Motioner i Andra Kammaren, N:o 173 (Motion 1893:173 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 173.

N:o 173.

Af herr E. 0. V, Wavrinsky, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om förslag till ändrade bestämmelser i strafflagen,
afseende dödsstraffets suspenderande.

I diktamen till statsrådsprotokollet den 17 mars 1876 behagade H.
Maj:t Konungen, med anledning af tvänne inkomna nådeansökningar, yttra:
»att Mitt utöfvande af den genom grundlagen Mig tillerkända benådningsrätt
i verkligheten skulle betyda intet mindre än upphörande af all tilllämpning
af det i nu gällande lag stadgade dödsstraff för mord begångna
under försvårande omständigheter. Men, oberoende fn Mina tankar angående
dödsstraffets rättmätighet och lämplighet i allmänhet, är den öfvertygelsen
hos mig djupt rotfäst, att jag, genom det sätt, hvarpå jag begagnar
Min benådningsrätt, ieke bör upphäfva en lag, hvilken, stiftad af Konung
och Riksdag gemensamt, det icke tillkommer Mig ensam att ändra».

Dessa ord ljuda som en vädjan till den lagstiftande folkförsamlingen.
Skall denna konungsliga, upphöjda vädjan längre förklinga ohörd — är det
svenska folket ännu ej vuxet detta prof på stigande odling och humanitet?

Den svenska lagstiftningen har steg för steg upphäft dödsstraffet för
en mängd brott, för hvilka lagen förut bestämde detta straff. Det är numera
endast i ett fall, vid dråp, såsom i 14: 3, 4 af strafflagen sägs,
livilket begås af lifstidsfånge och der omständigheterna ej äro förmildrande,
som lagen absolut hotar med dödsstraff. I alla andra fall, der dödsstraff
bestämmes, är det alternativt med straffarbete på lifstid. De qvalificerade
dödsstraffen hafva alldeles borttagits. Antalet afrättningar har så småningom
med några undantagsfall stadigt nedgått, under det att folkmängden varit
i stark tillväxt.

Oaktadt dessa humanitära åtgärder har benägenheten för grafva brott
märkbart aftagit, på samma gång som den allmänna rättsordningen blifBill.
till Rilcsd. Prot. 18S3. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 23 Käft. 3

18 Motioner i Andra Kammaren, N:o 173.

vit bättre betryggad än fordom. Antyder icke detta, att det svenska
folket hunnit en kulturståndpunkt, der dödstraffet utan våda för den allmänna
säkerheten kan ur allmänna strafflagen helt och hållet borttagas?

Sedan 1863 visade det hedervärda svenska bondeståndet en sådan
uppfattning, då det för sin del vid granskning af förslaget till den nya
strafflagen beslöt dödsstraffets upphäfvande.

Vid sista ståndsriksdagen, 1865—1866, väckte riksdagsmannen Rosenberg
i bondeståndet motion om dödsstraffets suspenderande under 10 år
och ersättande med straffarbete för lifstiden för att vinna erfarenhet, huruvida
icke rättssäkerheten i landet skulle kunna tryggas utan att afrättningar
egde rum. Bondeståndet biföll enhälligt den Rosenbergska motionen, hvilken
emellertid i de andra stånden afslogs.

Under den första riksdagen efter nationalrepresentationens införande,
1867, väckte dåvarande borgmästaren Bovin motion om dödsstraffets borttagande
ur den allmänna strafflagen. Lagutskottet afstyrkte med 8 röster
mot 7 motionen (mem. n:o 53, den 16 febr.) »emedan föreställningen om
dödsstraffets nödvändighet ännu i vårt land vore med rättsmedvetandet så
införlifvadt, att detta straffs borttagande — hvilket måste erkännas först
vid en allmänt högre bildningsgrad höra ifrågasättas — icke kunde ske med
stöd i detta medvetande».

Men svaret på detta afstyrkande blefvo tungt vägande reservationer
och lifliga och kraftiga uttalanden till förmån för motionen, då ärendet i
Andra Kammaren föredrogs. Vid anställd votering afgåfvos också 103
röster för motionen emot 53.

I Första Kammaren försvarades Bovins motion med både värme och
talang, men föll med 38 röster mot 39, således med blott en rösts öfvervigt.
En medlem af kammaren, som hade utsigt att gifva åt röstningen en motsatt
utgång, lärer hafva försummat att i rätt tid aflemna sin röstsedel.

Tillsammans hade i båda kamrarna 141 bifallit förslaget om dödsstraffets
uteslutande ur lagen, under det att endast 92 enats om detta
straffs bibehållande.

Nästföljande riksdag, 1868, väckte häradshöfding Hasselrot i Första
och borgmästare Bovin i Andra Kammaren samma motion. Men redan
vid remissen af motionen i Första Kammaren till lagutskottet yttrade sig
h. excellens justitie-statsministern friherre De Geer på ett sätt, som betog
reformens vänner allt hopp och ådagalade, att, äfven om Riksdagen skulle
bifalla motionens innehåll, sanktion från Konungens sida icke kunde påräknas.
Motionen begrafdes. Lika svar fick riksdagsman Tjernlund 1872.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 173.

Sedan dess har emellertid Konungens ofvan anförda tungt vägande
ord fallit. Och dessa ord kräfva väl ett svar?

De gälla visserligen endast dödsstraff för mord, men det är väl uppenbart,
att dödsstraffet för att stäf ja grof va brott och anstiftelser mot staten
är lika orättmätigt.

I dessa senare fall kan samma handling, som den ena dagen är ett
groft brott, den andra dagen förtjena lof och pris.

Vi behöfva endast erinra om sådana män som en Garibaldi, en Andråssy,
en Grispi i våra dagar eller från vårt fosterlands häfder, en Engelbreckt,
en Gustaf Wasa m. fl.

Här gifves intet rum för rättvisa.

Om någon jemförelse med individens nödvärnsrätt kan här ej heller
rättvisligen blifva tal.

Har nu något inträffat, som skäligen kan förmå 1893 års lagutskott och
svenska folkets nuvarande representanter att jäfva 1868 års lagutskotts omdöme
i denna sak?

Utskottet anförde då till stöd för bifall: »att om lifstidsfängelse icke
eger förmåga att afhålla från brott, så skall hotet med dödsstraff otvifvelaktigt
icke heller förmå det; att, rätt tillämpadt, vore straffarbete på lifstid
tillfyllestgörande jemväl derutinnan, att det värjer samhället från vidare
rättskränkning från brottslingens sida, på samma gång denne lemnades tillfälle
försona sig med Honom, som råder öfver lif och död, med samhället
och sitt eget samvete. Utskottet, som hyste den öfvertygelse, att den ifrågavarande
lagförändringen egde stöd i allmänna rättsmedvetandet inom landet,
grundade denna sin öfvertygelse dels i någon mån på egen kännedom
om förhållandet, dels på betydelsen af den öfvervägande majoritet inom
Andra Kammaren och den starka minoriteten inom Första Kammaren vid
1867 års riksdag, och denna öfvertygelse vunne yttermera styrka deraf, att
bondeståndet vid 1862—63 årens riksdag beslöt dödsstraffets upphäfvande,
då förslag till nu gällande strafflag förehades till granskning; och utskottet
vågade utan tvekan påstå, att vi numera befunno oss på den grad af kultur,
som medgåfve dödsstraffets utplånande ur strafflagen utan äfventyr för
rättsordningens upprätthållande».

Gäller icke detta omdöme med allt fog äfven i dag? Eller står Sverige
lägre i detta afseende än Italien, Rumänien, Portugal, Holland, de schweitziska
kantonerna Fribourg, Neuchåtel, Geneve, Ziirich, Båle-ville, Båle-campagne,
Tessin, Berne, Turgovie, Soleure, Yaud, Schaffhause, Appenzell Rh.
ext., Grisons, Argovie och Glans, republiken San Marino, staterna Michigan.

20 Motioner i Andra Kammaren, N:o 173.

Ii hode Island, Wiscounsin och Maine, Venezuela, Costa-Rica, hvilka stater
numera afskaffat dödsstraffet?

I andra länder, i hvilkas strafflagar dödsstraffet qvarstår, har det under
en lång följd af år icke blifvit tillämpadt. Till dömes i Finland ej
sedan 1826, i Belgien ej sedan 1863.

I vårt brödraland Norge har ingen afrättning egt rum sedan 1875, i
vårt grannland Danmark ej sedan 1882.

I vissa delar af Tyskland tillämpas icke dödsstraffet. I Ryssland bestraffas
ej mord med döden.

Tron på dödsstraffets nödvändighet har väl ännu i våra dagar bland
vårt lands rättslärde en del bekännare.

Man menar, att dödsstraffet kraftigare än något annat straffmedel
verkar afskräckande på brottsligt sinnade personer från begåendet af brott.
Men den stora allmänheten blir med hvar dag allt mera öfvertygad om,
att denna föreställning är falsk.

Om en afrättning inger fasa, så är det hos den stora fredliga mängden,
som har vaket samvete.

Det gifves talrika exempel på, att brottslingar, som åsett en afrättning
eller fått kännedom derom, genast derefter begått brott, hvilka straffas
med lifvets förlust.

Hvad brottslingen vid planläggningen tänker på, det är att undgå
allt straff. Afrättningen blir ej heller någon oblandad nesa, någon skamfläck
för brottslingens minne — utan den gör honom snarare till en intressant
och märklig person, sedan allmänheten genom tidningarna fått
sysselsätta sig med honom till det sista.

Något verksamt afskräckande i sjelfva afrättningen finnes ej heller, sedan
denna försiggår inom fängelsets portar.

Om man förmenar, att utomordentligt grafva brott fordra utomordentliga
straff, lifvets förlust, således vill tillfredsställa rättvisans fordringar, så
må man också svara för att brotten med full rättvisa bedömas, graderas.

Men att här fylla rättvisans kraf är helt enkelt omöjligt.

Föröfvarne af de gröfsta brotten äro ej oftast, snarare sällan, de mest
förhärdade brottslingarna och, när så någon gång är händelsen, kan man i
regeln spåra orsaken dertill i missförhållanden, i hvilka hela samhället är
djupt ^ medansvarigt.

År 1856 afrättades icke någon brottsling; men 1857 sju och 1858
ej mindre än fjorton.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 173.

Granskar man justitie-statsministerns embetsberättelser, är det oförklarligt,
hvarför lagens hämnande band de sistnämnda åren skördat så många offer.

Berättelsen för 1857 och 1858 uppgifver såsom »bevekelsegrnnder eller
andra anledningar» till mord eller dråp, hvarför dödsstraff blifvit i första instans
ådömdt, för det vida öfvervägande antalet antingen öfverilning och
obetänksamhet eller missbruk af starka drycker eller begär dertill, med
de senares följeslagare: utsväfningar, jemte egennytta, penningebegär och
roflystnad. De öfriga anledningarna voro obetydligare. Yar det nu rättvisan,
som kräfde, att så många hufvuden folio för dessa orsakers skull?

Rusdryckerna äro ju så väl statens som kommunens och enskildes bästa
näringsfång, men för följderna af dess öfverhandtagande »missbruk» fritager
man sig gerna från ansvar.

Dödsstraffet medgifver icke, då försvårande omständigheter vid brottet
förekommit, att utan grymhet kunna lämpas efter brottet; det kan drabba
en oskyldig person och en upprättelse blir icke möjlig; det utesluter möjligheten
för brottslingen att genom ett förbättradt lefverne kunna försona
sig med samhället och det verkar demoraliserande på massan af folket.

Så länge staten bär våld och förgriper sig på sina medborgares lif,
gifver han ett ovärdigt och förledande föredöme.

År 1844 uttalade sig rörande dödsstraffet framlidne expeditions-sekreteraren
Johan Gabriel Richert — den yngre lagberedningens mest framstående
ledamot och egentlige ledare, säger justitierådet Olivecrona i sitt förtjenstfulla
arbete »Om dödsstraffet».

Hans behjertansvärda ord lyda:

»Ju mera man i verldshistorien betraktar fortgången af menniskoslägtets
utveckling, och ju mera man deri skönjer en högre ledning, från
mörker till ljus, från våld till rätt, från blodshämnd till förbättringsstraff,
ju mer klarna de moln, som skymma framtiden, och ju mer bortfaller all
misströstan derom, att äfven dödsstraffen en dag — och denna icke alltför
långt aflägsen — skola ur lagarne utplånas.

Jag bekänner att jag, ifrån den första stund jag börjat tänka något
i denna sak, aldrig kunnat förmå mig att tro på dödsstraffens nödvändighet.
Jag tror på statens pligt att hylla, icke den försoningslära, som
ropar efter lif för lif, men den, som vill ingen syndares död, utan hvar
och en omvänder sig och lefver. Jag tror på statens pligt att verka för
sin höga bestämmelse till slägtets förädling, icke med uppfostran för några
få, som gifva sig namn af bildade, och med bilor för de andra, som kallas
Bill. till Riksd. Bröt. 1893. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 26 Höft. 4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 173.

den råa massan, utan med en lefvande, oskrymtad och från mannamån frigjord
menniskokärlek för alla. Jag tror på en i det tysta oafbrutet framskridande
seger, icke af det onda, utan af det goda, i trots af alla reaktionära
krafters motstånd. Jag tror deremot icke på skriket om vådorna af
den närvarande tidens så kallade filantropiska syftning, emedan jag märker
i denna syftning en flägt af den anda, som arbetar på mensklighetens förlossning
ur egoismens bojor; och jag tror föga på hufvud eller hjerta bos
den, som kan håna eller hata detta tidens tecken, hvartill hörer, bland
många flera mer och mer uttalade tvifvelsmål om den ofelbara förträffligheten
i hvarje qvarlefva från en förgången tid, också det om dödsstraffens ovilkorliga
nödvändighet. Min innerliga öfvertygelse är, att i samma mån
som staterna, under medvetande af sitt rätta mål, fortgå på den rätta hut
manitetens bana d. v. s. i samma mån som de kristnas i detta ords stora
och sanna betydelse, i samma mån skola alla straff, som kräfva, icke
menniskors förbättring, utan menniskors blod, blifva en styggelse äfven
på jorden. Med denna öfvertygelse går jag i grafven, fullt förvissad, att
dödsstraffen icke, i något samhälle med verklig kultur, skola ett hälft sekel
öfverlefva mig».

I öfverensstämmelse med denna uppfattning och på de grunder jag
för öfrigt här anfört tillåter jag mig hemställa,

att Riksdagen behagade besluta i skrifvelse begära,
det Kongl. Maj:t ville till nästföljande Riksdag inkomma
med förslag till sådan ändring i nu gällande allmänna
strafflagen, att dödsstraffet suspenderas och ersättes
med straffarbete på lifstid, under så lång period,
att utrönas må, huru vida rättsäkerheten kunde tryggas
utan att afrättningar egde rum.

Derest mitt yrkande i afseende på formuleringen skulle tarfva ändringför
att kunna läggas till grund för ett beslut inom Riksdagen, anhåller jag
att vederbörande utskott beredvilligt verkställer nödig redigering.

Stockholm den 28 januari 1893.

Edvard Wavrinsky.

Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag, 1893.