Motioner i Andra Kammaren, N:o 173

Motion 1892:173 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 173.

1

N:o m.

Af herr J. Mankell, om tillägg till §.§ 16 och 86 af regeringsformen
rörande församlingsfrihetens betryggande.

Vid 1890 års riksdag väcktes af herrar V. Vahlin och P. Andersson
i Högkil med anledning af upprepade kränkningar af församlingsrätten,
särdeles genom tillämpning af den på administrativ väg utfärdade ordningsstadgan
för städerna, till betryggande af nämnda rätt i Andra
Kammaren motion om följande tillägg till § 16 regeringsformen:

»Ej må det förmenas svenske medborgare att sammankomma för
öfverläggning i allmänt eller enskildt ärende. De föreskrifter, som
erfordras till förekommande af missbruk af denna församlingsrätt, meddelas
i lag, som stiftas af Konungen och Riksdagen gemensamt».

Denna motion afstyrktes likväl af konstitutionsutskottet och förkastades
af båda kamrarne, ehuru inom båda med protester mot den
administrativa lagstiftningens tillämpande i en dylik fråga och med
yrkanden af församlingsrättens betryggande medelst grundlagsbestämmelser.

Bland skälen för sitt afstyrkande anförde konstitutionsutskottet,
»att om äfven hithörande» — församlingsrätten berörande administrativa
stadganden — »i vissa afseenden skulle kräfva en ny lagstifning, så är
det genom ändring af dessa stadganden rättelse bör åstadkommas».
Detta föranledde mig att vid 1891 års riksdag väcka motion,

»att Riksdagen måtte besluta en skrifvelse, att Kongl. Maj:t täcktes
i de församlingsrätten berörande administrativa stadganden vidtaga de
Bill. till Eiksd. Prof. 1892. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 33 Häft. (N:o 173). 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 173.

ändringar, hvarigenom denna rätt betryggas i öfverensstämmelse med
de af 1862—1863 års Riksdag godkända grunder».

Denna motion tillstyrktes äfven vilkorligt af ett bland Andra
Kammarens tillfälliga utskott genom ett utlåtande, som dock ej lyckades
vinna kammarens bifall, hufvudsakligen, om jag ej orätt uppfattat
diskussionen, emedan pluraliteten i detsamma tyckte sig finna ett medgifvande
åt Kongl. Maj:t att ordna den vigtiga frågan om församlingsrätten
genom administrativa stadganden, till hvilket den ej ville lemna
sitt bifall.

I följd deraf kom frågan ej att vid denna riksdag behandlas af
Första Kammaren.

Under diskussionen omnämnde jag, att jag äfven utarbetat ett
förslag till sådana grundlagsförändringar, hvarigenom församlingsrätten
skulle kunna betryggas, ehuru jag ej då ansåg lämpligt att rörande
samma ämne vid samma riksdag väcka två olika förslag.

Det är nu detta andra förslag, jag härmedelst har äran framlägga,
och hvartill jag finner mig så mycket mera föranledd, som nyssnämnda
motionärer, till hvilka man städse måste stanna i tacksamhetsskuld
för frågans första väckande, nu förnyat sin motion från 1890 års
riksdag, och jag anser att formuleringen af det gemensamma önskemålet
måhända skulle kunna ske på ett lämpligare sätt, än det af dem
ifrågasatta, hvarför jag till samtidig pröfning trott mig böra framlägga
mitt förslag.

I afseende på behofvet af ett grundlagsstadgande till församlingsfrihetens
betryggande anser jag mig härstädes ej behöfva orda.
Händelserna hafva talat, och öfverläggningarne i båda kamrarne, särdeles
i den Andra, synas mig derom afgifvit ett tillfyllestgörande vittnesbörd.
De, som derigenom icke vilja låta sig öfvertyga, eller af andra
skäl ej önska ett sådant grundlagsstadgande, lära ej genom någon af
mig förebragt bevisning kunna förmås att ändra åsigt.

I följd deraf vill jag härstädes förnämligast sysselsätta mig med
frågan om åstadkommandet af en lämplig formulering af grundlagsstadgandet.

Med afseende derå anmärktes vid 1890 års riksdag af både
konstitutionsutskottet och under öfverläggningarne inom kamrarne, att
i alla händelser § 16 regeringsformen, i hvilken afhandlas Konungens
förpligtelser i afseende på upprätthållandet af allmänt medborgerliga

Motioner i Andra Kammaren, N:o 173.

3

rättigheter, icke vore lämpligaste platsen för det då föreslagna stadgandet,
hvilket jag i början af denna motion anfört.

I synnerhet framhölls platsens olämplighet hvad beträffar den
sista punkten.

Äfven om man skulle kunna medgifva befogenheten af sistnämnda
anmärkning, synes mig dock icke oberättigadt, att § 16 i öfrigt innehåller
en bestämmelse rörande Konungens förpligtelse till upprätthållandet
af en bland de vigtigaste medborgerliga rättigheterna, då i det
hänseendet så många andra finnas uppräknade. Församlingsfriheten
torde kunna anses såsom minst lika vigtig som tryckfriheten. Då den
sistnämnda blifvit betryggad dels genom en särskild grundlag, dels
genom § 86 regeringsformen, har förmodligen intet särskildt omnämnande
derom i § 16 ansetts behöfligt. Men deruti kan svårligen ligga
något skäl, hvarför icke församlingsfriheten i den sistnämnda borde
framhållas.

Mot den föreslagna lydelsen i första punkten gjordes dessutom
under öfverläggningen i Första Kammaren 1890 den anmärkningen,
att grundlagsstadgandet om en så vigtig frihet, som församlingsrätten,
ej bort formuleras genom ett så evasivt uttryck som: »ej må det förmenas»,
äfvensom att, hvad andra punkten beträffar, i en dylik formulering
ej bort intagas förutsättningen af ett missbruk, hvilket genom
kap. 10 § 15 strafflagen vore tillräckligt antydt.

Med beaktande af dessa anmärkningar, och under antagande att
ett grundlagsstadgande till församlingsrättens betryggande bör inskjutas
i § 16 regeringsformen, tillåter jag mig derför föreslå, att detsamma
erhåller en likartad lydelse med flertalet öfriga dervarande bestämmelser,
sålunda att orden:

ingen hindra i församlingsfrihetens utöfvande;

måtte inskjutas mellan de likartade bestämmelserna, »ingen från
en ort till en annan förvisa» och »ingens samvete tvinga» o. s. v.

Fastän tryckfriheten är genom särskild grundlag betryggad, har
dock ansetts nödvändigt att i regeringsformens § 86 närmare bestämma
dess omfång och begränsning. Då för församlingsfriheten, äfven om
nyssnämnda tillägg i § 16 införes, skulle saknas en dylik bestämmelse,
synes så mycket mera skäligt att i regeringsformen införa en sådan,
som det föreslagna tillägget till § 16 utan närmare bestämning kunde
gifva anledning till misstydning.

4

Motioner i Andra Kammaren, K:o 173.

Hvad beträffar platsen för denna bestämning, torde den lämpligast
kunna föreslås strax efter § 86 rörande tryckfriheten, såsom innehållande
en likartad bestämmelse i afseende på den andra vigtiga betingelsen
för det offentliga lifvets frihet, nemligen församlingsfriheten.
Och då § 86 i §§ 81, 82 och 83 föregås af stadganden, huru grundlagar,
följaktligen äfven tryckfrihetslagen, skola stiftas eller ändras, så
torde liknande stadganden i bestämningen angående församlingsfriheten
lämpligen finna sin rätta plats. Men för att icke genom inskjutande
af en ny paragraf nödgas ändra ordningsnummern för alla följande
paragrafer, skulle man måhända kunna införa det nya stadgandet såsom
andra momentet af § 86.

I afseende på innebörden af det. nya stadgandet må det tillåtas
mig nämna, att jag ej kunnat finna några skäl till frångående af de
åsigter, som af Riksdagen 1862—1863 och dess lagutskott uttalades
rörande obehöfligheten af föregående anmälan eller tillstånd för sammankomst.

Då förslag till ny strafflag af regeringen vid sistnämnda riksdag
förelädes rikets ständer, innehöll detsamma i fråga om församlingsrätten,
att det ej skulle vara menighet förment att sammankomma till
öfverläggning om mål eller ärende, som den gemensamt anginge; ej
heller finge sådan sammankomst af offentlig myndighet upplösas, der
ej dervid företoges något, som mot lag stridande var eller eljest allmän
ordning störde. Om tid och ställe för sådan sammankomst skulle dock
offentliga myndigheten i orten eller staden så långt förut underrättas,
att den kunde dervid tillstädes vara, om så nödigt ansåges.

Lagutskottet yttrade i ett betänkande vid 1862—1863 års riksdag,
hvars lydelse rörande den förevarande frågan jag i min motion
n:o 120 vid 1891 års riksdag ordagrant anfört, om de i regeringens
förslag förekommande inskränkningar i församlingsrätten, att de icke
vore af förhållandena hos oss betingade; de strede mot svenska folkets
urgamla frihet samt vore öfverflödiga med afseende på den sans, hvaraf
folket vid dess utöfning visat sig mägtigt. Offentliga sammankomster
för hvarjehanda ändamål föranstaltades öfver allt i riket, utan att ordningen
deraf stördes. De vore tvärt om ett bland vilkoren för denna
ordning, såsom utgörande luftrör, hvarigenom den allmänna meningen
finge andas ut o. s. v.

På grund af detta lagutskottets yttrande beslöt Riksdagen borttaga
de vigtigaste inskränkningarne, särdeles anmälningspligten; och
bestämmelsen om församlingsrätten fick uti § 14 af kap. 10 af 1864
års strafflag den lydelse, den egt till de ändringar, som beslutades vid

Motioner i Andra Kammaren, N:o 173. 5

1887 och 1889 års riksdagar, men hvilka icke gält anmälningsskyldigheten.
Och dermed syntes i lag och lagenligt fastslaget, att några i
förväg lagda hinder för svenske medborgares rätt att sammankomma
till öfverläggning icke ens i form af anmälningspligt skulle förekomma.

Detta skedde i eu tid, som var lifligt upprörd genom agitationen
för representationsförändringen, och då talrika möten med anledning
deraf egde rum, samt isynnerhet då hela landet var uppfyldt af väpnade
skaror, nemligen, skarpskyttarne, hvilka så godt som dagligen
samlades till öfning i vapnens bruk för fosterlandets försvar, utan att
anmälningsskyldighet i någon form förefans eller ordningen dervid i
någon mån stördes. Och sedan dess har mig veterligen icke något
inträffat, som skulle utvisa, att svenska folket nu mera vore mindre
värdigt den obegränsade församlingsfriheten, än då.

Vid sådant förhållande måste jag anse både anmälningsskyldighet
och tillstånds inhemtande obehöfliga. Då båda delarne likväl på
administrativ väg skulle kunna stadgas, om uttrycket församlingsfrihet
»utan i förväg lagda hinder» begagnades ensamt, torde ett förtydligande
tillägg vara behörigt. Nämnda uttryck må vara tillfyllestgörande i afseende
på tryckfriheten, hvars beskaffenhet närmare angifves genom
särskild lag, men skulle i förevarande fall kunna gifva anledning till
misstydning.

Emellertid är det för församlingsfriheten icke tillräckligt, att menighet
får samlas, utan äfven nödigt, att under församlingen yttrandefriheten,
som är församlingsrättens egentliga mål, upprätthålles. Ty eljest
kunde offentlig myndighet genast efter samlingen utan tillfyllestgörande
anledning upplösa sammankomsten. I följd deraf synes behöflig!, att
sådant genom en särskild mening i grundlagsstadgandet förekommes i
andra fall än nödigt är. Hvilka dessa fall äro, stadgas för närvarande
i strafflagens 10 kap. §§ 14 och 15.

På grund af hvad jag sålunda anfört, och med anslutning till
ordalagen i § 86 regeringsformen rörande tryckfriheten, vill jag föreslå,
att församlingsfriheten i grundlagen måtte betryggas genom följande
tillägg till denna §:

Med församlingsfrihet förstas svenske mäns rättighet att utan föregående
anmälan eller tillstånd sammankomma för öfverläggning om allmänt
eller enskildt ärende samt att med öfverläggningen fortfara, sä länge
intet mot lag stridande förekommer. Närmare bestämmelser i afseende jod
denna rätts utöfvande meddelas genom lag, som stiftas i den ordning
§ 87 mom. 1 regeringsformen föreskrifver.

Skulle denna ordalydelse ej af konstitutionsutskottet godkännas,
Bill. till Biksd. Prot. 1892. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 33 Höft. 2

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 173.

men detsamma i öfrig! gilla det af mig väckta förslagets innebörd,
antager jag, att utskottet lätteligen på ett lämpligare sätt skall kunna
formulera detsamma.

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen för sin del måtte till hvilande för
grundlagsenlig behandling antaga ofvan framstapla
förslag till tillägg i §§ 16 och 86 af regeringsformen.

Om remiss till konstitutionsutskottet anhålles.

Stockholm den 16 februari 1892.

J. Mankell.

STOCKHOLM, NYA TRYCKERI AKTIEBOLAGET, 1832.