Motioner i Andra Kammaren, N:o 174

Motion 1892:174 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 174.

1

N:o 174.

Af herr A. F. LiljetLOlm, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
med begäran om utarbetande af undervisningsplanför högre
folkskolor.

Den så kallade högre folkskolan leder sitt upphof frän åtskilliga vid
1856—1858 års riksdag väckta motioner, i livilka bland annat yrkades, att,
»i den mån ett stigande intresse för folkbildningen föranledde en eller flera
förenade kommuner att för saken göra någon uppoffring, staten borde genom
understöd befrämja uppkomsten af högre folkskolor.»

Rikets ständer ansågo den väckta frågan »förtjena mycken uppmärksamhet
och varmt behjertande» och afläto derför till Kongl. Maj:t en skrifvelse
af den 2 mars 1858.

Ändamålet med dessa skolor var — förmäler sagda skrifvelse — i
första rummet att »åt arbetsklassens, ej blott de mera förmögnas, utan jemväl
de fattigares, barn, hvilka blifvit begåfvade med bättre fattningsförmåga samt
visa framstående lärolust, bereda tillfälle att inhemta för framtida sjelfstudier
behöfliga förkunskaper, äfvensom att genom goda lärares handledning vinna
allmän förståndsutveckling samt sinneslyftning till deltagande i fosterlandets
och mensklighetens högre angelägenheter, och detta utan att de genom skolan
ryckas utur deras vanliga lefnadsförhållanden eller för mycket afhållas från
en för framtida arbetsduglighet nödvändig ihärdighet uti kroppsarbete.

Lätteligen inses den stora vigten utaf att på detta sätt åt samhället
tillgodogöra samt bibehålla kärnfrisk den talrika skara bland det uppväxande
slägtet, som tydligen af naturen är danad att med det förtroliga kamratskapets
öfvertygande och bevekande inflytande verka under lifvet såsom andligt
och lekamligt välgörande föredömen bland arbetsklassen, äfvensom att utgöra
ett allt mer och mer utveckladt kommunalväsendes säkraste stöd. Men lika
Bill. till Iliksd. l\ot. 1892. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 34 Häft. (N:ol74—176).

2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 174.

lätt bör äfven inses, att för detta ändamål erfordras undervisningsanstalter,
inrättade med hänsigt till det särskilda syftemålet, Har man gjort sig reda
för detta, så torde det vara klart, att de allmänna elementarläroverken,
oaktadt utvecklingen af deras reallinier, icke kunna motsvara bär ifrågavarande
skolors bestämmelse.

De i städerna belägna högre skolorna äro tillgängliga endast för de
förmögnares och de närmast boende mindre bemedlades barn, de vanor, behof
och anspråk, som der förvärfvas, äro föga egnade för en lärjunge, utgången
ur och ämnad att fortfarande tillhöra den arbetande klassen; läseterminernas
långvarighet medgifver icke de för kroppsarbetsöfningen behöfliga afbrott,
som vid en högre folkskola måste beredas; i följd deraf, att undervisningen
här maste afse en plan, fullföljd genom skolans öfre klasser, öfverhopas lärjungarne
med en mångartad kunskap, hvartill de talrika begynnelsetrådarne
icke kunna mer än hastigt upptagas för att gagnlöst åter släppas på den
kortare tid, som den blifvande arbetaren bör uteslutande sysselsättas med
boken; och slutligen är undervisningssättet icke sådant, som, enligt hvad förut
är antydt, synes böra iakttagas i folkskolan».

Rigtigheten af de anförda skälen torde svårligen kunna bestridas.
Den högre folkskolan skulle, hoppades man, kraftigt bidraga till spridande
af en sund upplysning bland de kroppsarbetande klasserna, och derigenom
skulle dessa allt mer mogna för deltagandet i »fosterlandets och mensklighetens
högre angelägenheter.» Genom den nya skolan ville man fostra ynglingar,
hvilka i sin kommande verksamhet skulle blifva »välgörande föredömen»
för dem, som hörde till arbetsklassen, samt »säkra stöd för ett allt
mer och mer utveckladt kommunalväsen.» Slutligen ville man genom den
nya anordningen gorå det möjligt för allmogens barn att förskaffa sig allmän
medborgerlig bildning, utan att dess förvärfvande droge dem bort från fädernas
yrken och lefnadsvanor, hvilket kunde befaras, om de allmänna läroverken
måste anlitas.

Men oaktadt man byggde sina beräkningar och förhoppningar på den
sanningen, att kunskap är magt, gingo de icke i fullbordan under den närmaste
framtiden. De högre folkskolorna mottogos kyligt af allmogen, för
hvilken de ursprungligen voro afsedda, och ännu i dag föra de ett tynande
lif.

Anledningarna dertill, att den nya skolformen icke lyckats tillvinna
sig allmännare förtroende och framgång, äro flera. Jag vill här endast fästa
uppmärksamheten på några.

Tiden var ännu icke mogen för de tankar, hvarpå inrättandet af den
högre folkskolan hvilade. Folkskolan hade ej verkat tillräckligt länge, för
att insigten om en sann upplysnings vigt och betydelse skulle hafva hunnit

Motioner i Andra Kammaren, N:o 174. 3

genomtränga folkmedvetandet och dymedelst omdana ett helt folks åskadningsoch
tänkesätt. Syftet med den högre folkskolan var obestridligen godt, men
mälet stod ej klart vare sig för den stora allmänheten eller för vederbörande
myndigheter. Så blef hon t. ex. på åtskilliga ställen rätt och slätt en förberedande
skola till de allmänna läroverken; på andra åter förberedde hon
för något visst yrke, t. ex. sjömansyrket. Bestämmelsen, att för inträde i
högre folkskola skall fordras att »innehafva de kunskaper, hvilka i den egentliga
folkskolan meddelas», åsidosattes. Derigenom blef denna skola en konkurrent
till folkskolan i stället för en öfverbyggnad på densamma, hvartill
hon ursprungligen var ämnad. En blåst ligger älven deri, att den högre
folkskolans verksamhet varit begränsadt till landsbygden.

Att ifrågavarande skola, sådan hon hittills varit anordnad, ännu icke
lyckats tillvinna sig allmänhetens förtroende, framgar bäst deraf, att för närvarande
endast tolf dylika skolor finnas i hela landet med sammanlagdt omkring
280 lärjungar, medan det i folk- och småskolorna undervisas 700,000
lärjungar.

Här gäller således att råda bot mot påtagliga brister. Riksdagen bör
derför uppdraga åt regeringen att låta utarbeta en läroplan, som kan blifva
till ledning för de särskilda skolstyrelserna vid upprättandet af dylika skolor.

Men högre folkskolor äro behöfliga icke endast på landsbygden utan
äfven i städerna. För de stadssamhällen, som i följd af 1890 års Riksdags
beslut afhändes sina undervisningsanstalter (småläroverken), skulle ifrågavarande
skolform, praktiskt anordnad, utgöra en fullgod ersättning. Men
som det nu är stäldt, låter detta sig icke gorå. De ynglingar, som vilja
egna sig åt den mera omfattande handelsverksamheten och den högre industrien,
kunna inhemta derför erforderliga insigter och färdigheter i de allmänna
läroverken och de högre fackskolorna. Men hvar skall det stora flertalet
af ynglingar, som vilja egna sig åt handverket, den mindre omfattande
handeln och industrien, få lämplig förbildning? Att det allmänna läroverkets
lägre klasser icke mägta gifva dem en för det praktiska lifvets värf afpassad
bildning, torde vara klart.

Dertill kommer, att förtroendet till folkskolan år efter år blir allt
allmännare, så att hon på många ställen är på god väg att blifva den enda
skola, i hvilken handtverkare^ den mindre handlanden och den lägre tjenstemannen
in. fl. sätta sina barn. Flertalet af dessa barn komma att egna sig
åt just sådana näringslifvets områden, som här äro i fråga. För att kunna
göra det med hopp om framgång, och för att vår konstfärdighet och arbetsduglighet
må stå i jemnhöjd med andra nationers, behöfva de inhemta mera,
än egentliga folkskolan kan meddela. Men hvar?

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 174.

Af det antydda torde framgå, att högre folkskolor, afpassade efter det
praktiska lifvets behof, skulle äfven i städerna blifva till stort gagn.

Att en öfverbyggnad på folkskolan är af behofvet påkallad, anser jag
till fullo adagalagdt. Efter mitt förmenande eger man i den högre folkskolan
en historisk grund, på hvilken denna öfverbyggnad enligt följande hufvudgrunder
skulle kunna åstadkommas:

1. Skolans uppgift skulle vara att på grundvalen af den vanliga
folkskolebildningen meddela en fortsatt undervisning, afpassad för det praktiska
lifvets behof och särskildt lämpad för dem, som vid 14 eller 15 års
ålder afsluta sina skolstudier och afgå till yrken och näringar.

2. Skolan skulle vara två- eller treårig (från det 13:de till 14:de
eller 15:de), och såsom vilkor för inträde skulle fordras att hafva inhemtat
det kunskapsmått, som i en väl ordnad folkskola kan bibringas.

3. Tillträde till högre folkskola skulle stå öppet för så väl gossar
som flickor.

4. Högre folkskola skulle kunna upprättas på sådana orter (så väl i
stad som pa land), der behofvet afen dylik undervisningsanstalt gjorde sig gällande.

5. I högre folkskola skulle undervisning meddelas i följande läroämnen:
kristendomskunskap (bibelläsning], modersmål, räkning, geometri,
historia, geografi, naturkunnighet, bokföring, teckning, sång, gymnastik, trädgårdsskötsel
(i skolor på landet) och slöjd. (I högre folkskolan i städerna
borde ett främmande språk — engelska eller tyska — vara obligatoriskt).

6. Kostnaden för skolan skulle bestridas dels af kommunen, dels af
staten efter samma grunder, som nu gälla för högre folkskolan.

7. Framstående folkskollärare och lärarinnor, som, på sätt Kongl.
Maj:t kunde finna lämpligt föreskrifva, aflagt en högre lärareexamen, borde
vinna anställning vid denna skola.

Genom en dylik öfverbyggnad på folkskolan skulle frågan om småläroverken
vinna sin naturligaste lösning.

På grund af det nu anförda tillåter jag mig vördsamt föreslå, att
Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta läroplan för högre
folkskolan.

Stockholm den 17 februari 1892.

A. F. Liljeholm.

I motionens syfte instämmer
Joll. Nydahl.