Motioner i Andra Kammaren, N:o 176

Motion 1893:176 Andra kammaren

10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 176.

N:o 176.

Af herr O. Olsson i Stockholm, om ändrad lydelse af 17 kap.
7 och 9 §§ handelshalken.

Som bekant, innehåller 17 kapitlet handelshalken gällande stadganden
om borgenärers rätt och företräde sins emellan till gäldbunden
egendom.

Kapitlets 9:e § 1 mom, sådant lagrummet lyder enligt kongl. förordningen
den 16 juni 1875, bestämmer den förmånsrätt, som tillkommer
innehafvare af fastighetsinteckningar och stadgar paragrafen i fråga om
förmånsrätt för ränta följande:

»dock gälle ej förmånsrätt till ränta, som före utmätning eller
början af konkurs upplupen är, för längre tid än tre år.»

Ett analogt stadgande finnes beträffande ränta å förlagsinteckningar
uti 7 § 2 mom., enligt dess lydelse i lagen den 12 juni 1891.

En innehafvare af fastighets- eller förlagsinteckning eger således
med förmånsrätt ur den intecknade egendomen utbekomma tre års upplupna
räntor.

Huru denna rätt af de enskilda bankinrättningarna användts och
huru derigenom uppkommit en mängd missförhållanden, skall jag i det
följande söka visa.

De enskilda bankinrättningarna hafva, såsom bekant, ofta nog
uti sina formulär till skuldebref inryckt en bestämmelse af innehåll, att
det för skuldebrefvet lemnade hypotek skall tjena som säkerhet icke

Motioner i Andra Kammaren, N:o 176. 11

blott för skuldebrefvets innehåll, utan äfven för alla andra förbindelser,
gäldenären häftar uti eller kan komma att häfta uti till banken. Hvad
detta kan innebära framgår af följande exempel.

En fastighet, taxerad till 200,000 kronor, är betald med följande
inteckningar:

12 st. hvardera å 10,000 kronor, eller tillsammans 120,000 kronor,
belånade hos en enskild bankinrättning enligt skuldebref å samma belopp
med en bestämmelse af ofvan antydt innehåll, samt 8 inteckningar,
likaledes hvardera å 10,000 kronor, hvilka innehafvas, de 4 bättre af
herr A. och de 4 sämre af herr B.

Fastigheten blir utmätt eller gäldenären gör konkurs, hvarefter
fastigheten säljes på exekutiv auktion för 180,000 kronor.

Nu gör emellertid banken anspråk på, oberäknadt ränta efter
utmätningen eller konkursens början, tre års ränta å 120,000 kronor
efter 5 procent. Detta gör 18,000 kronor, eller tillsammans med kapitalet

och ränta för tiden efter utmätningen eller konkursen............ kr. 140,000.

Sedan banken utfått detta, erhåller herr A................... » 40,000,

men herr B. intet.

Om nu banken verkligen icke erhållit några räntor å gäldenärens
omslagsrevers å 120,000 kronor, vore ej annat att säga, än att banken
visat väl mycken efterlåtenhet. I regel är dock så icke fallet, utan
banken har mycket rigtigt erhållit sina räntor å omslagsreversen, utom
kanske för sista månaderna, men gäldenären har t. ex. skrifvit på
borgen för annan person å ett lån i banken eller trasserat eller endoserat
en vexel och banken förskaffar sig liqvid för detta lån eller denna vexel
genom att taga räntorna för tre år, och detta kan icke någon lagligen
neka banken, ty räntorna, som erlagts, hafva väl afskrifvits på omslagsreversen,
men icke på inteckningarne.

Häraf blir sålunda följden, att en person, som har en jemförelsevis
passabel inteckning, och som kanske, innan han mottog densamma,
efterhörde, att räntorna å banklånet blifvit ordentligt betalda, går miste
om den förmånsrätt, han borde ega, hvaremot bankens, rätt sedt, oprioriterade
fordringar utgå med förmånsrätt ur fastigheten.

Ett annat exempel på, huru bankerna hänsynslöst begagna sig
af ifrågavarande stadganden om förmånsrätt för tre års räntor, är
följande:

Mot säkerhet af inteckningar å 120,000 kronor i en fastighet,
taxerad till 220,000 kronor, har en enskild bankinrättning år 1889 beviljat
ett så kalladt garantilån å 120,000 kronor, stäldt att betalas på
75 år med en ränta och amortering af BammanlagdF 5 Va procent.

12

Motioner i Andra Kammaren, N:o 176.

Emellertid kan inträffa, att lånet före utgången af de 75 åren
blifver inbetaldt antingen på bankens yrkande till följd af egendomens
försämring eller emot bankens vilja genom fastighetens försäljande på
exekutiv auktion, då banken enligt 30 § af kongl. förordningen om inteckningar
och huru dermed förhållas skall, är skyldig emottaga betalning
för inteckningarna.

För sådana fall finnas, såsom i regel är fallet beträffande dylika
lån af en större bankinrättning här i staden, i låneförbindelsen den bestämmelsen,
att banken såsom godtgörelse för de vid lånets utlemnande
förskjutna omkostnader skall genast utbekomma ett belopp utgörande
Vs % af ursprungliga lånesumman för hvarje år af återstående amorteringstiden.

Detta betyder att, om det i exemplet omförmälda lån å 120,000
kronor inbetalas t. ex. år 1894, banken på köpet får sig en fordran å
V5 % å 120,000 kronor för 70 år eller den lilla nätta summan af 16,800
kronor.

Hur skall banken kunna utfå detta? Jo, derigenom att banken,
som trots det räntorna ordentligt erlagts icke gjort någon afskrifning å
inteckningsreverserna, vid köpeskillingsliqviden uttager 3 års upplupna,
oguldna räntor på desamma.

Äfven om man anser, att banken i de fall, då garantilånet inbetalades
före amorteringstidens utgång, skulle billigtvis kunna pretendera
någon rimlig ersättning för sina låneomkostnader, vore det väl mera
rent spel att vid lånets meddelande fordra inteckningar till erforderligt
högre kapitalbelopp.

Jag skulle kunna framdraga äfven andra fall, men det redan omförmälda
må vara tillfyllest att visa, huruledes innehafvare af en inteckning
uti en fastighet aldrig är säker, att icke han vid en köpeskillingsliqvid
öfverraskas af än det ena och än det andra egendomliga anspråket,
som omintetgör hans rätt, anspråk, hvilka alla gömma sig bakom de tre
årens oafskrifna räntor.

Rättelse af dessa missförhållanden eller åtminstone en begränsning
af desamma synes mig bäst kunna ske medelst nedsättning af den
tid, för hvilken ränta utgår med förmånsrätt och då, enligt mitt förmenande,
förmånsrätt för ett års ränta före utmätningen eller konkursens
början må anses fullt tillräcklig för inteckningshafvares trygghet
för hans verkliga räntefordran, får jag härmed vördsamt föreslå,

att Riksdagen för sin del måtte besluta,
dels att 17 kap. 7 § handelsbalken, sådant detta
lagrum lyder genom lagen den 12 juni 1891 måtte

Motioner i Andra Kammaren, N:o 176. 13

ändras derhän, att uti meningen »dock galle ej förmånsrätt
för ränta, som före början af konkurs upplupen
är, för längre tid än tre år», orden »tre år»
måtte utbytas mot »ett år»;

och dels att uti 17 kap. 9 § handelsbalken, sådant
detta lagrum lyder enligt kong!, förordningen den 16
juni 1875, uti meningen »dock gälle ej förmånsrätt till
ränta, som före utmätning eller början af konkurs upplupen
är, för längre tid än tre år», orden »tre år»
måtte utbytas mot »ett år».

Om remiss till lagutskottet anhålles.

Stockholm den 25 januari 1893.

Olof Olsson.

I ofvanstående motions syfte instämmer:

Gustaf Ericsson.