Motioner i Andra kammaren, N:o 177 (Motion 1892:177 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, N:o 177.

...... ^ .i,,''-! .i-:

■ i r

N:o 177.

Af herr A. Lilienberg m. fl., om ändrad lydelse,
af 6 och 13 §§ riksdagsordningen.

Kongl. Maj:t har uti proposition af den 29 sistlidne januari till
Riksdagens pröfning framlagt förslag till ändrad lydelse af 6, 13, 15,
16, 22 och 28 §§ riksdagsordningen. Uti det förslaget åtföljande statsrådsprotokollet
för samma dag yttrar chefen för justitiedepartementet,
att det borde tagas under öfvervägande, om icke, på sätt Riksdagen med
sitt förlidet år antagna, men af Kongl. Maj:t med anledning af flere
anmärkta brister icke godkända förslag till ändring af §§ 6 och 13
riksdagsordningen åsyftat, nämnda grundlag bör ändras i den rigtning,
att antalet af representanter i Riksdagen fixeras och efter en bestämd
proportion fördelas å ena sidan mellan de bada kamrarne och å den
andra, med afsende på representationsrätten inom Andra Kammaren,
mellan landsbygden och städerna. Under anförande af en i statistiska
byrån gjord beräkning af de sannolika folkmängdsförhållandena åren
1900, 1910 och 1920, kom departementschefen till det resultat, att så
stora missförhållanden skulle uppkomma med bibehållande och tillämpande
af nu gällande grunder för riksdagsmannaval, att samma grunder,
så fort ske kunde, borde ändras. Det förslag, som af honom i
detta syfte framlägges, ansluter sig i allt hufvudsakligt till det af Riksdagen
antagna, och åberopar sig departementschefen till stöd för stadgandena
i detsamma på 1890 års konstitutionsutskotts betänkande n:o 1.
Endast formella brister i Riksdagens förslag hafva afhjelpts.

Uti departementschefens förslag instämde statsrådets öfrige medlemmar,
utom statsrådet Gilljam, hvilken i särskildt yttrande framhöll,

llih. till Riksd. Prof. 1802. 1 Sand. 2 Afä. 2 Rand. 35 Höft. (N:o 177.) 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

att han ansåg, det olägenheterna af den nuvarande ordningen kunde och
borde aflägsnas genom sådana förändringar i gällande riksdagsordning,
som mindre än de föreslagna afvika från de i denna uppstälda grunder,
och att förslaget enligt hans åsigt var vida mera omfattande än
nödigt var.

Vid förlidet års riksdag väckte 70 bland Andra Kammarens ledamöter
eu motion om ändrad lydelse af § 13 riksdagsordningen, under
uttrycklig förklaring, att de gjorde detta på den grund, att erfarenheten
flan de sista riksdagarne visat, att inom båda kamrarne gjort sig gällande
en bestämd åsigt om behöfligheten af eu begränsning af stadsrepi
esentanternas antal inom Riksdagen och att motionärerna erkände,
att hufvudsyftet, om man sökte vinna det på rättvisans och billighetens
väg, borde äfven af stadsrepresentanterna understödjas.

. "vi till fullo dela de åsigterysom uttalas i denna motion, och
då, i följd af likheten i allt väsentligt mellan det nu af Kongl. Maj:t
afgifna förslaget och det till afgörande vid förlidet års riksdag hvilande,
det förra träffas, undantagandes hvad det formella angår, af den kritik,
som . motionärerna rigtade mot det senare, anföres här nedan det väsentliga
af den nämnda motionen.

. »De talrika motioner, som sedan 1880 för Riksdagen framlagts,
i syfte att ändra riksdagsordningens §§ 6 och 13 eller blott den senare,
hafva förnämligast framkallats af den hastiga tillväxt, som antalet representanter
inom Andra Kammaren för städerna och särskildt för de stora
städerna vunnit sedan 1867 och som till äfventyrs kan komma att fortgå,
derest ej ändring vidtages i riksdagsordningens § 13. Under det
att representanterna i Andra Kammaren 1867 voro för städerna 55 och
för landsbygden 135, utgör deras antal 1891 för städerna 81 och för
landsbygden 147.»

»Såsom en, om ock mindre vigtig, medverkande anledning till
ifrågavarande förslag kan räknas det antagandet, att det redan nu skulle
vara behöfligt att förebygga en obegränsad tillväxt af samtliga riksdagsmännens
antal. Under det att Andra Kammarens ledamöter från
1867 till 1891 vuxit från 190 till 228, har Första Kammarens ökats från
125 till 147, och sålunda riksdagsmännens hela antal stigit från 315
till 375 eller med 60.»

»Enligt det nu till grundlagsenlig behandling hvilande förslaget
skulle de olägenheter, som sålunda framhållits, blifva afhulpna derigenom,
att dels antalet ledamöter i hvardera kammaren, dels antalet stadsoch
landsbygdsrepresentanter inom den Andra Kammaren fixerades för
framtiden; och hafva dervid valts siffrorna 150 för Första Kammarens

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

ledamöter, samma tal 150 för Andra Kammarens representanter för
landsbygden och 75 för dess stadsropresentanter, hvarigenom totalsiffran
för riksdagsmännens antal blefve 375 eller lika med det nuvarande
verkliga antalet.»

»Det hvilande förslaget väcker genast den betänkligheten, att det
onödigtvis åsyftar en längre gående rubbning af nu bestående förhållanden,
än dess faktiska anledningar fordra. Vid förra riksdagen framhöllo
också så väl reservanter i konstitutionsutskottet som flere talare
vid frågans behandling i kamrarne, att de väsentligaste af de för framtiden
befarade olägenheterna af den nuvarande ordningen kunde afhjelpas
genom att enbart begränsa stadsrepresentanternas antal och i
Öfrigt lemna nu gällande principer oberörda.»

»Förslaget om ett fixerande af hela antalet riksdagsmän i båda
kamrarne står tydligtvis icke i något nödvändigt samband med det
egentliga ändamålet för den ifrågasatta grundlagsändringen, som varit
och är en begränsning af stadsrepresentantantalets i Andra Kammaren
tillväxt, hvilken visat sig oväntadt snabb i jemförelse med ökningen
af landsbygdsrepresentanternas antal. Icke heller kan man, om lämplig
begränsning af de förres ökning vidtages, för närvarande motse en sådan
tillväxt i hela antalet af representanter, att deraf redan mi skulle
påkallas fastställandet af eu oföränderlig siffra. Om åter i en ännu
ganska aflägsen framtid, äfven efter att ökningen af stadsrepresentanternas
antal begränsats, hela antalet riksdagsmän skulle finnas vara
nära ätt stiga till en af praktiska skäl olämpligt hög siffra, lärer då
vara tid att afhjelpa denna olägenhet efter en omsorgsfulkre utredning
och mera besinningsfull granskning än den, som vid sistlidne riksdag
var möjlig. Då en sådan fixering, om och när den en gång kan finnas
nödig, blott innebär en för landsbygd och städer jemlik nedsättning af
hela antalet representanter, men icke rubbning af en faktiskt bestående
proportion, hvaraf magtfördelningen beror, kan mot ett uppskof med
den tills vidare obehöfliga bestämmelsen ej göras en sådan anmärkning,
som, på sätt i det följande skall påpekas, drabbar det hvilande förslaget
med anledning af uraktlåtenheten att stadga om förändrad fördelning
af representanterna i Andra Kammaren, derest stadsbefolkningen kommer
att utgöra mera än en tredjedel af rikets folkmängd.»

»Innan undertecknade öfvergå till framställningen af det sätt,
hvarpå de tänkt sig en rättvisare och lämpligare lösning af frågan, än
det hvilande förslaget erbjuder, anse do sig böra fullständigare visa,
Indika brister vidlåda det'' nu föreliggande förslaget. Äfven om man
ville antaga de fullkomligt nya principer, hvarpå förslaget är grundadt,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

är dock det sätt, hvarpå dessa äro tillämpade, sådant, att det måste
betecknas såsom ett missbruk af flertalets magt, om de lagstiftande
myndigheterna antoge förslaget i oförändradt skick.»

»Hvad först beträffar förhållandet mellan antalet ledamöter i Första
och Andra Kammaren, har detta under de gångna 25 åren hållit sig
nära konstant och temligen lika med det nu föreslagna, men afvikelsen
från detta är ingalunda så obetydlig, att den ej förtjenar beaktande.
År 1867 utgjorde Första Kammarens ledamöter 66 procent utaf Andra
Kammarens, 1879 67 procent, 1888 65 procent och 1891 64 procent
samt skulle enligt det hyflande förslaget blifva 67 procent. Det nu
föreslagna förhållandet är således till fördel för Första Kammaren. Under
det att medlemmarnes antal i de båda kamrarne 1888 var 144 i
Första mot 222 i Andra och nu är 147 i Första mot 228 i Andra, blefve
det efter förändringen 150 i Första mot 225 i Andra. Med skäl kan
frågas, hvarför en så godtycklig ändring som denna af lagstiftaren
skulle införas, och ej vid en fixering talen bestämmas så, som de i verkligheten
visa sig.»

»Långt vigtigare äro dock de anmärkningar, som sjelfmant framställa
sig mot bestämningen af förhållandet mellan städernas och landsbygdens
representanter inom Andra Kammaren. Under det att förhållandet
nu angifves genom talen 81 och 147, skulle dessa blifva enligt
den nya ordningen 75 och 150. Städernas representanter skulle minskas
med 6 och landsbygdens ökas med 3. Dessutom skulle den städerna
nu genom grundlagen tillförsäkrade rätten att få sitt representantantal
ökadt i mån af folkmängdens tillväxt borttagas och det en gång
för alla fastslås, att, huru mycket än stadsinvånarnes antal ökades i
jemförelse med landtbefolkningens, de förres representanter dock skulle
utgöra endast hälften af landsbygdsrepresentanternas antal.»

»I fullt grundlagsenlig ordning hafva städerna nu förvärfvat 81
representanter emot landsbygdens 147. Vi kunna så mycket mindre
medgifva, att någonting rättfärdigar den retroaktivt verkande bestämmelsen
i det hyflande förslaget, som det är obestridligt, att den alls
icke är behöflig för uppnående af det ändamål, man vill vinna.»

»Men än ytterligare framträder åtgärden såsom ett magtmissbruk,
då förslaget är sådant, att, äfven om städernas invånare blefve flere
än hälften af landsbygdens, likvisst samma förhållande af 75 till 150
skulle qvarstå. Att här, såsom förliden Riksdags konstitutionsutskott
antydde, lita på att denna oegentlighet skulle afhjelpas, när nämnda
fall inträffade, torde vara ett alltför lösligt motiv för godkännande af
en grundlagsbestämmelse, hvilkens eventuella orättvisa manejkanund -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

gå att förutse. Grundlagsstiftaren bör förebygga konflikter inom representationen,
ej förutsätta, att en fråga om magtfördelning löses genom
beredvillig eftergift från deras sida, som lagen tillerkänner öfvermagt.
Ur denna synpunkt är förslaget oantagligt, så länge der saknas bestämmelser
om fördelningen af representanterna i Andra Kammaren,
derest stadsbefolkningen en gång ölverstiger en tredjedel af rikets hela
folkmängd.»

1891 års motionärer visa derefter med begagnande af statistiska
data, dels att, vid jemförelse af invånarnes fördelning mellan stad och
landsbygd inom olika länder, stadsinvånarnes pr-ocenttal i Sverige är
exceptionelt lågt, dels att stadsbefolkningen i allmänhet är stadd i bestämd
tillväxt, en tillväxt, som är starkare för de större städerna än
för de mindre. Motionärerna fortsätta:

»Det kan betraktas såsom ett allmänt faktum, att så väl inom
som utom Europa stadsinvånarnes antal växer hastigare än landsbygdens,
och det är så långt ifrån, att tecken visa sig till detta förhållandes
upphörande, att i dess ställe tillväxten under senare tider varit
snabbare än förut. Man må beklaga eller prisa den industriens snabba
utveckling, som utgör hufvudskälet till den nu vidrörda omständigheten,
faktum qvarstår, och den slutsatsen måste deraf dragas, att, hvad
Sverige beträffar, vi efter all sannolikhet kunna under den närmaste
framtiden påräkna en så stark utveckling af städerna, att den ovilkorligen
måste tagas i betraktande vid en lagstiftning, som berör ett så
vigtigt förhållande mellan stad och land.»

»Om sålunda en fixering af representantantalet skall ega nim,
och i detta hänseende fullkomligt nya principer skola införas i grundlagen,
hvaraf undertecknade ej kunnat inse något verkligt behof, torde
i alla händelser statsklokhet och billighet tala för l:o) antalets fixering
till det vid förslagets definitiva antagande befintliga, och 2:o) införandet
af en bestämmelse, att, då stadsinvånarnes antal öfver skrider hälften
af landsbygdens, förhållandet mellan deras representanters antal på
lämpligt sätt regleras.»

»Undertecknade äro emellertid — såsom ofvan nämnts — af den
åsigt, att ställningen för ögonblicket ej kräfver så genomgripande förändringar
i grundlagen, som de ofvan angifna. För att begränsa antalet
af städernas representanter är till fyllest att i § 13 af riksdagsordningen
införa lämpliga bestämmelser.»

»Vid flera föregående riksdagar har man sökt vinna detta mål
genom att i nämnda paragrafs tredje moment höja det invånareantal,
som skulle berättiga en stad att få mer än en representant. Af samt -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

liga dylika förslag är det ett, som vunnit sådant erkännande af Riksdagens
båda kamrar, att endast ett par röster felats för att det skulle
blifva antaget att hvila till grundlagsenlig behandling vid en kommande
riksdag. Detta förslag, som redan på denna grund är förtjent
af beaktande, synes ock undertecknade hafva ej oväsentliga företräden
framför det nu hvilande och ur åtskilliga synpunkter väl lämpa sig
att på ett med rättvisa och billighet mera öfverensstämmande sätt begränsa
stadsrepresentanternas antal.»

»Detta förslag bibehöll den nu gällande bestämmelsen, att städer,
som ega en folkmängd af tiotusen eller mer, utse minst en riksdagsman,
men införde den ändringen i nu gällande ordning, att städer
med mer än tiotusen invånare ej skulle ega rätt att såsom förut utse
ytterligare en representant för hvarje fullt tiotusental invånare, utan i
stället eu för hvarje fullt tal af femtontusen, hvarmed folkmängden
öfverstiger tiotusen, dock så att i ett särskilt till § 13 tillagdt fjerde
moment bestämdes, att härigenom ej minskning skulle ske i det antal
representanter, som städerna en gång förvärfvat. Den motion, som kan
sägas hafva varit utgångspunkten för ofvannämnda förslags utarbetande,
upptog 20,000 i stället för 15,000, såsom den folkmängdstillökning,
som gåfve rätt att utse ytterligare en representant.»

»I sitt anförande till statsrådsprotokollet 1863 i fråga om förslaget
till ny riksdagsordning yttrade justitiestatsministern: »I afse ende

a antalsförhållandot mellan landets och städernas representanter
är antagen enahanda grund, som följts vid landstingens bildande, så
att enligt regel en folkmängd af 20^000 på landet och 10,000 i stad
skulle berättiga att till denna kammare sända eu representant.» Då
man nu vill frångå, nämnda, vid det nya representationsskickets antagande
godkända princip, hafva undertecknade ansett, att det i ofvannämnda
motion föreslagna talet 20,000, såsom bestämmande faktor för
de större städernas rätt att utse ytterligare representanter utöfver den
förste, har det företrädet framför talet 15,000, att med dess begagnande
förhållandena regleras för längre framtid, och att slutresultatet, sedan betydelsen
af det föreslagna 4:de tilläggsmomentet faktiskt upphört, blefve
att landsbygdens och städernas representationsrätt bestämdes af liknande
folkmängdssiffror. Undertecknade hafva af denna anledning'' i
sitt här nedan framstälda förslag upptagit siffran 20,000.»

»Följande exempel visa, huru representantantalet skulle ställa sig
i några fall enligt nu angifna grunder i jemförelse med den nuvarande
ordningen. Af lätt insedda skäl hafva härvid användts de folkmängdsuppgifter,
som ligga till grund för senast förrättade val till Andra

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

Kammaren. Stockholms stad, som vid 1889 års slut egde 243,500
invånare, eger nu rätt att i Andra Kammaren insätta 24 representanter.
Enligt ofvan angifna grund skulle Stockholm ej ega utse någon ny
representant utöfver de nämnda 24, förr än dess invånareantal vuxit
till fulla 490,000. Göteborg, med 102,782 invånare vid 1889 års slut,
har nu 10 representanter och skulle icke erhålla någon ytterligare representant,
förr än invånareantalet blefve fullt 210,000, Malmö (47,53,9
invånare) eger nu 4 representanter och skulle ej erhålla någon ytterligare
representant, förr än invånareantalet blefve 90,000. Norrköping (31,788
invånare) har tre representanter och skulle erhålla den fjerde, då det
får 70,000 invånare. Vid 1889 års slut hade Gefle, Upsala och Karlskrona
respektive 22,643, 21,846 och 20,668 invånare, hvarför de nu
hafva två representanter i Andra Kammaren. De skulle ej erhålla den
tredje representanten, förr än deras invånareantal vuxit till 50,000».

»Hvad beträffar de städer, hvilkas folkmängd understiger tiotusen,
skulle förhållandena blifva oförändradt desamma, som nu äro gällande».

»Genom en sådan reform som den nu föreslagna komme antalet
af städernas representanter under flera årtionden att hålla sig nästan
oförändradt, under det att landsbygdens representanter tillväxte i antal
på samma sätt som förut. Tillväxt i antalet af städernas riksdagsmän
under den första tiden skulle sålunda endast föranledas deraf, att eu
eller annan af de mindre städerna uppnådde ett antal af tiotusen
invånare». ... . • .

Så långt 1891 års motionärer.

Under åberopande af de åsigter, som uttalades i den anförda
motionen, framlägga vi här nedan för begränsning af antalet af Andra
Kammarens ledamöter ett förslag till ändring af riksdagsordningens
13 §, hvilket öfverensstämmer med den nämnda motionens. Genom
införande af sådana bestämmelser som de der föreslagna komme antalet
af ledamöterna i Andra Kammaren att under de närmaste årtiondena
förblifva nästan oförändradt.

Inskränkes ändringen af riksdagsordningen till den här berörda,
uppstår dock det, missförhållandet, att medan Andra Kammaren under
de närmaste årtiondena icke nämnvärdt ökas, tillväxer den Första i
oförminskad grad, och proportionen mellan antalet af de båda kamrarnes
ledamöter kommer att till fördel för den Första Kammaren rubbas, eu
omständighet, som synes oss vara af den betydelse, att deri påkallar
samtidig ändring äfven af grundlagens föreskrifter om Första Kammarens
bildande. Visserligen torde det vara ett olösligt problem att
lagstifta så, att proportionen mellan antalet af de båda kamrarnes leda -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

möter blefve alldeles oföränderlig, såvida man vill bibehålla grunden
för nu gällande representationsrätt, men målet synes i allt väsentligt
kunna vinnas genom att höja den folkmängdssiffra, som utgör vilkor
för ökadt antal representanter i Första Kammaren.

Då både statsklokhet och billighet, för att ej säga rättvisa, fordra
att ej utan tvingande skäl rubba en rätt, som i grundlagsenlig ordning
förvärfvats, måste likväl vid denna ändring i riksdagsordningen tillses,
att icke genom de nya bestämmelserna det vid lagens antagande befintliga
antalet representanter, som de särskilda valkretsarne hafva att
utse, minskas. Tillökning uti nämnda representantantal må deremot
ej ske annorlunda än folkmängdssiffrorna, på sätt här nedan sägs, dertill
gifva anledning.

I nu gällande riksdagsordning bestämmes, att de för utseende af
första-kammare-ledamöterna faststälda valkretsarne välja, efter folkmängden
inom sitt område, en riksdagsman för hvarje fullt tal af
trettiotusen. För att bedöma huru detta tal af 30,000 bör ändras för
vinnande af ofvan nämnda syfte, lemnar den kongl. propositionen
hållpunkter, som äro användbara. Af de propositionen bilagda tabellerna
framgår nemligen, att omkring år 1920 den tidpunkt skulle vara uppnådd,
då antalet af de större städernas representanter kunde börja att
efter den nya, af oss föreslagna ordningen ytterligare ökas. Vid denna
tidpunkt beräknar statistiska byrån Sveriges hela befolkning till ungefär
6,350,000. Antages antalet ledamöter i Första Kammaren oförändradt
— 147 — och detta tal divideras i nyssnämnda invånareantal, erhålles
en qvot af ungefär 43,200. Till jemförelse må nämnas, att den senast
publicerade valstatistiken visar, att för närvarande svarar mot hvarje
ledamot af Första Kammaren en qvot af ungefär 32,500. Utbytes
i riksdagsordningens § 6 talet 30,000 mot 40,000, skulle således efter
ungefär 30 år antalet af Första Kammarens ledamöter åter börja att
visa bestämd tillväxt samtidigt med Andra Kammarens, hvarvid dock
är att märka, att i båda kamrarne tillväxten då komme att ske betydligt
långsammare än nu.

Under det att vi| anse oss kunna upptaga 1891 års motionärers
förslag om förändring af riksdagsordningens 13 § i ändamål att begränsa
stadsrepresentanternas antal i Andra Kammaren, finna vi för uppnående
af samma syfte i afseende å antalet ledamöter i Första Kammaren
till fyllest att i 6 § af nämnda grundlag ändra siffran 30,000 till 40,000
med tillägg af bestämmelser, som under en öfvergångstid bibehålla
valkretsarne vid nu gällande valrätt.

På nu anförda grunder tillåta sig undertecknade att hemställa,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

att Riksdagen ville, med afslag å Kongl. Maj:ts
proposition, .antaga till hyflande för vidare grundlagsenlig
behandling följande förslag till förändrad lydelse
af §§ 6 och 13 riksdagsordningen:

.:>!! .TÖ . f >1 , •

§ 6.

1. Första Kammarens ledamöter skola för eu tid
af 9 år utses af landstingen och stadsfullmägtige i de
städer, som ej i landsting deltaga. .

2. Hvarje landsting och sådan stad, som nu
nämnd är, väljer efter folkmängden inom sitt område
en riksdagsman för hvarje fullt tal af 40,000. Går
ej folkmängden upp till 40,000, väljes dock en riksdagsman.

3. Landsting och stad, som vid 1892 års slut
egde utse 2 eller flere riksdagsmän, bibehålie dock
rätt att. välja riksdagsman för hvarje fullt tal af 30,000,
men ej för större folkmängd, än det eller den både
vid nämnda års slut, och må ej utse ökadt antal riksdagsmän,
förrän folkmängden, enligt hvad i mom. 2
är stadgadt, dertill föranleder.

§ 13.

1. Andra Kammarens ledamöter — — — —
valet skett.

2. Å landet — — — hvardera en riksdagsman.

3. I hvarje stad, som eger en folkmängd af
tiotusen eller mer, utses en riksdagsman och derutöfver
en för hvarje fullt tal af tjugutusen, hvarmed
folkmängden öfverstiger tiotusen. Öfriga städer —
— — tolftusen.

4. Stad, som vid 1892 års slut egde utse 2 eller
flere riksdagsmän, bibehålie dock rätt att välja en
riksdagsman för hvarje fullt tal af tiotusen, men ej
för större folkmängd än den hade vid nämnda års

Bil),, till Riksd. Prof. 1892. 1 Sami. 2 Afä. 2 Band. 35 Höft. 2

Motioner i Andra Kammaren, ''N:ö 1^7.

sint, och må ej utse ökadt antal riksdagsmän förr än
folkmängden, enligt hvad i mom. 3 är stadgadt, dertill
föranleder.

Stockholm den 20 februari 1892.

A. Lilienberg.
Wilh. Walldén.
Gullbr. Elowson.

Wilh. Wester.
Aug. Wijkander.

A. E. Nordenskiöld.
F. A. Romberg.
Elis Nilson.

J. H. G. Fredholm,
E. A. Zotterman.

C. W. biländer.
(Jarl Aug. Andersson.
Joh. Johansson.

M. Arhusiander.

S. J. Kardell.
Edv. Svensson.
Olof Melin.

N. Linder.

G. Brmélius.

Axel Lilljequist.
C. F. Winkrans.

Carl Falk.

A. F. Liljeholm.
G. Thestrup.

E. J. Ekman.

A. W. Nilson.

B. Lindgren.
Carl Gethe.

A. F. Broström.
M. Alsterlund.
Richard Berg.
J. H. Dieden.
Carl Palm.
Henrik Hedlund.

Josef Andrén.
A. M. Lundberg.

G. Peyron.

P. WaldenströmMagnus
Höjer.

J. F. Schöning.

W. Skatte.

T. W. Forsell.
Curt Wallis.

John Bratt.

J. Mankön.

Nils Rosengren.
Aug. Bokström.

A. Hedin.
Gustaf Svanberg.

Axel Ryding.
Arvid Gumcelius.

E. A. Edelstam.
Hugo E. G. Hamilton.
Emil Hammarlund.
Edvard Thernuenius.
A. H. Fock.

Joll. Nydahl.
Sixten von Friesen.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1892.