Motioner i Andra Kammaren, N:o 177 (Motion 1890:177 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

göras. Skulle ansökningarne komma att pröfvas af
både landsting och hushållningssällskap och de dervid
stanna i olika beslut, gäller landstingets som afgörande.

Om remiss till statsutskottet anhålles.

Stockholm den 27 januari 1890.

A. P. Daniélson.

N:o 177.

Af herr A. P. PanielsOll, om ändrad lydelse af 6 § i lagen
angående tillsyn å förmyndares förvaltning å omyndigs
egendom, den 18 april 1884.

Såvidt jag har mig bekant förefinnes hvarken i allmän lag eller i
lagen angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom
den 18 april 1884 något stadgande som bestämmer efter hvilken räntefot
den omyndiges medel skola förräntas. De bestämmelser som anses
gälla i detta afseende äro, enligt hvad man kan finna af åtskilliga utgifna
juridiska arbeten, dels §§ 24 och 29 i förmyndareordningen den 17 mars
1669 och dels åtskilliga Kongl. Maj:ts domar, afkunnade i förekommande
tvistemål i sagda hänseenden år efter annat från och med 1801.

Då förenämnda lag om tillsyn å förmyndareförvaltning af omyndiges
egendom § 6 föreskrifver, att förmyndare skall afsluta för hvart
kalenderår räkning öfver allt det han har om händer med uppgift af
den säkerhet, mot hvilken den omyndiges reda penningar äro utsatta,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

torde ligga nära till hands lämpligheten jemväl i denna paragraf af en
bestämmelse om den ränta som bör den omyndige i olika fall tillkomma.
Genom saknad af en sådan bestämmelse har ofta förekommit villrådighet
såväl för förmyndare som för omyndig, eller dess fränder, om den ränta
som bör beräknas på den omyndiges penningar, och mången gång har
tvist härom uppstått som föranledt obehag från begge håll. Det anses
som regel att förmyndare skall redovisa den ränta han verkligen kan
betinga med hänsyn till tryggad säkerhet för medlens utlånande, och jag
kan ej annat än finna att denna uppfattning är fullt rigtig och bör finnas
i allmän lag närmare bestämd. Att ett sådant stadgande nu mera än
förr har skäl för sig torde framgå dels i anseende till den bankverksamhet
som under de senaste årtiondena utvecklat sig, dels den stora svång
het som är förenad att på förhand bedöma den personliga namnsäkerhet
som kan erbjudas och dels den omständigheten att goda inteckningar mer
och mer belånas hos allmänna låneanstalter eller kassor mot lägre ränta och
i allmänhet betingad längre lånetid än en förmyndare kan utlofva. Dessa
omständigheter hafva rätt ofta nödgat en förmyndare att deponera omyndiges
medel i allmän bankinrättning. Att räntan härvid blir betydligt
lägre än om medlen kunnat till enskild person utlånas är likaledes vanligen
förhållandet, och man hör dervid rätt ofta från myndlingar eller
hans fränder uttalanden af missnöje deröfver, och en förmyndare har
svårt att undanrödja ett sådant missnöje, då han ej kan hänvisa till ett
lagstadgande, som gifver stöd för hans åtgörande. Likaså torde vara nödvändigt
att hafva i lag bestämdt den tid inom hvilken en förmyndare
bör lägga de besparade räntorna af omyndiges medel till hufvudstolen
och ånyo ränta derå beräknas. I förenämnda äldre bestämmelser och
Kong! Maj:ts domar framgår att den behållna räntan skall efter tre månaders
förlopp från hvarje års slut läggas till kapitalet och ränta derå
den omyndige tillkomma, men något i lag utfördt stadgande härom har
jag icke funnit, ehuru ett sådant torde vara behöfligt till allmän kännedom
och till reda i detta förhållande. Jag har härvid trott att den ränta,
som från det senast gångna året besparas, hör kunna genast vid början af
det kommande året läggas till hufvudstolen, och detta så mycket hellre
och utan förlust för förmyndaren i de fall medlen äro i hankinrättning
deponerade. Ett stadgande om den ersättning en förmyndare bör åtnjuta
för sina besvär som förmyndare torde äfven i lag böra finnas, och vågar
jag jemväl framställa yrkande derom.

Af hvad jag här anfört hemställer jag,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

att Riksdagen ville besluta att § 6 i lagen om
tillsyn af förmyndares förvaltning af omyndigs egendom
den 18 april 1884 måtte erhålla följande förändrade
lydelse:

§ 6-

Förmyndare afslute för hvart kalenderår räkning
öfver allt det han har om händer, med uppgift af den
säkerhet och den räntefot, mot hvilken den omyndiges
reda penningar äro utsatte. Förmyndare åligger att
mot sex procents ränta utlåna de omyndiges medel,
men då en så hög ränta ej kan erhållas är han ej
pligtig till den omyndige redovisa högre ränta än den
han i likhet med andra långifvare i orten vid utlåningen
kunnat sig betinga med hänsyn till fullgod
säkerhet för medlens utsättande, eller, om sådan utlåning
ej lämpligen kan ske, den räntefot som för i bankinrättning
för deponerade medel högst gifves. För sina
besvär eger förmyndare att erhålla hvar tjugonde penning
af den omyndiges ränta och inkomster samt dessutom
skälig ersättning för tidspillan, äfvensom för
de högst nödiga resor som i och för förmyndareskapets
vårdande måst företagas.

Förmyndareräkningen, som före den 15 februari
följande år ingifves till vederbörande gode män, skall
innehålla— — — — — — — — — (lika med nu
varande lydelse).

Jag får vördsamt anhålla att lagutskottet, till hvilket denna motion
torde remitteras, ville gifva förslaget den omarbetning, som kan vara nödig,
äfvensom den rätta plats de föreslagna bestämmelserna böra intaga,
vare sig i den afsedda paragrafen eller på annat lämpligt ställe i allmänna
lagen.

Stockholm den 27 januari 1890.

A. F. Ilanielson.