Motioner i Andra Kammaren, N:o 173 (Motion 1900:173 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 173.

N:o 173.

Af herr S. YOH Friesen m. fl., angående skrifvelse till Kongl.

Maj:t om utarbetande efter vissa grunder af ett förslag
till utsträckt valrätt till Riksdagens Andra Kammare.

I fråga om de sedan år 1866 gällande bestämmelserna för valrätt V

till Riksdagens Andra Kammare och behofvet i våra dagar af en ändring utl^k röst
härutinnan har förre statsministern friherre Louis De Geer år 1892 (i rätt»Minnen»
II, 249) yttrat följande tänkvärda ord:

»Vid stiftandet af riksdagsordningen har syftemålet förnämligast
varit att upplösa ståndsförfattningen och bereda inträde för kategorier,
som stodo utanför riksstånden, fastän de kunde anses med dem sidoordnade;
men något behof af valrättens utsträckning nedåt antogs då
ännu icke hafva gifvit sig till känna. Men sedan har småningom inträdt
ett sådant behof, som jag tror böra snart tillgodoses, om representationen
fortfarande skall kunna anses utgå ur hela den politiskt tänkande
delen af nationen, och på det man icke genom dröjsmål må äfventyra
att framdeles få medgifva en större utsträckning af valrätten, hvilken,
på en gång satt i verket, kunde blifva menlig för samhällets lugna utveckling.
Det lärer icke kunna nekas, att den bildning, som är nödvändig
för ett politiskt omdöme, under de senaste åren nedträngt till
djupare samhällslager, än som tillförene egt rum, och att till följd häraf
många, som nu sakna rösträtt, och bland dem förnämligast en stor del
kroppsarbetare, måste känna såsom en orättvisa att vara beröfvade
politiska rättigheter. Genom deras inrymmande till sådana skulle dessutom
de särskilda intressena inom samhället komma att i representaBih.
till Biksd. Prot. 1900. 1 Sarnl. 2 Afd. 2 Band. 55 Höft. (N:o 173.) 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 173.

tionen betraktas från mångsidigare synpunkter och tillika bereda en
vigtig klass af medborgare en klarare uppfattning om de nu icke fullt
insedda svårigheterna att genom lagstiftning bota alla brister i samhället.
Deremot finner jag rösträtt vid val af riksdagsmän icke rimligen kunna
medgifvas andra än dem, som ega rösträtt inom sina kommuner.»

Af detta uttalande från en statsman, som i hithörande frågor haft
tillfälle att mer än de flesta förvärfva en djup och mångsidig erfarenhet,
torde med all önskvärd tydlighet framgå två vigtiga omständigheter.
Först och främst är uppenbart, att vid tiden för representationsreformens
genomförande något behof af en nedåt vidgad rösträtt i vårt land icke
gjorde sig gällande, hvadan lagstiftaren då gjorde till sin hufvuduppgift
att lämpligen fördela det politiska inflytandet mellan redan magtegande
samhällsklasser, icke att utsträcka detsamma till nya sådana.
Men lika tydligt framgår äfven af detta uttalande, att den förnämsta
upphofsmannen till vår nuvarande riksdagsordning, efter ett fjerdedels
århundrades förlopp, på grund af ändrade tidsförhållanden bibragts den
öfvertygelsen, att en utsträckning af den politiska rösträtten blifvit nödvändig,
äfvensom att han ej tvekat uttala sin mening, att en sådan
utsträckning borde ske snart, och till hvilken gräns den borde gå.

I anslutning till detta uttalande vilja vi — utan att här närmare
ingå på de olika skiftningar, rösträttsfrågan företett ifrån det nya representationsskickets
införande och fram till våra dagar — för tillfället
inskränka oss till att konstatera, att nämnda vigtiga samhällsfråga under
de senaste årtiondena småningom arbetat sig fram till att blifva en af
de förnämsta på dagordningen. Detta framgår af många fakta, allt för
allmänt bekanta att här behöfva relateras. Af de senaste årens tilldragelser
erinra vi i sådant hänseende blott om regeringens förslag år
1896 till nedsatt valcensus för Andra Kammaren, masspetitionen till
Konungen 1898, de olika motionerna i ämnet vid 1899 års riksdag samt
de många uttalandena i denna fråga från olika trakter af landet under
den senaste valrörelsen. Häraf, liksom äfven af frågans behandling i
pressen, torde få anses ådagalagdt, att rösträttsfrågan på senaste tiden
i ovanligt hög grad tagit allmänhetens och statsmagternas uppmärksamhet
och intresse i anspråk.

Icke desto mindre hafva sträfvaudena att finna en tillfredsställande
lösning af nämnda fråga hittills blifvit utan praktiskt resultat. Orsaken
härtill är enligt vårt förmenande väsentligen att söka i den omständigheten,
att, äfven om man i vida kretsar varit ense derom, att
valrätten till Andra Kammaren borde utsträckas, så har man dock icke
lika allmänt kunnat ena sig om rätta sättet för att nå detta mål. Å ena

Motioner i Andra Kammaren, N:o 173.

sidan har nemligen föreslagits en sänkning af det nuvarande politiska
strecket till 400, 500 eller 600 kronors beskattad årsinkomst, med eller
utan vissa andra restriktiva bestämmelser. Å andra sidan åter bar påyrkats
upphäfvande af hvarje förmögenhetsstreck, såsom förhatligt och
orättvist, samt införande med ens af den allmänna och lika rösträtten.
Man har, med andra ord, alltjemt vacklat mellan att begära för litet
eller för mycket i förhållande till bestående lagstadganden och tidens
kraf. Och under rösträttsvännernas inbördes tvist om den väg, som
rätteligen borde inslås, ha de nuvarande, för helt andra tidsförhållanden
afpassade grundlagsbestämmelserna fått qvarstå orubbade, allt medan
landets ekonomiska och kulturella utveckling fortgått i en rigtning, som
gjort en ändring af hithörande bestämmelser allt mera af behofvet påkallad.

Nyligen har emellertid en koncentrering af de länge splittrade krafterna
inträdt, i det att rösträttssträfvandena börjat rigtas mot ett
gemensamt mål. Vid förra riksdagen framstäldes nemligen i Andra
Kammaren under öfverläggningen om konstitutionsutskottets betänkande
öfver de i fråga om den politiska rösträttens utsträckning då afgifna
motionerna af undertecknad von Friesen ett vid en sammankomst af
ett 70-tal för frågan intresserade ledamöter af kammaren ur olika
partigrupper öfverenskommet medlingsförslag af innehåll,

»att Riksdagen, med anledning af föreliggande motioner, måtte
hos Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t efter verkstäld utredning
låta för Riksdagen framlägga ett på grundsatsen om politisk
rösträtt för kommunalt röstberättigade män, hvilka uppnått 25 års
ålder, bygdt förslag till rösträttsreform i fråga om val till Riksdagens
Andra Kammare».

Detta förslag, som alltså afsåg att med framhållande af vissa allmänna
förutsättningar, hvarom man från olika håll enat sig, såsom vilkor
för åtnjutande af valrätt till Andra Kammaren lägga i regeringens
händer den närmare utredningen liksom ock utarbetande af förslag till
formulering af de härför nödiga grundlagsbestämmelserna, lyckades redan
första gången det framstäldes tillvinna sig en betydande anslutning i
Andra Kammaren (97 röster). Förslaget har sedermera under valkampanjen
sistlidne sommar visat sig ega förmåga att utgöra ett samlingens tecken
för alla dem, som i denna fråga anse tiden nu vara inne att öfvergå
från ord till handling. Som emellertid förslaget vid fjolårets riksdag
först under debatten i kammaren framlades och sålunda ej då kimde
göras till föremål för närmare granskning, hafva vi redan i hvad som
sålunda förelupit ansett oss ega goda grunder att i år framställa det -

Rösträttsfrågan
vid
1S99 års
riksdag.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 173.

samma till eu mera ingående pröfning i Riksdagen, så mycket mer som
ett uppskof i detta fall ingalunda torde vara egnadt att underlätta frågans
lösning.

M°detenu°r Såsom skäl för det förslag, som nu frambäres, vilja vi först och

framlagda främst åberopa de allmänna grunder, hvilka kunna andragas för hvarje
förslaget, förslag till en lämplig utsträckning af den politiska rösträtten utöfver
dess för närvarande i vårt land alltför snäft tillmätta gränser.

De senaste årtiondenas storartade ekonomiska framsteg och hastigt
stigande folkupplysning hafva obestridligen fört Sverige in i en ny
fas af social utveckling. Härvid ha flera samhällsklasser, omfattande
ett stort antal medlemmar, med tillräcklig bildning och relativt sjelfständig
lefnadsställning, ehuru genom nu gällande bestämmelser utestängda
från rösträtt, ryckt fram till en sådan betydelse för en sund
utveckling af statslifvet, att de rätteligen ej längre böra hållas ute från
aktivt deltagande i detsamma. Till sådana klasser räkna vi t. ex. den stora
mängd af kroppsarbetare, handtverkare, mindre löntagare, små fastighetsegare,
små arrendatorer och jordtorpare, som för närvarande sakna all
politisk befogenhet. Att i tid, innan missnöjet bland de utestängda hunnit
gripa alltför mycket omkring sig, gifva dem inflytande på lagstiftningsarbetet,
der de ha vigtiga intressen att bevaka, torde komma att visa sig
vara icke blott en klok, utan ock en i flera afseenden samhällsgagnelig åtgärd.
Med den varsamhet och lojalitet, som af gammalt utmärkt vårt folk,
behöfver man för visso ej befara, att de nya valmännen i alla valkretsar,
der de erhölle numerisk öfvervigt, skulle bruka sin magt för att
aflägsna förutvarande värdiga representanter och fylla Andra Kammaren
endast med män ur sina egna led. Riksdagen komme nog att en god
tid framåt — sådan är traditionens magt — i hufvudsak behålla sin nuvarande
karakter, medan likväl en del representanter för arbetet och
hittills otillräckligt företrädda näringar deri upptoges, hvilket icke lärer
kunna betraktas annat än som en afgjord vinst för ärendenas mera
mångsidiga behandling.

Inom andra länder i Europa har man också längesedan vidtagit
åtgärder i här åsyftad rigtning. Se vi på den officiella valstatistikens
vittnesbörd, så visar sig, att Sverige, som dock plägar berömma sig af
sitt urgamla fria statsskick, i fråga om den vigtigaste af en medborgares
politiska rättigheter numera hör till efterblifna länder. Medan af
hela den manliga befolkningen öfver 21 års ålder i de stora kulturländerna
70 å 80 procent (i Storbritannien 65, i Frankrike 82, i Tyska riket
85 procent) ega politisk rösträtt och förhållandet i våra nordiska grannländer
är ungefär detsamma (i Danmark 65, i Norge 77 procent), så äro

Motioner i Andra Kammaren, N:o 173.

i Sverige af myndige män endast 24 procent politiskt röstberättigade.
Bland konstitutionella länder i vår verldsdel är det blott Ungern, som
numera står lägre än vårt land på den politiska rösträttsskalan, en
ställning, som för oss är föga hedrande och som utan tvifvel kräfver
snar ändring, om icke vårt samhällslif skall stagnera eller på annat sätt
taga skada.

Framför allt synes oss emellertid en utsträckning af valrätten till
Andra Kammaren påkallad i en tid som vår, då skilda ekonomiska intressen
hota att sätta olika samhällsklasser i harnesk emot hvarandra.

I en sådan tid torde knappt någon åtgärd visa sig mera egnad att
minska spänningen mellan olika samhällslager och öka den nationella
samhörighetskänslan än just den här ifrågasatta, nemligen att göra
medborgare i vidsträcktare kretsar än hittills aktivt intresserade i statslifvet.
Detta vore, såsom antydt, ej blott en akt af social rättvisa; det
vore i sjelfva verket äfven att betrakta såsom en åtgärd af verkligt
samhällsbevarande art, tillförande staten ny styrka och ökade utvecklingsmöjligheter.

Ett litet folk som vårt behöfver nemligen en kraftig och allmänt
utbredd solidaritetskänsla för att hålla sig uppe, ej blott under täflan i
fredliga värf, utan äfven under kamp mot yttre faror. Rösträttsfrågan
är, närmare besedd, att anse såsom en del och ingalunda den minst
vigtiga af vår nationella försvarsfråga. Stunda bekymmersamma tider,
befinna vi oss naturligen i en långt säkrare ställning, om den störa
mängden af medborgare kunna känna sig organiskt förenade till ett
folk och ej blott såsom individer, tillhörande skilda klasser med skilda
intressen. '' Känslan af att ega gemensamma rättigheter att försvara ger
otvifvelaktigt i farans stund en tast sammanhållning såsom ingenting annat
hos ett folk under vapen; ty låt vara, att fosterlandskärleken är en hos
alla medfödd känsla, så stärkes den dock högst väsentligt genom att
växa samman med den högre samfundsanda, som endast alstras hos.politiskt
myndige män. Ett af de bästa värnen mot de yttre och inre
faror, som kunna hota staten, torde alltså vara att söka i sträfvandet
att göra så många som möjligt medintresserade i statsverksamheten
eller, med andra ord, att gifva dem politisk rösträtt.

Då nu, enligt hvad tvenne till kamrarne nyligen inkomna utskottsutlåtanden
(statsutskottets n:o 5 och Första Kammarens andra tillfälliga
utskotts n:o 1) gifva vid handen, frågan om en ny härordning, byggd
på utsträckt värnpligt, under den närmaste tiden eller redan nästa år
lärer komma att framläggas till Riksdagens pröfning i form af en kongl.
proposition, finna vi — utan att kunna göra något uttalande om ett

Bemötande
af framstälda
invändningar.

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 173.

sådant förslag, innan detta faktiskt föreligger — det likväl vara af omständigheterna
påkalladt att erinra derom, att denna frågas framträdandande
är särdeles egnadt att göra fordran på utsträckt rösträtt ännu
mera aktuel, än den förut varit.

Har man väl kommit till klarhet derom, att en utsträckning af
den politiska rösträtten är en i flera afseenden samhällsgagnelig och
särskildt för tryggande af vår nationella sjelfständighet påkallad åtgärd,
så torde det vara jemförelsevis lätt att öfvertyga sig derom, att lösningen
af frågan för närvarande lämpligast bör sökas på den af oss föreslagna
vägen. När det gäller att i statslifvets organisation åstadkomma en så
betydelsefull reform som den här ifrågasatta, bör man nemligen gå till
väga med eu viss varsamhet, men tillika efter moget öfvervägande
tillse,, att det steg, som tages, sträckes ut så pass mycket, att något
verkligen. effektivt vinnes för det afsedda ändamålet och att ej det hela
stannar vid en skenreform.

I båda dessa afseenden torde det förslag, som härmed framlägges,
befinnas motsvara rimliga fordringar. Det bör icke, såsom förslaget
om införande af allmän rösträtt, hos de mera betänksamma framkalla
farhågor, att en omhvälfning af det bestående derigenom skulle åstadkommas.
Men väl innebär förslaget en afsevärd ökning af valmanskåren,
hvarvid såsom en ganska vigtig garanti mot brådstörtade förändringar bör
betraktas den omständigheten, att ifrågavarande förslag är organiskt framgånget
ur de bestående förhållandena och följaktligen, så att säga, uppbygdt
på historisk grund. Den nuvarande valrätten till Riksdagens
Andra Kammare är nemligen ytterst baserad på den kommunala rösträtten,
då det i § 14 riksdagsordningenheter: »Valrätt tillkommer inom
den kommun, der han bosatt är, en hvar i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad man» etc. Härtill komma visserligen åtskilliga
inskränkningar genom det för valrätts åtnjutande stadgade förmögenhetsstrecket
i afseende å fast egendom, arrende eller inkomst af arbete,
inskränkningar, hvilka, såsom förhatliga och otidsenliga, nu äro ifrågasatta
att slopas. Men äfven om nämnda förmögenhetsstreck borttoges, skulle
dock alltid, för så vidt man fasthåller fordran på kommunal rösträtt
såsom vilkor för den politiska, qvarstå den förutsättningen, att valmannen
är bofast inom kommunen och eger en viss skattepligt till densamma.

Mot det ifrågasatta borttagandet af förmögenhetsstrecket ur § 14
riksdagordningen har från formel synpunkt anmärkts, att valrätten till
Andra Kammaren sålunda skulle blifva bunden vid kommunalförfattningarna,
hvilka ändras i annan ordning än grundlagarne; ja, valrätten
skulle i följd af det sätt, hvarpå vilkoren för den kommunala rösträtten

Motioner i Andra Kammaren, N:o 173.

äro bestämda, ytterst komma att bero på bevillningsförordningens bestämmelser,
kvilka kunna ändras af Riksdagen ensam, till och med genom
gemensam votering. Detta vore, har man sagt, en allt för vacklande
grund att bygga den politiska rösträtten på; i en upprörd tid kunde
det låta sig tänkas, att Riksdagen genom att böja existensminimum i
ett slag beröfvade massor af valmän deras valrätt. Oafsedt den mindre
smickrande uppfattning af Riksdagens sätt att bevaka svenska folkets
rättigheter, som ligger under ett dylikt tal, vilja vi endast i förbigående
anmärka, att alldeles samma invändning kan rigtas ej blott mot de
nuvarande bestämmelserna för valrätt till Andra Kammaren, utan äfven
mot bestämmelserna angående elektorsvalen för Första Kammaren, hvilka
bestämmelser — de senare uteslutande — äro beroende på stadgandena
om kommunal rösträtt. Invändningen faller i öfrigt fullständigt till föga
inför den omständigheten, att ifrågavarande förslag uppträder under
formen af en skrifvelse till Kongl. Maj:t, åt hvilken utarbetandet af de
för förslagets genomförande nödiga detaljbestämmelserna skulle anförtros.
Bland dessa förutsätta vi gifvetvis skulle ingå, att vilkoren för kommunal
rösträtt på ett eller annat sätt grundlagsfästas, t. ex. genom
stadgande af ett bestämdt, mindre skattebelopp, hvars erläggande utgör
lagens lägsta fordran för åtnjutande af rösträtt inom kommunen. En
sådan bestämmelse torde, alldeles oberoende af de grunder, som i öfrigt
för den kommunala beskattningen komma att fastställas, kunna af statsmagterna
beslutas.

En annan invändning mot förslaget att fota valrätten till Andra
Kammaren på den kommunala rösträtten har äfven under diskussionen
i frågan framkastats, nemligen påståendet, att jordtorpare på landet
genom de ifrågasatta bestämmelserna fortfarande skulle vara uteslutna
från rösträtt. Denna invändning förfaller dock, liksom den föregående,
redan inför det framstälda förslagets karakter af att vara ett skrifvelseförslag,
som endast framhåller grundprinciperna af reformen, medan
detaljbestämmelsernas utarbetande skulle bero på Kongl. Maj:ts åtgärd.
Och till detaljspörsmål af vigtigare art, som tarfva utredning, räkna
vi, bland annat, just frågan om lämpligaste sättet att göra jordtorpare
af vissa qvalifikationer kommunalt och dermed äfven politiskt röstberättigade.

Af förra årets konstitutionsutskott framstäldes mot ett förslag,
liknande det som nu framlägges, den anmärkningen, att genom en
dylik utsträckning af valrätten skulle, enligt den med användning af
en något föråldrad statistik åstadkomna beräkningen, majoriteten i ett
antal af ända till 58 valkretsar på landet öfvergå till andra samhälls -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 173.

lager än de nu magtegande. Om nu denna beräkning visade sig hålla
streck, och sålunda valmansmajoriteten inom betydligt mer än hälften
af de 150 landtvalkretsarne efter reformens genomförande förblefve
orubbad, skulle väl en vändning af så pass måttligt omfång näppeligen
vara egnad att verka afskräckande på dem, som vilja en verklig reform
i detta afseende och ej blott ämna stanna vid en skenåtgärd.

Förslagets Den här ifrågasätta begränsningen af valrätten till Andra Kam }moment.

maren skulle sannolikt, såsom redan antydt, gifva denna rätt ungefärligen
den utsträckning, som under närvarande förhållanden kan anses
önskvärd och som redan för flera år sedan af en så konservativ man
som landshöfding Bergström i ett anförande till Första Kammarens
protokoll år 1891 betecknats såsom lämplig. Ännu vigtigare synes
oss emellertid det förhållandet vara, att valrätten derigenom skulle
komma att hvila endast på sådana fasta allmänna grundvalar, på hvilka
redan nu vigtiga rättigheter inom samhället äro beroende, och hvilka
måste erkännas vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande.

Vilkoret, att en valman för att utöfva politisk valrätt skall vara
kommunalt röstberättigad, innebär nemligen, att han inom den kommun,
han tillhör, måste med något — låt vara än så ringa — belopp bidraga
till de allmänna behofvens fyllande, hvarigenom vigtiga betingelser
för hans kännedom om och intresse för valkretsens allmänna förhållanden
torde vara gifna.

Vilkoret åter om 25 års ålder för att utöfva politisk valrätt är
visserligen hos oss nytt, men öfverensstämmer med fordringarna i
många europeiska länders valordningar och torde, långt bättre än det
nuvarande förmögenhetsstrecket, vara egnadt att utgöra en garanti mot
missbruk af valrätten. Ty dels måste någon större mognad i omdömet
kunna förutsättas hos en man vid 25 års ålder, en tidpunkt af lifvet,
då medlemmar af kroppsarbetarnes klass ofta bildat familj, än vid
21 års ålder, dels har en valman vid meranämnda ålder redan i några
år haft tillfälle att vänja sig vid att inom kommunen utöfva rösträtt,
hvilken der, såsom bekant, inträder med myndighetsåldern. Slutligen
kan ock en valman vid 25 års ålder, då han i allmänhet, för så vidt
han det mägtar, fullgjort en så vigtig skyldighet gent emot staten som
värnpligtsöfningarna, sägas ega ökadt kraf på att få deltaga i allmänna
angelägenheters afgörande. Denna åldersgräns är för öfrigt redan stadgad
för valbarhet till — förutom andra förtroendeuppdrag — ledamotskap
af Andra Kammaren, hvadan den föreslagna bestämmelsen endast skulle
medföra, att vilkoren för valrätt och valbarhet till Andra Kammaren
komme att sammanfalla.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 173.

Då emellertid en reform, sådan som den af oss ifrågasatta, blir
svårare att genomföra, ju längre den undanskjutes, anse vi oss med
åberopande af hvad ofvan anförts redan nu böra hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t efter verkstäld utredning
inför Riksdagen framlägga ett på grundsatsen
om politisk rösträtt för kommunalt röstberättigade
män, hvilka uppnått 25 års ålder, bygdt förslag till
rösträttsreform i fråga om val till Riksdagens Andra
Kammare.

Stockholm den 31 mars 1900.

Sixten von Friesen.	G. Jansson.	T. Zetterstrand.
J. Bromée.	Ernst. Carlson.	J. Persson.
Aug. Henricson.	D. Persson i Tallberg.	H. Pantzarhielm.
S. J. Kardell.	.J. P. Jansson.	C. J. Hammarström.
Gullbrand Elowson.	J. A. Lundahl.	T. Gussing.
P. Lindgren.	0. Anderson.	Carl Jansson i Edsbäcken.
Hj. Sjövall.	A. F. Broström.	A. Antonsson.
A. H. Göt hberg.	August Cervin.	Gerard De Geer.
David Holmgren.	L. Gust. Broomé.	Arvid Kernpe.
P. Norberg.	Emil Hammarlund.	J. W. Spånberg.
Olaf Guldbrand sson.	G. Lindgren.	P. Olsson i Åsak.
Elof Biesért.	Berndt Hedgren.	M. Arlmsiander.
Johan Ericsson.	Erik Wijk.	Henric 0lingren.
./. Byström.	Th. af Callerholm.	Karl Staaff.
Bill. till Biksd Prof. 1.000. 1 Sami. 2 Afd. 2	Band. 50 Höft.

Motioner i Andra Kammaren. No 173.

Gustaf Olofsson.

Carl Lindhagen.
Halvar Eriksson.
Gust. österberg.

Hugo E. G. Hamilton.
Curt Wallis.

Joh. Er. Nordin.
Magnus Höjer.

J. Nordin.

Karl Hultkrantz.
Edvard Wavrinsky.

Hugo Segerdahl.

W. Johansson

i Öja.

J. Nydal.

K. G. Karlsson.

O. Larsson.

C. M. Ericsson.
Julius Centerwall.
J. G. Spangenberg.
E. G. Åkerlind.
M. F. Nyström.
Johan Olofsson.

A. Thylander.
And. Olsson

i Mårdäng.

Fridtjuv Berg.

J. H. G. Fredholm -

David Bergström.
Henrik Hedlund.
Jakob Pettersson.
J. E. Ericsson.
John Olsson.
S. H. Kvarnzelius.
Oskar Berg.
S. M. Olsson.

Emil Smith.
W. Styrlander.
Oskar Eklund.

J. Aug. Kinnman.
C hr. Olsson.

Stockholm, f. J\. jiymans Eftertr. 1900.