. Hvad
den franska monarkiens historia före 1789 härom förtäljer, är väl
bekant. Med kungadömets restauration återkom eländet. Marskalk de
Castellane, en mycket allvarsam militär, säger oförbehållsamt sin mening
(Journal du Maréchal de Castellane 1804—62, Vol. 1—5). Han skribler
den 24/i 1824 härom (11, 17):

»Prins de Bauffremont och grefve de Maillé, skvadronschefer, adjutanter
hos herr hertigen af Bordeaux, ha blifvit nämnda till öfverstelöjtnanter.
Detta bevisar, att i hägnet af herr hertigens af Bordeaux * blöjor
och genom att iakttaga hans fru guvernants vilja, man gör sin bana i

*) »Underverkets barn», f. 28—29/„ 1820. Hans moder var iinka efter hertigen af
Berry, som d. lö/2 s. å nedstacks utanför operan af Louvel. Sedan gossen 1830 följt farfadern,
den afsätta Charles X, i landsflykt kallades lian grefve af Chambord efter slottet,
som rojalisterna inköpt till gåfva åt Veufoni du inträde.

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

militären lika bra, som genom att verkligen tjäna, och skyndsammare.
Herr grefve de Brissac, en annan adjutant hos hertigen af Bordeaux,
nämndes till öfverstelöjtnant kort förut. Dessa tre herrar voro löjtnanter
vid restaurationen (1814—15), de ha icke sett en soldat på tio år. Helt
visst skulle det vara nyttigare för staten att ha några man och några
hästar mer, än betala aflöning åt dessa herrar.»

Om vi nu flytta oss fram ett hälft sekel, så möta vi 1870 års, andra

kejsardömets Frankrike, då hofpartiet började krig. Den franska hofmilitarismen
och den tyska, om den senare existerade eller kan nämnas
med samma namn som den förra, kunna jämföras och karakteriseras med
följande drag:

Efter 4 september fann man i Tuilerierna en del af telegrammen från
krigsteatern till krigsministern: af dem gick alltid en double till kejsarinnan.
En del stannade i Saint-Cloud; och den senare delen af vittnesbörden
om eländet flngo således preussarne det ogemena nöjet att publicera —
de utkommo i Berlin. En brigadgeneral telegraferar från Belfort: »Har

ej funnit min brigad, ej funnit divisionsgeneralen; hvad skall jag göra?

Vet ej, hvar mina regementen äro.» — Baron Schmitz, nämnd till intendent
för en armékår, kunde aldrig hitta denna kår. Detta fick efter
kriget sin förklaring inför undersökningskommissionen, där generalintendenten
Blondeau upplyste: »S. kunde ej hitta sin kår, emedan den
aldrig existerat». (Jutes Simon: Souvenirs du 4 septembre. — Simon Denis:
Histoire contemporaine I, 53—54).

Härmed jämföra man, hvad preussiske krigsministern von Roon, efter
hvad hans son berättar, »ofta yttrat», nämligen att den närmaste tiden
efter mobiliseringsorderns utfärdande var nästan den sorgfriaste under hela
hans tjänstetid*).

Af de 8 franska armékårerna kommenderades tre (andra, femte och
sjunde — Frossard, de Failly, Felix Douai) af hofgeneraler, som »lärt
vapenyrket i salongerna, under öfverbefäl af kejsaren, notoriskt i saknad af
alla för långt ringare uppgifter nödiga insikter, med eu stabschef (Lebceuf),
som aldrig fört befäl öfver en armékår och inom armén ansågs för blott
en ordinär artilleriofficer.

*) Denkwurdigkeiten aus detn Leben des General-Feldmarscballs, Kriegsministers,
Grafen von Roon. I—II, 1892. Där läses (II, 427): »Häufig hat Roon es ausgesproehen

dass die nach dieser denkwurdigen Nacht folgenden Tage för sein Ressort fast die sorgund
arbeits- losesten seines Dienstlebens gewesen selen. Und in der That: die Mobilmachungsmaschine
arbeitete so musterhaft sicher und so völlig ohne Reibungen, dass Roon und
seine Bureaus in der ganzen MobilmachuDgsperiode auch nicht eine Anfrage der Generalkommandos
oder anderer Instanzen zu beantworten hatten.»

7

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

Ännu fattas ett hufvuddrag i täflan af hofmilitarismen i dess fulla
prydnad: franska krigsplanen var uppgjord af en österrikisk ärkehertig.
Nu är, sedan några veckor, äfven det eländet fullständigt kändt. Man
hade redan i general Lebrun’s militära memoarer (Souvenirs militaires)
några antydningar om en af franska öfverbefälet år 1870 följd fälttågsplan,
utarbetad i Wien. Som bekant förlitade sig kejsaren och hofpartiet på
Österrikes hjälp, och utrikesministern hertig de Gramont yttrade sig inför
lagstiftande kåren på ett sätt, som afsåg att inbilla den, att den österrikiska
alliansen var en afgjord sak. Nu har, för några veckor sedan, en
militär i besittning af alla nödiga dokument visat, att, medan Österrike
försiktigtvis förbehöll sig att afvakta de första veckornas — det vill synas
ända till den första månadens — krigshändelser, innan det (och Italien)
förklarade krig, kejsar Napoleon tog till efterrättelse eu af ärkehertig
Albrecht utarbetad fälttågsplan. Denna plan förutsatte, att Preussen skulle
använda minst 7 veckors tid för att koncentrera sju armékårer vid
gränsen — resten passar i stycke med denna början; det var, har man
sagt, en plan, »passande för ett fälttåg mot tennsoldater». Den lämnade
i det allra närmaste ur sikte, att fienden förmodligen icke skulle lägga
händerna i kors under hela den tid, som franska öfverbefälet kunde behöfva
för att — sprida sina stridskrafter ända från Thionville till Belfort.

Hvad den engelska pressen haft att meddela om »salongsgeneralerna»
i det sydafrikanska kriget lär väl ej vara bortglömdt.

Jämte åtskilligt, som förut blifvit offentliggjordt om krigen 1859 och
1866 i norra Italien, bör med mycken uppmärksamhet studeras hvad eu
anonym författare — om hvilkens namn man förstår, att italienska läsare ej
äro okunniga — nyss berättat i Nuova Antologin*). Liksom Viktor Emanuel
1 (1802—1821) var så intagen af tro på sin militära storhet, att han förklarade
sig skola hafva besegrat Napoleon, om man blott låtit honom
hållas, så var äfven Viktor Emanuel II i egen inbillning ett utomordentligt
militäriskt snille. Vid ett krigsråd 1848 var han så stortalig, att fadern
måste tysta honom: »Hör, Viktor, tror du dig ha blifvit en general?» Om
våren 1855 skickade han eu adjutant till London och Paris med anbud
att taga öfverbefälet öfver — de allierades trupper på Krim, där han
skulle gifva sakerna eu annan vändning! — År 1866 voro generalerna
ense om att han skulle ha ett nominellt, dekorativt befäl (la parte onorifica
del cornando), medan det verkliga befälet (In condotta effettiva) skulle föras
af en verklig militär. Detta var alls icke konungens mening. Det är i san -

*) För den 1 maj 1902 i en uppsats under den utslitna titeln: Un på pilt di luco
sugli eventi politici e militär! delU anno 1860.

8

Motioner i Andra Kammaren N:o 177.

ning uppbyggligt att läsa, bur han i förväg intrigerar för att hindra att
han skulle nödgas att taga en sådan general till stabschef (efter Fan tis
död kunde blott La Marmora, Cialdini, della Rocca ifrågakomma), att
folkopinionen komme att i honom se den verklige öfverbefälhafvaren. Man
läser här, huru t. ex. Cialdini var hart när förtviflad öfver kungens galna
påhitt. —

Jag har erinrat om hofmilitarismen i andra länder, för att till dessa
påminnelser lägga den reflexionen, att Frankrike, styrdt — såsom 1870 —
af ett hof, som har hela karaktären af ett dåligt ställe (mauvais lieu)1 kan
resa sig äfven efter ett sådant nederlag som 1870—1871; och att Italien
blifvit en tillräckligt betydande makt, för att ett mycket olyckligt krig
ej skall vara en dödsfara; men att det, som de kunna uthärda, för oss
är undergång, ur hvilken vi ej resa oss.

Det är nödvändigt, att på hofmilitarismen i vårt land snabbt blifver
en ända. Måtte detta nu inses af alla; dess lättare och mera smärtfritt
kan operationen utföras. Vill man åter ej lyssna till de skäl, som nu anföras,
åtföljda af det medgifvandet, att det värsta klandret ej faller på
prins-militärerna, utan på de ögontjänare, som oaflåtligt smickra dem, som
gå in på att till verkliga befäl upphöja notorisk oduglighet, som krypa
inför prins-militärer med anspråk på att utöfva inflytelse utanför de gränser,
inom hvilka hvarje annan, det är hvarje verklig militär, får själ!'' inskränka
sig eller ock blifver eftertryckligt tillbakavisad, då får motiveringen för
mitt förslag frigöra sig från all skonsamhet.

Fn af Mohls landsmän lägger vikt på den synnerliga olägenheten, att
en prins, som innehafver en, låt vara ingalunda hög militär charge, lägger
sig i sådant, som icke på något sätt vidkommer hans befattning — hvarvid
hans höga ställning i annat hänseende, den revanche, som kan följa kammarherreskvallret
i spåren, alldeles kasta om disciplinförhållandena. Jag
minnes, hur långt oförsyntheten mot sjöofficerare 1892 kunde gå, men jag
hörde ej talas om något exempel uppå, att någon tillbakavisade den, som
då hotade att man för en fritt yttrad mening skulle »få med honom att
gorå». Hvem vågar kasta första stenen eller ens den sista på dem, som
ej vilja afbryta en med kärlek omfattad uppgift, som ej kunna uppoffra
sin familjs tryggade, om än mycket anspråkslösa utkomst? Det är tydligt,
att den ställning, en prins-militär intager, äfven om det är blott
en af de lägsta — det hör ju till denna ovärdiga lek, att äfven de
skola låtsadt passeras — är alldeles oförenlig med allvar, ordning och
skick, verkligt arbete och den disciplin, hvarom så mycket talas, när man
vill försvara cn orimlig makt i unga, ännu illa uppfostrade pojkars hand,
men som allra bäst behöfde göras gällande mot hvad jag här ofvan kal -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177. 9

lade den mer och mer stegrade oblygheten hos hofmilitarismens målsmän.
»Nu, då», säger man, »den näst högste af dem lyckligtvis upphört att
lägga sig i hvad honom ej angår, har den andre prins-generalen trädt i
hans fotspår.» Så länge här finnas prinsar i armén, finnas där ock personer,
som anse sig höjda öfver den öfverordnades befallningar, öfver lydnadsplikt,
öfver tillrättavisning, öfver straff.

Det är en förkastlig princip, som är den hufvudsakliga skulden. I
andra rummet kommer personernas skuld. Hvilka personers? Helt visst
ej i främsta rummet de kungliga personers, om hvilka det är fråga, utan
ögontjänarnes och de laglige rådgifvares, som ej tala sanning. Om de ej
hade alltjämt svikit sin plikt, skulle de, för hvilka denna riksdagsfråga
möjligen blifver obehaglig, undgått offentlig kritik för en offentlig verksamhet,
som man då ej hade att förebrå dem.

Det kan ej vara obekant, att i en af de största militärstaterna statschefens
uppträdande såsom fältherre vid fredsöfningar göres till föremål för en obeslöjad
kritik af civila och af högtställda militärer, en kritik, som äfven
från de senares sida varit mycket oförbehållsam. Där tyckes det bruket
ej vara vedertaget, att ytterligt grofva fel, som i händelse de förekommit
på ett slagfält, ej under en fredlig fältöfning, skulle hafva medfört eu
katastrof, sanningslöst skyllas på stabschefen. De officiella svenska berättelserna
om fältöfningar röja ej med ett enda ord sådana fakta ur »det
inre af dagens historia», hvilka borde noggrant beskrifvas, kritiseras och
i afseende på ansvarigheten undandragas allt tvifvel. Att bekantgöra dem,
om detta dock blifver nödvändigt, är en åtgärd, som ej kan klandras af
dem, hvilka anse föredömen af alla slag böra hämtas från Tyskland — ej
heller af dem, som önskat en maktutöfning, till hvilken de visat sig odugliga.

Befälets, allt befälets — officerarnes och underofficerarnes — kall är
stort, dess uppgift hög. Deras ämbete är tungt, ej genom bördan, som den
insiktsfulle, arbetsvillige, samvetsgranne tager på sig utöfver hvad bokstafligen
kan sägas åligga honom — tager på sig i medvetandet af att på
hans som på alla verksamhetsområden intet stillastående finnes, utan valet
är mellan framåt eller tillbaka; det är tungt ej genom detta, utan genom
bördan af det förflutnas fel, felen från lustlägrens, de militära Offenbachiadernas
tid, fel som perpetueras ännu i dag — tungt genom följderna af
de inflytelser, som ej kunna undanröjas utan prinsbefälens afskaffande.

»Lek med soldatväsendet», såsom von Mohl säger, det är lek med vårt
försvar, det är lek med vår skattebörda, med det mer och mer ökade antalet
budgetmillioner, det är lek med öfningarna, med de unge värnpliktiges
till, med de gamles nöd i det torftiga hemmet, det är lek med de

Itih. till, liilcsd. Prat. 1903. 1 Sami. 2 Afd. 2 Hand. (19 Höft. 2

10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

verkliga militärernas studier och arbete, som få stå tillbaka för prinsar,
deras adjutanter och kammarherrar; det blir slutligen lek med alla dem,
som gå att blöda och do under odugligt befäl, medvetna om att det är
förgäfves.

Stockholm den 24 mars 1903.

Aclolf Hedin.

Stockholm, Ivar Hseggströms Boktr. A. B,, 1903