Motioner i Andra Kammaren, N:o 176

Motion 1904:176 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 176.

1

N:o 176.

Af herr C. A. Lindhagen, i anledning af Kungi. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse af § 6 i
lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada
i följd af järnvägs drift m. m.

Uti riksdagsskrifvelse af år 1901 begärdes utredning och lagförslag
rörande de villkor, under hvilka rätt till ersättning må kunna tillerkännas
lapp för renar, som blifvit af järnvägståg öfverkörda och dödade.
Riksdagen uttalade därvid, att ersättning icke borde ifrågakomma, därest
den öfverkörda renens ägare själf uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet
föranledt skadan.

Genom kungl. propositionen n:o 23 till innevarande års Riksdag
•har nu framlagts förslag om ett tillägg till, bland annat, 6 § i lagen den
12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd af järnvägs drift,
hvarigenom rätt till ersättning i angifvet fall skulle tillkomma lapparne.
Förslaget innehåller emellertid tillika, att järnvägens innehafvare är fritagen
från skyldighet att gälda skadestånd, därest den, hvilken vård om
renen ålegat, uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid bevakningen varit
till skadan vållande.

I propositionen gifves ingen upplysning, hvarför förslaget frångått
Riksdagens uttalade mening, att endast grof vårdslöshet skulle betaga
lappen rätt till ersättning. Under hand uppgifves emellertid, att man
ansett sig böra begagna samma uttryckssätt, som förekommer i lagen den
1 juli 1898 om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige. Där
stadgas nämligen i 25 §, att den som uppsåtligen eller genom vårdslöshet
Bih till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 58 Haft. (N:o 176.)

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 176.

förorsakar, att renarna ofredas på tillåtna uppehållsställen, eller att de
skadas eller dödas vid skogsafverkning, är förfallen till ansvar och ersättningsskyldighet.
Och vidare innehålla de i 14 och 15 §§ upptagna
bestämmelser om lapps ersättningsskyldighet för skada, som af ren förorsakas
å växande eller bärgad gröda, den grundsatsen, att ersättningsskyldigheten,
där den ej är ovillkorlig, inträder så snart den, som haft
renarne i vård, vållat skadan genom uppsåt eller vårdslöshet vid renarnes
bevakning.

Denna sammanställning bortser emellertid enligt min uppfattning
från, att här är fråga om olika saker.

Att den, som af vanlig vårdslöshet ofredat renar i allmänhet, haft
i sin makt att undvika dylikt ofredande och följaktligen, då så ej skett,
bör stånda ansvar, är väl uppenbart. Äfven 1886 års lag om lapparnes
rätt till renbete ställde sig i denna del på samma ståndpunkt.

Hvad åter angår lapparnes ersättningsskyldighet för skada å gröda,
så är att märka, att deras rätt till renbete omfattar ej inägor — till
hvilka räknats, jämte åker och äng, äfven utängsslåtter af viss beskaffenhet
— utan allenast hvad man kallat egentlig utmark. Enligt vanliga
rättsregler skulle därför lappens skyldighet att gälda skadestånd vara
ovillkorlig, när renarne göra skada å mark, som han ej har rätt att begagna.
Det är således eu eftergift i denna grundsats redan då ersättningsplikten
för vissa fall inskränkts till den händelsen, att uppsåt eller
vårdslöshet föreligger. 1888 års lag gick ännu längre och bestämde,
att endast uppsåt eller grof vårdslöshet kunde i afsedda fallen föranleda ersättningsskyldighet
för lappen. Under förarbetena till 1898 års lag vidhölls
denna ståndpunkt såväl inom vederbörande kommitté af dess ordförande
som i det af Kungl. Maj.t till högsta domstolen remitterade lagförslaget.
Men förändringen vidtogs emellertid med hänsyn till den nya lagstiftningens
ändamål att bringa ordning i förhållandet mellan lappar och bofaste,
för hvithet ändamål vissa nya band ansågs böra läggas på båda
parterna och bevisningsskyldigheten i fråga om liden skada ej öfver höfvan
försvåras för den bofaste.

Helt annorlunda ställer sig förhållandet, då fråga är om ersättning
för den förlust, som i angifvet afseende tillskyndas lappame genom järnvägsanläggningar
inpå deras laga betesmarker. Här är det fråga om ett
intrång, som äger rum i lapparnes rättigheter, och om en ersättning, som
i anledning däraf skulle utgå till lapparne. Med hänsyn härtill och särskild!
till de säregna svårigheter, som äro förenade med renarnes vård

Motioner i Andra Kammaren, N:o 176. it

bär i propositionen i öfverensstämmelse med Riksdagens oek samtliga
hörda myndigheters mening ansetts, att i detta fall järnvägens innehafvare
skall vara skyldig gälda skadestånd, ändå att icke järnvägens förvaltning
eller betjäning vållat skadan. Det gäller väl då att se till, att lappen
också verkligen får hvad han skall hafva.

Man måste då till en början af ofvan anfördt skäl icke fordra af
lappen, att han skall ägna sina renhjordar den sorgfälliga bevakning,
som en bofast kan ägna sin egendom. Och liksom man ej velat försvåra
för den bofaste att bevisa sin rätt till ersättning genom att fordra
utredning om grof vårdslöshet hos lappen, så bör man ännu mindre för
lappen göra det kanske hart när omöjligt att utfå sin godtgörelse blott
därför, att den myndighet, som skall utbetala ersättningen, i uppgifvet
intresse att skydda sig själf för efterräkningar finner sig uppfordrad att
tillvita lappen äfven den minsta vårdslöshet, ehuru han icke rimligen
bör läggas sådan till last, därest saken ses ur hans synpunkt. Hur det
kan gå i dessa fall, belyses af de rättegångar, järnvägsstyrelsen utan medhåll
från domstolarnes sida plägat föra genom alla instanser i fråga om
ersättning för skada, som drabbat järnvägstjänsteman. Så mycket mer
betänksam måste man därför å lapparnes vägnar blifva, då man af handlingarna
i ärendet finner, att just järnvägsstyrelsen har påyrkat, att uttrycket
»grof vårdslöshet» utbytes mot »vårdslöshet», under det att de tre
Konungens befallningshafvande, som blifvit hörda i ärendet, ej haft
något att erinra mot Riksdagens förslag i förevarande del.

Inom lagstiftningen är det också en redan antagen rättsgrundsats,
att en person, som lidit skada i förhållanden, där vanlig aktsamhet ej
kan af honom fordras, förverkar sin rätt till ersättning endast om han
vållat skadan genom uppsåt eller grof vårdslöshet. Enligt 3 § i lagen
om ersättning för skada i följd af järnvägs drift gäller detta om den,
som är anställd i järnvägens tjänst eller arbete och i följd af järnvägens
drift skadats. Lagen om ersättning i följd af olycksfall i arbete den 5
juli 1901 har i 1 § en motsvarande bestämmelse. Samma grundsats tilllämpas
i fråga om rätt till ersättning för skada å såväl person som egendom
i följd af elektrisk anläggning jämlikt stadgandet i 7 § af lagen
den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Det har framhållits, att en ändring af propositionen i anfördt afseende
möjligen borde föranleda ett tillägg till 11 § i förevarande lag.
Där stadgas nämligen, att utgifvet skadestånd må sökas åter af den. som

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 176.

skadan vållat, »där icke denne själf lidit skadan och enligt 3 § är berättigad
att därför njuta ersättning». I denna sats borde, menar man,
införas en hänvisning äfven till den föreslagna 6 § 2 mom. Detta är
från formell synpunkt otvifvelaktigt riktigt. I sak har det emellertid ej
någon betydelse. Det anförda tillägget är enligt motiven tillkommet
endast för att gifva uttryck som ligger i sakens natur. Och vare sig
detta utsäges äfven om den nu föreslagna ersättningen eller icke, så
kommer alltid samma grundsats att gälla äfven för densamma. I 12 §
af omnämnda lag om elektriska anläggningar, där ett lika stadgande
bort ifrågakommit, har detta likväl såsom påtagligen öfverflödigt blifvit
uteslutet.

På grund af hvad sålunda anförts hemställes,

att Riksdagen ville besluta den ändring i den
genom propositionen n:o 23 föreslagna nya lydelsen
af 6 § i lagen om ersättning för skada i följd af
järnvägs drift, att ordet vårdslöshet utbytes mot grof
vårdslöshet, äfvensom vidtaga de öfriga tillägg till nämnda
författning, som tilläfventyrs anses böra häraf föranledas.

Stockholm den 12 februari 1904.

Carl Lindhagen.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1904.